NÄR SISTA BJÖRNEN SKÖTS

Nu petar vi I torpet och framkallar tillbaka den gamla enkelstugan som den en gång var när Lass-Olle (?) byggde den andra hälften av 1800-talet. Jag pratar om Mobergs som byggdes om och fick en ny våning 1946. Då byggdes också väggen i stora köket, den vägg vi nu fått bort.

Man blir lätt lite historienördig I gamla trähus.

Möjligen fanns tankar på järnvägen förbi Ljusdal (invigdes 1880) när vårt hus byggdes. Brännvinstillverkning för husbehov förbjöds 1866 så då var det slut med det…eller?

Hursomhelst så behövde ingen längre tvingas ta nattvarden då nattvardstvånget ändades 1863.

Någonstans där i tidsfaggorna byggdes huset, kanske några årtionden senare, men i alla fall.

Mer bestämda artefakter har vi hittat och vet med bestämdhet att huset byggdes om hösten 1946. Nya tider, kriget var slut, alla sa "aldrig mer".

I golvet låg nämligen en nästan oläst Hälsinglands Folkblad från den 25 november 1946 och mest iögonfallande artikel på sidan tre var den något nattståndna nyheten att Färilas sista björn sköts 1880.

Corona, pilsnerdricka eller Corona virus. Tackar nej till båda

Spänningen är oliiidlig.

Alldeles för jävlig egentligen för mig som levt mitt liv som den inbillade sjuke, som känt in varje symptom, som ständigt gått omkring med de svåraste och vidrigaste av sjukdomar men som samtidigt ändå överlevt och när jag verkligen blivit sjuk, svårare åkomma, så har jag blivit alldeles lugn, cool.

Var det inte den här man skulle dricka med lime?
Kommer inte ihåg.
Har ju inte druckit alkohol på 27 år.
Vill inte ha Corona av vilket slag det än må vara

Spänningen då?

Jo, har förstått att det är fem dagars inkubationstid. I ögonblicket hör jag på ekot att folkhälsomyndigheten förbjuder folksamlingar. För sju dagar sedan var vi på ett utsålt operahus. Yeaa, vi klarade oss. MEN för fyra dagar sedan var vi Dramaten, också den så gott som fullsatt. Så, i morgon får jag känna in extra mycket. Corona or not!

(Tyckte de pratade italienska alldeles i raden bakom oss)

Men , sitter i torpet i Hälsingland och mår oförskämt bra så långt.

Hem eller bort eller både ock?

Sådär ja, nu är jag i Hovra igen efter en vecka i stan. Uppdrag: Att riva en innervägg. Nu kaffepaus, kokkaffe på vedspisen, snart signalerar hurran.

Och väggen då. Jodå har börjat så smått, Trodde taket skulle avslöja sig när taklisterna togs bort och takpappen rämnade, men icke sa nicke, miljontals pappspik håller taket intakt. 

Hoppas på gammal pärlspont under pappbeklädnaden nämligen.

Körde två mil längre väg uppöver via Hudik och det gick snabbare än över Bollnäs.

På tomten 25 cm rutten tung snö och nu kring noll. Torrdasset hägrar inte precis.

Oj, nu visslar Johannan. Kvällskaffe!

När jag kommit till Kinesiska muren vid avfart Älvkarleby
känns som att vara på väg på riktigt

Gävle bro - nu börjar trista växelkörningsvägen många mil, men bara lite trafik idag
så det var helt OK.

Ska jag över Bollnäs så är det någon mil efter Hakkegård vi svänger av, men idag
var det skönt att ha andra planer, ett pärlband av hemvändare mötte mig och då
blir omkörningarna alldeles för jävligt jobbiga.

Parkeringen vid avfarten från E4 mor Ljusdal, hämta grejer på Biltema trodde jag,
men självfallet tomt i hyllan. Spelar roll? Nu är det bara sju mil kvar

Glada fågelholkar i Delsbo efter vägen, snart hemma.

Sådär ja, i matbutiken nästgårds för bunkring av middagsmat och mjöl,smör och bröd.

Äntligen, effektiv körtid tre timmar och en kvart. Eld i spisen och på med elementen. Så, nu är det
varmt och skönt.

Furstinnan av Amalfi

Jag förstår mig inte på den till dels dåliga kritiken eller till dels folk som sett den och gått ifrån eller suttit kvar och ”låtit sig plågas” på Dramaten.

Bästa platserna, balkong, rad 1 och mitt för scenen igår kväll.

Det var någon som skrev att Shakespeare säkert hade önskat att han skrivit stycket och i så fall hade han gillat Susanne Ostens fortsättning och tolkning av groteskerierna, den snabba replikväxlingen, snitsiga blankversen och framförallt de utlevande karaktärerna, exakt så på gränsen till det banala, men lyckligtvis så på gränsen att det blir underhållande teater. 

Fantastiska rollprestationer och scenlösningar i tre och en halv timme.

Korv i långa banor och grynkorv med lång smak

Rolf Eriksson med sin älskade grynkorv. Vi köpte två kilo. Fullständig njutning!

 Idag var det andra dagen som korvfestivalen begicks på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Packat med folk och trevliga möten precis som förutsågs långt innan.

Annars var det mesta sig likt, där stod Gudruns och Sibylla (sistnämnda med överraskande bra grejer för att vara storbruk) tillsammans med andra större aktörer och så några mindre, men ändå ”fabriker”.

