Oj vad jag längtar till Norge

Har precis vaknat efter nattjobb. Sliter ganska hårt nu före sommaren. Pitchar för tre nya böcker kommande vecka efter en ny som kom innevarande vecka och som jag i stora delar spökskrivit åt Björn Frantzén: "Glöd".

Hamnar direkt in i 17 mai på SVT2 och trots att det var eoner av tid sedan jag firade 17e maj på plats i Oslo så klappar mitt norska förmak extra idag. Egentligen skulle jag fira med eggedosis och fiskekaker eller något liknande, vaffel kanske med rømmegrøt. Men jag ska dra ihop pengar till skrivarveckor genom taxinätter och då får det sociala livet stå lite åt sidan. En sak är säker, det blir fler 17 mai i framtiden, men idag - till alla mina norska vänner -  Gratulerer med dagen!

Firar syttende mai med en nudelsoppa på fläskbuljong, rimmat fläsk, purjo, chilli, sojaböner, brockoli, fisksås, svampsoja, ostronsås och äggnudlar. Nu alldeles snart ut i taxibilen för ytterligare en lång, lång natt.

Någon expert som kan datera den här bården på porslin

Det pågår en utgrävning vid Broby Bro, ingen som läst den här spalten har väl detta gått förbi? Uppdatering här.

Fyndet under ett förmodat runstensfundament vid Broby Bro

I senaste numret av Leif Grönwalls alldeles utmärkta rapportering från utgrävningen (som gäller fredagens utgrävningar) rapporteras om ett kullkastande fragment. Kullkastande i den bemärkelsen att det förhållandevis moderna föremål hittades en bit in i en grav och under några stora stenar man ganska säkert slagit fast som ett runstensfundament. Det går inte tänka linjärt i det här fallet, det går inte att slå fast antaganden. Då dyker det upp kullkastande föremål och allt får tänkas om från början.

Det som hittats är ett porslinsföremål med en bård som jag själv tycker liknar väldigt mycket Kina om än lite rörig och utvattrad MEN den kan lika väl vara gratisporslinskoppar från Hemmets Veckotidning eller liknande då man efterapade god porslinsdekor i hundravis av år och gör så fortfarande (har en ny spisaribb hemma).

Dokumenterad bård målad på porslin i Kina

Någon som är bättre är jag att tänka olinjärt och mer säkert slå fast århundradet och härkomsten av bården. Har väl egentligen inte mycket att tillägga vad gäller utgrävningen, men det kan vara en intressant uppgift, jag menar mer modern historia ställer fantastiskt frågor, vem drack ur lerkärilen, hur kom den tid, vilken resa gjorde den, kommer den ända från Kanton, vem beställde, vem var inte så rädd om sin kopp, vilken historia berättar bården på porslinet, var ägaren prenumerant på Hemmets Journal/veckotidning eller något annat kolorerat magasin, vanns den i en tävling eller fick han eller hon den vid prenumeration.

Många onödiga frågor söker onödiga, men spännande svar för att en god berättelse ska uppstå.

 (Gå in på Brobyutgrävningens FB-sida och följ arbetet med utgrävningen och prenumerera på Leif Grönwalls rapporter)

Nån tänkte, men tänkte fel. Tröstar mig med gryta på Remoten

Gryta på Remoten ARN, lite halväten sådär.

 Hörrni, bakom kulisserna utspelar sig en hel del. Du funderar på att ta taxibil hem som sista bit på resan. Taxibilarna står uppställda på en jättelik parkering medan du tänker och väntar på väskan på Arlanda.

Det finns plats för flera hundra bilar samtidigt på det som kallas för "Remoten". Här gäller alldeles speciella regler som ingen resande vet om. För att Svedavia ska kunna maximera antalet starter och landningar av flyg så måste alla miljöpåverkande utsläpp minimeras. Det gäller det samlade utsläppet på och runt Arlanda och inkluderar trafik i allmänhet och taxibilar i synnerhet.

Därför finns det en "miljöstrategi" bakom taxihämtning av folk från de olika terminalerna. Den är BARA inriktad på utsläppen inom Arlanda flygplatsområde och förefaller därför märklig ur miljöhänseende för regionen i stort.

Varje biltyp utrustas med ett visst antal poäng. Rena biogasbilar (som också går på bensin, men inte får hämta på Arlanda om antalet bensinmil överskrids under ett kvartal) har maxpoäng. Poäng ges också till alla bilar som lämnar kunder på Arlanda. En miljöbil som Toyota Prius+  Hybrid som mest går på elektricitet inom Arlandaområdet har knappast några poäng alls och får ta in miljöpoäng genom att vänta och då erhålla en poäng per väntad minut. För att komma ikapp en gasMerca kan väntan bli flera timmar.

Oftast lämnar sådana bilar området, åker tillbaka till stan eller norrförort tomma. Utsläppen blir naturligtvis då högre än om dessa bilar lastats med folk då utsläppen torde räknas som på flyget, dvs per medföljande passagerare.

Någon har alltså tänkt, men tänkt fel eller snarare tänkt rent åt helvete fel.

