måndag 11 februari 2019

Nattvandring XXVII



Det var en sådan natt. Till och med frosten kändes bekant, kylan utifrån. Men i natt var inte den inre kylan påtaglig alls. Den inre värmen kom från en alldeles speciell spis – överlevnaden, nykterheten, tacksamheten över att vara på plats.

Det var alltså en sådan natt, kvällen före 26 år sedan. Jag var på väg hem och klockan var halv tre. Jag var klädd i en tunn sidenkavaj, kylan smet runt kroppen, jag var eländig. Jag hade druckit* en 75a brännvin på dagen och fyra flaskor Val de Loire samt ett antal sexor vodka. Precis innan baren stängde hann jag med att få i mig en jolmig mellanöl. Jag hade ölraparna med mig på väg ut, de där hulkande raparna som fick allt inom mig att påkalla en uppmärksamhet ända upp till struphuvudet, surt, brännande. Jag svalde för det var det absolut sista, ville att allt skulle få en verkan, inte förspillas. Försökte göra våld på mig själv och kroppens alla reaktioner. Försökte gå rakt där i isiga kylan – det fungerade inte. Försökte att inte spy – det fungerade inte heller, hulkade där i en rabatt, ögonen sprängdes rödstrimmiga – som varje morgon den tiden och då jag borstade tänderna.

Allt det jag laddad under dagen och kvällen tömdes, nu var det slut, inget hemma och läkartid på alkoholpolikliniken klockan 14. Jag var rädd, ensam och ingenting att förvirra mig med, inget att tränga bort ångesten med, inte en droppe – det var planerat men jag sjönk djupt ner i min virvlande och tilltagande nattångest vid tanken och hade en isande kyla inom mig. Vad har jag gjort, varför?

Det där jag önskat mod till sviktade (för vilken gång i ordningen). Någon klok hade sagt att jag skulle gå rätt genom mina egna rädslor. (fått göra det åtskilliga gånger sedan dess) I sju år hade jag planerat att sluta, våga sluta, våga ta steget. Det var då sju år sedan jag senaste försökt, då höll det i tre månader med antabus, ett medikament som bara var löjligt enkelt att supa sig genom. Efter tre månader var jag igång, planlade att det återfallet bara skulle vara en helg – det blev sju år ytterligare av ett brännvinsliv. Ett liv i förnekelse som varat sedan 15 års ålder.

Jag skriver närmare om det här i min bok ”Utanför Normen” som kom i höstas. Hur den latenta ångesten dämpades med superi – hur det var det enda redskap jag hade, självmedicinering.

Jag fick kort efter den natten för 26 år sedan redskap genom en självhjälpsgrupp och ganska nyligen också via psykiatrin.

Det är nu 26 år och ett dygn sedan jag gick från baren med mellanölsrapar, brännvinsfylla och sura uppstötningar av Val de Loire. Jag har inte behövt en enda droppe alkohol sedan jag vaknade morgonen efter, den dag som idag är. 

Assar stannar till och nosar, det drar kallt om öronen. ”Så är det förstår du, att den värme och den levnadsglädje jag känner är omätbar”. Han lyssnar, men undrar nog vad det är jag pratar om där i natten, men jag fortsätter ”det gick inte utan hjälp , men jag får ändå klappa mig en del på axeln och säga att jag gjort ett jävla bra jobb”.

Så tacksam! 

*Känner du igen dig, du som fortfarande är ute i kylan, men inte trivs där. Du är välkommen att höra av dig om du vill ha det jag har. Messa mig gärna på lager, alfakrull, tabberaset punkt se.



söndag 10 februari 2019

Nattvandring XXVI





Folk är sent uppe verkar det som. Nästan midnatt och ljus från många fönster, gult ljus, som om led inte längre fanns, men led kan tydligen fås nuförtiden så att de lyser som gamla 60 wattare, mildare, gulare, skönare, vänligare.

Kan inte motstå att titta in hos folk när Assar stannar och nosar och undersöker. Står där med kopplet i hand och blir en peeping Tom.

Det slår mig att det saknas böcker. Folk har inga böcker, inga bokhyllor, men gigantiska TV-apparater. Gör en snabb statistik över tio fönster, nio är utan böcker, åtta har gigantisk TV-skärm.
Blir lite glad åt det tionde. Alla väggar i rummet, golv till tak är fyllda av böcker. Ser självklart inte titlarna men förstår att det inte är gratisettan av idrottsåret som står där.