Jag saknar många av hantverkarna, de där små fåmanscharkarna som gör uppstickarkorv av utvalda råvaror, de som kämpar som fan för att synas och komma ut med sina ofta utmärkta korvar. Som Rolf Eriksson på grynkorv.se i Skara, men han var på plats...och tog plats!

.

Den där grynkorven har en mildhet och kryddning intill perfektion, den smälter i munnen och har en trevligt fettma så att den fyller ut alla munhålans vinklar och vrår, en lysande korv från vårt förflutna som framkallas för oss i ett sken av igenkänning och...ja, faktiskt lycksalighet!

Jodå, nästan som hemma,Björks var självklart på plats - en av våra favoritcharkar hemma i Färila.
Här med den egna forbondekorven som jag i och för sig tröttnat på vid det här lager men som sä-
kert kan locka många till att handla. 

Förvisso är det här ingen liten tillverkare som sliter för att synas, tillverkar ett 60-tal andra charkprodukter i Skara och fem ton grynkorv till grynkorvens dag den tredje torsdagen i oktober, men samtidigt en kulturens försvarare som är värd en omfattande hyllningstext.

Slås av fäblessen hos många korvtillverkare att hemfalla åt choritzo, habanero, cheddar och andra skarpa och märkliga smaksättare till sina korvar. För att inte tala om korv med chili så het att det bara blir löjligt, vad är de för fel på fänkål, isterband, hackekorv, potatiskorv och fläskkorv? Hittade ett isterband, en sorgligt slank sak, som tyvärr inte smakade annat än kemisk syra och noll rök.

Annat lustifikt var björnkorv tillsammans med andra norrländska produkter som torkad ren och Björks forbondekorv. Första gången August smakade björn - "varför ska man äta det här", kommenterade han efteråt!

Bullens Pilsnerkorv hemma, med riktigt mos och fransk senap och med det rätta ospruckna "knäppet"

Så rundar vi ett hörn och där fördes Bullens Pilsnerkorv upp till himmelsk höjd med tryffeltoppning eller löjromstoppning. Utöver grynkorv är Bullens pilsnerkorv Augusts favorit. Vi tog varsin med tryffel, så ”jäla” gott MEN, August konstaterar att hans korv var överkokt och skinnsprucken och därför inte hade ”rätta knäppet” när man bet i den så upplevandet var inte bra, tyvärr. Konstaterar alltså att även själva tuggmotståndet är rätt viktigt för helheten när man äter korv.

Jag skriver som jag gjorde förra året, tror jag. Efterlyser mer hantverk, mer experiment, vågade kryddningar, småproducenter, mindre öl och sprit.

Drabbad av dans. Tre av världens främsta koreografer

Det är så mycket smärta i den här uppsättningen. Gestaltsmärta. Smärta med leenden och med ohygglig graciositet. Utmanande och vågad koreografi sådan som går direkt in och skapar andra bilder, andra landskap helt utanför.

Jiri Kyliáns meditativa ”aldrig början och aldrig slut” utan att vara upprepning, ”Wings of Wax”. Utmattande vackert med fyra par, en av världen bästa koreografer, och med dansare som förstått det gränsöverskridande.

Vi var alltså på Operan igår, på den ganska korta föreställningen med tre av världens främsta koreografer, Jiri Kylián som sgt och sedan Mats Ek och Ohad Naharin. De två sistnämndas verk kom efter paus och hade inkorporerats med varandra, begåvad mix.

Tänk att man så direkt urskiljer Eks formspråk sedan Cullbergsbaletten som jag fick förmånen att se ett antal gånger i olika uppsättningar. Daria Ivanova dansade (premiärdansare på Stockholmsoperan sedan tre år) och uttryckte det där typiska för Ek, den klassiska baletten med ”trasdockan”, diskrepansen bli inte så lustig som många tycks mena utan snarare ett starkt formspråk med motstånd och en så stark spänning att det är på gränsen till att brista. Som jag inledde, så mycket smärta i uttrycket.

Naharin som vävdes in i Eks eller tvärt om var något helt annat. En gruppdynamik i upplösning med upprepande rörelser, aldrig stilla, fullt tryck från första till sista danssteget, en helt fantastisk blandning mellan det helt gracila till vildsint improvisation som förmodligen bara såg ut att vara det men som säkert var koreograferat in i minsta detalj.

Jag har med mig alla ögonblick, alla bilder, alla associationer, alla rytmväxlingar. Det är fan att jag inte satsade på dans som uttryck och smärta som följd!

Fallen suddig ängel

Den framträder aldrig helt klart som keruberna på altartavlan, den där ängeln jag haft med mig sedan 1975 då jag mötte den på en kyrkogård i Oslo på en gravvård i regn direkt innan vi gick in i kyrkan för att spela in musiken till en morgonandakt på Norsk radio och Mass for three voices (har inspelningen kvar och den låter jävligt bra).

I alla fall följde den där ängeln i tanken och det har blivit massor av olika varianter, bland annat en jättelik som jag ställde i en lada på Gotland, en diptyk som sedan bara försvann. Änglar kommer och går och är suddiga i konturen, utvaskade i regn eller dimmiga av tårar - då dyker de upp ganska ansiktslösa, men närvarande.