(Sedan kommer jag att återkomma till hur utslussningen sker till de olika terminalerna och varför vissa taxiföretag går före andra och hur urvalet sker i skymundan och av parkeringsbolaget som sköter ruljansen)

Att köra in på Remoten är som att köra in i Mellanöstern. Alla håller väl inte sams precis, men alla är vi av samma skrot och korn. Här står grupper med chaffisar och tittar på TV-skärmar med poängtilldelning, turordning och ankommande flyg. Bredvid ligger folk på bönemattor, några står framför dem i meditativ ställning, längre bort ligger muggen med massor av herrtoaletter och en (1) damtoa samt tvättinrättning före bönen.

Bakom hittar vi "Bagdad Café". Den kallas så. Lunchstället med tre - fyra återkommande rätter dagligen. Deras gryta är enormt bra.
Lite längre ner i området ligger "Lilla Bagdad Café" en schysst mackeria med djäkligt bra kaffe. Brödet kommer från Balders i Sollentuna och fylls med ägg, med turkisk salami, med fetaost, med cervelat och torkade tomater, sallad, gurka och i en variation som är oändlig. Inte sällan körs mackorna i smörgåsgrillen. Här finns också baklava från Edsbergs persiska baklavabageri och här hämtar Taxi Stockholm Aftonbladet som ska ligga i bilarna till chaffis och kunder. (en källa till irritation när friåkare, 020, Kurir och andra snyter tidningarna som är öronmärkta för TS).

Studenter framkallar det nya ur det gamla. Utgrävningarna vid Broby Bro öppnas igen

Klickar man på den här bilden så är den arkiverad bland mina bilder under rubriken "stavkyrka" och helt klart ska detta stå mellan gåsögon för det är en högst amatörmässig och på gränsen till löjlig fundering nämligen att det som forskarna och professorerna slagit fast är en grav, med många bottnar, anser jag ha en sådan måttmystik att det mycket väl kan ha varit en stavkyrka. Det som talar för är att det finns rester av bosättningar inte längre bort än två hundra meter, att det ligger åtskilliga, båda grävda och inte grävda gravfält i dess närhet. Måtten, inklusive en absid är exakt det gyllene snittet och på snittets kvadratlinje ligger en stor fyrkantigt huggen sten. Om det nu kommer att visa sig att det här är grunden till en stavkyrka OCH en grav så kom ihåg var ni läste detta först!

I måndags, det vill säga igår, öppnades de igenskyfflade gravarna och fornlämningarna. Det var förra året, när utgrävningarna säsongsstängde som breda dukar lades över utgrävningarna och de tillslöts med sten och jord för att grävningarna lätt skulle kunna återupptas närhelst.

Hundratalet studenter har precis i ögonblicket satt sig ner vid det olika utgrävningsytorna och börjat framkalla historien med små, små, skrapningar i jordlagret. Varenda skiftning i färg, varenda liten "hård bit" som inte är sten (och kanske till och med det) antecknas eller tas tillvara och läggs åt sidan efter granskning. Det är ett långsamt framkallande och ett spännande sådant.

Jag har fått förmånen att följa arbetet så gott som, om inte stundligen, så dagligen och dettsutom blivit informerad genom ett utmärkt illustrerat nyhetsbrev över nätet. Det är bara att skicka ett mejl till leif@gronwall.transit.se så kommer uppdateringar över nuläget så ofta som det hänt något intressant (och det händer i stort sett dagligen)

För den som vill ha en föredömlig rekapitulation av förra årets grävningar, där årets nu tar vid från och med igår rekommenderar jag länken här och här är lite av det jag bloggskrev om förra årets utgrävning.

Att lyssna sig in i ett landskap

Alltså, det här måste vara något?

Terrasseringar, stenar som ligger på rad, stenar i cirklar, byggda barrikader, flata stenar mellan två rättuppstående som en slags entré.

Den stora ytan som en platå, sträcker sig över en stor del av udden

När jag jobbade med boken ”Döden i skogen” blev jag ganska så van, eller snarare tränad i att se mänskliga förändringar i naturen, Tvunget för att hitta rätt, kullen, stolphål, fästen för schavotten, gravarna, stenrösena som ett slags steglingslås över groparna, hastigt överskottade grunda gravar dit liken vältrades direkt efter avrättningen, efter halshuggningen, ligger där än idag som ett kollektivt minne från den långa tid vi ägnade oss åt det brutala i att ge igen med samma mynt eller bibliskt ”öga för öga och tand för tand” och som i lagtexten ”sig själv till straff och androm till varning”. 

Platån ner mot sjön ovanför en serie terrassmarkeringar.

Hör rösterna från en hastigt nedtecknad text från en av prästerna som var med aktivt vid en avrättning där han stod vid två människoskrottar (dubbelavrättning) och ordade till publiken (som kallats dit med på samma sätt som till högmässa) att ”så här går det om man inte sätter sin tillit till Gud.”

Som en slags entr+e med flata tenar. Medeltidshus?

Nej, det har inte varit en avrättningsplats där ute på udden i Edssjön. Däremot boplats, skyddsanläggning, fornborg.

