Nattvandring VI (att äta hund)

Det där med att bara sjunka bort ur världen, ur kylan, ur natten.
Småpratade med Assar och långsamt tog minnen och tankar över. Släckta fönster, inget liv, alla sover.
Var i Shanghai, väldigt många år sedan och med en av kinas mest namnkunniga artister. Gatan utanför krogen var stängd och spärrad med kravallstaket.
Nu gick jag i vårt närmaste vinterlandskap inte långt från där vi bor, stadsvinter.
Det var varmt, hett, 30 grader och det var sent efter en föreställning. Dofter, rytm, neon, aldrig still, ingen sover och om ens och möjligen i sängar på gatan (!), trångboddhet.
Väntar spänt på första serveringen från detta karaktäristiska kantonesiska kök. De kommer sedan en efter en, den ena märkligare än den andra.
Grodor - varma, paddor - kalla, orm - friterad, orm -kokt, hundgryta - söt, ormblod - i sprit (tack och lov absolut inget för mig!), hundkött - som biff, manet - slemmig och kall.
En sådan där middag som slår mig mitt i natten, mitt i vintern, mitt i stadslandskapets snö.

Assar väcker - har hare i doftsikte!

Nattvandring V

Alldeles tyst, som efter en neutronbomb, allt stod kvar, allt utom människorna.

Nu var de bakom upplysta fönster med flimrande stora TV skärmar. Alla med samma kanal, samma rörelse i rummen, samma ljusreflexer mot tak och väggar, samma rytmiska spegelspel mot insidan av vardagsrumsfönstret.

Fladdrande hår, rök och blixtar, neon och lasrar.

Hörde inget ut, men rytmen var ljus och mörker och alla människor satt där inne på melodifestival och var inte ute, Ensam undrade jag vad?

Jag pratade där med Assar, så tokiga folk är, det är ju inte ens bra någonstans.

Nu snöar det

Vi hade en svår förlossning

 Jag läste sanslöst mycket som barn, jag sög i mig allt, från pärm till pärm; Husmoderns medicinbok, stora andra luntor hemmets medicin, uppslagsverk, reseskildringar och romaner. Självfallet inledningsvis en hel del barn och ungdomsböcker.

Bland många läsupplevelser var, med understreck på upplevelser,  "Det enorma ägget" av Oliver Butterworth, en amerikan från New England som skrev en hel del barnböcker varav just den här blev en bestseller. Den om en bondpojke som hittar ett enormt ägg hos en av hönorna på gården och låter kläcka* det och ut kommer en dinosarie som han sedan fostrar.

Den där boken klingade som ett eko när jag och August var på Hamleys på Regent street i mellandagarna. Fem våningar leksaker, ett eldorado för små och stora. Inte minst för August som fastnade vid modelljärnvägsavdelningen i timmar. Han har ju en sådan läggning att han ska se allt som upptar honom, även sådant som ligger bakom och längst in och allt ska synmemoreras innan han är nöjd.

Bakom hans rygg köpte jag ett lila, enormt ägg. Istället för värme som hos bondpojken Nate Twitchell i Butterworth bok  skulle det här enorma ägget läggas i vatten i en karaff..."sedan skulle det börja hända grejer inom 70 timmar..."

Gömde undan ägget tills vi kom hem till Sollentuna igen.

Så blev det spänning och dags. Vad skulle komma ur ägget. Enligt beskrivningen kunde en dinosarie födas. Väntan blev lång och förlossningen blev svår.

När tiden gått över 70 timmar och vi bara sett ett litet "krack" i äggskalet tänkte vi hjälpa dinosarien på traven, men bytte vatten istället. Så satte det fart. Efter fem dygn hade huvudet kommit ut. Långsamt gick ägget upp och så småningom och faktiskt med lite hjälp, efter 14 dagar, var den knubbiga krabaten (i någon slags mjukplast) förlöst.

Hade ju varit roligare med en livs levande som hos Nate Twitchell, men man får nöja sig med det lilla. Nu står plastmojängen och är tråkigt död på blomhyllan i hans fönster bredvid adventsstjärnan i neon, den som lyser rött på asfalten ända som tre våningar ner.
Men, det var kul så länge det varade.

Så kanske vi ska ta lite läsning ur det enorma ägget om det inte blir som vid andra omläsningar jag gör understundom och som då inte håller alls.

*Påminner mig för femtioelfte gången lustifikationen hos Tina Nordlund som i början av sin karriär som TV-kock "kläckte" ägg varje gång hon knäckte ett i smeten.

Nattvandring V

Allt är tyst, halv ett om natten. Jag går med Assar, annars ensam, som om andra inte fanns.
Det är svart i alla fönster, snön ligger som ett tystande täcke, inte ens bilarna på leden, en och annan som far förbi, hörs annat än som mycket dovt.
Känns som att natten bara är min.
Går hem och kokar snus.
Mandelmanns kokade tvål.
Assar nöjd.

Älskade unge så bra

Frågan är om man får göra så här? Som förälder alltså.

Vara över mödan stolt när ungarna strävar på.

Lovisa har kämpat sig genom massor för det här.

Nu står hon där bredvid reklampelare och annonsdraperier på sig själv i centrala London. Ett jättejobb.

I veckan som var försvann hon igen till London för jobb. Far som en tätting och första gången tidig höst som vi var där tillsammans för att hon skulle ”lära sig lite” förälskade hon sig omedelbart, doften, rytmen, maten, människorna, glädjen, smutsen, regnet. Det där som jag själv lärde mig hatälska för snart 40 år sedan, då som jag blev omedelbar anglofil; musiken, konsten, kulturen, byggnaderna, staden. 

Jag om någon förstår henne, hennes längtan, hennes lust och upplevelse.

Nu står hon där på Oxford Street och tittar på sig själv på bilder som togs i höstas i Spanien. 

-->

"Jag stannar några dagar till, har plåtningar idag och till torsdag".

¨Älskade unge så bra.

Den där Kamprad

Jo, nu är han död.
Kvar har jag ett brev som ett svar på en personlig förfrågan om en idé jag hade för en kokbok, lika svensk som IKEA.
Hade skickat honom manus till huset i Lausanne, hem till hans privata adress.
Oj vad det dröjde.
Flera månader.
Men jag hade tålamod, för om det här satt så skulle pensionspengarna sakna betydelse.
Nu satt det inte.
Kvar har jag ett brev.
Och så ser det ut. En sida riven ur ett kollegieblock med rester av perforeringen mot ringbindningen kvar.
Skrivet i blyerts, så vänligt och bestämt med en folkskolepictur.
Blyertsen var alldeles säkert från en liten gratispenna ur ett fack på IKEA.
En hel sida full, personliga och vänliga reflektioner, citat och kommentarer som bevis på att han verkligen läst manus och grubblingarna värkte mellan raderna. Tvekar inte en sekund över att han verkligen och egentligen ville inleda ett samarbete.
Nu berättade han på sidan i blyerts att han blivit så gammal att han knappt orkade driva sina egna projekt än mindre i samarbete med andra.
Han berättar om smaker och minnen, det var alldeles förfärligt så mycket han fick med på kollegieblocksidan.
Vi träffades aldrig. Men vi hade brevväxlingen. Han behövde inte skicka tillbaka manuset. Av hans brev förstod jag att han gillade det och läste-
Han avslutade sitt brev med "Vännen Ingvar".
Så kan det vara.