Köket är öppet mot vardagsrummet och ligger närmast fönstret. Då blir jag glad igen för det är en ung människa, en liten ung människa som står där vid diskbänken. En ung människa med så många böcker – kände att det finns hopp i alla fall. Så ser jag bättre från en annan vinkel när Assar nosat fem meter bort och står kvar ett tag. Det är ingen liten ung människa. Det är en liten gumma. 

"Det var en gång en liten, liten gumma 
med många, många böcker.
Hon hade en bokhylla för de stora böckerna 
och en bokhylla för det små. 
I hörnet stod en liten, liten fåtölj att sitta i
och läsa både de stora och de små böckerna."

Kanske den lilla, lilla gumman har barn och barnbarn med läsintresse hon lyckats väcka?

Hemma har vi en enda fondvägg som vi klätt med de absolut viktigaste böckerna från golv till tak. Det ska jämföras med när jag flyttade från radhuset till Antuna och till ett stort hus på 170 kvadrat. Boklådorna ställdes i vardagsrummet. De var så många från golv till tak att det bara var en smal, smal korridor mellan boklådehögen i mitten och innerväggarna runt om. Inså snabbt att det här inte skulle hålla, inte ens om jag satte bokhyllor i vartendaste rum. Började sortera och samtidigt fotografera.

Räknade till långt över tusen titlar, bilder på alla. Numrerade lådor och numrerade filer så att jag skulle veta vilken bok som låg i vilken låda.

Nu slumpade det sig inte bättre än att jag fick ställa lådor och min samling målningar i ett utrymme uppe på gården dör det var kallt och torrt, Sådär ja, nu var saken biff. Fick plats med det antal böcker som jag exakt behövde, referensex för matskriverier, referensex för historia och annan nörderi, några klassiska verk för omläsning, böcker jag fått i present och så ett antal doktorsavhandlingar jag är väldigt förtjust i (ja jag vet, hur kan man använda ett ord som förtjust om en avhandling som handlar om bruket av rött, svart och vitt i en avlägsen afrikansk stam?)


Så småningom, efter flera år förstod jag att böckerna däruppe på Antunaloftet aldrig skulle behövas mer, att jag sparat dem av nostalgi, stora läsupplevelser eller för att de haft ett annat, kanske lokalt, värde.

När vi flyttade till Sollentuna och vår stora lägenhet för två år sedan var det inte så mycket att diskutera, böckerna skulle bort. Någonstans mellan sju och åtta hundra titlar kördes till Skopan som är en välgörenhetsloppis i Upplands Väsby. (Jo det sved av helvete för det var andra gången jag beslutade mig för detta heroiska att överkomma skilsmässoångest, alltså från böcker. Första gången var när jag flyttade från Gotland och böckerna gick lådvis på auktion och för spottstyvrar).

Det såg vetgirigt och hemtrevligt ut hos den lilla, lilla gumman och ljuset i den lägenheten verkade ännu tydligare och varmare.

Så nu, tänker jag, är det någon som varit på Skopan i Upplands Väsby och med varm hand öppnar en superintressant lokalhistoriebok om flottning i äldre tid utmed Dalälvens nedre lopp eller om Skutskärsverkens historia, eller boken om samlagsställningar av Inge&Sten…typ.

Bästa frukosteringen på länge, Steninge bruk.



En överraskning! Vagt hade jag hört om Steninge bruk tidigare, men aldrig gjort närmare bekantskap.
Är däremot förtjust i långluncher, de där när man hoppar över frukostering och går direkt på en långsittning vid middagstid, sådant som i vårt sydliga grannland heter frukost. Har provat åtskilliga brunschstället, men aldrig blivit riktigt överväldigad eller ens nöjd. (Jo i Frankrike, en ostronlunch, en långsittning på tre timmar som sedan avslutades med en choucroute lyonnaise).


Nu, efter någon timme sitter jag hemma igen fullt ut nöjd och däst efter besäk i stenladan. Urtrevlig personal, fantastisk och vällagad mångfald, ständig påfyllning och med sliders med stekgrad från den väldiga grillen. Hit åker vi igen!

Dessertbordet