Kollar upp med RAÄ i efterhand och visst, jag fantiserar inte, här har varit mänsklig aktivitet från bronsåldern och ända fram under medeltiden. Trä multnar bort, stenarna består, de rasar bara åt sidan, utför, plockas undan av folk används i andra sammanhang. Linjerna finns kvar, riktningarna. Det är magiskt att gå under björkar, ekar och lindar. Vi gick tysta barnen och jag för att försöka lyssna in oss i landskapet.

August före klippningen

Hemåt i kvällens blå timme

Thailändskt till middag efter skymning vid Edsåns utlopp

Det här var en gammal Vikingaled förr, idag en av de viktigaste lekplatserna för Asp. Edsån går ut i Edssjön alldeles nära där vi bor, bara några åkrar och hagar bort och så norra stambanan som skär som ett piskrapp genom naturen och som gör omvägen till sjön så att vi gärna tar bilen för att parkera och göra kvällspromenaden ut på udden.

Efter åtskilliga vandringar i skogarna på jakt efter den brutala döden (för boken "Döden i skogen") har jag blivit ganska bra på att se lämningar. Här ute var det märkligt. Man liksom känner att "här har det hänt nåt". Omfattande terasseringar, stensättningar, kullrasade murar, några slags husgrunder, kanske begravningsplats. Går in på RAÄ kartor över fornlämningar och visst, här har varit ett förträffligt liv under tusenvis av år, bronsålder, kristen vikingatid, medeltid. Återkommer om detta.

Efter en sådan där praktfull högtrycksskymning gick vi hem och åt thailändskt i betydelsen vitlöksstekt färskt fett fläsk, pal kapong i betydelsen "fisk i burk" vilket exakt är markrill i tomatsås med gul lök skuren i "båtar", fisksås och chilli, kokta kvartade ägg med dill och så kaoniew, skogsvuxet kladdris.

De blir så att man sitter hur länge som helst och äter, pratar, jämför, kladdar ihop riset till hönsäggsstora bitar och doppar i het nam prig bun, en blandning av torkad, rostad, krossad chilli med limejuice och fisksås, I samma tugga en bit fett fläsk och lite dill. I nästa tugga ris, makrill och ägg med dill.

Då blir det som att man nästan försover sig morgonen efter.

En text om påsken II "Afton och påskdag"

Jag fick det aldrig att gå ihop, sorgens dag med finkläder och glädjens dag med samma finkläder. Samtidigt var glädjens dag, påskdagen, återuppståndelsen, den tredje dagen, lika hopbunden mentalt med kliiga terylenebyxor, slips och vit skjorta och lika långt kyrkobesök. Enda skillnaden var färgerna, leendena, och överdrivet många halleluja.

Ibland hände det att vi gick till mormor och morfars kyrka, Missionskyrkan. Det var alls inte lika stelt där, kanske ytterligare fler halelujan, men det kunde man stå ut med...och inga bannor i predikan, inga djupa hålor man skulle sjunka ner i, inga svavelkok att förgås och inga basstämmor som predikade. Här var predikan medryckande och ibland nästan rolig att lyssna till och församlingen svarade predikanten och blev till en predikör.

Det var lustfyllt med glädjemässan och lika lustfylld var lunchen hemma efter mässan. Dilamm från ett helt litet lamm som, om jag minns det rätt, hade benats ur liksom inifrån och sedan snörts ihop som ett enda stycke, en stor stek med färserade detaljer som blev över och som fått åka hetbana i ugnen hur länge som helst och spritt väldoft sedan tidig morgon med rosmarin som huvudkrydda och andra kryddor från morfars kryddland.

Borta var sorgflor och fördragna gardiner, i salen silades solljuset genom vita långa tunna gardiner, det stod en jättelik blomsteruppsättning på buffén och i en svart veckad porslinsvas som var helt magnifik.

Som dessert vankades hemlagad glasstårta med spunnet socker. Mormor var en fena på att veva glass med salt för att få upp kylan i glassmaskinen och det spunna sockret vevade hon fram liksom magiskt i luften med en visp och mellan två blompinnar hon lagt mellan två stolsryggar. Golvet under hade hon täckt med gamla stort uppslagna Norrköpings tidningar.

Utanför, i söderläge mot väggen stod två spaljerade persikoträd och var påsken sent på våren var en av begivenheterna att titta på persikoblommorna. Kunde lägga ihop två och två och redan se framför mig de persikor morfar brukade bjuda på till sensommaren; duniga, rödgula, söta och saftiga.

Till kvällsmat innan vi skulle åka hem till vårt vankades det våfflor. Förstod inte riktigt hur mormor direkt efter den stora lammlunchen kunde ställa sig att laga våfflor som hon lade upp nygräddade och frasiga på stora ramar med hönsnät.

Glasstårtan hade knappt hunnit lägga sig på bottnen av magen förrän våfflorna bars in med grädde och hallonsylt och kaffekannan visslade att nu var också kaffet klart.

Det kändes som den stora befrielsen senare på kvällskvisten efter bilresan hem till stan. Då jag fick kliva ur finkläderna och springa runt i kallingarna för att känna friheten i att bara finnas till, ohotad av religionens mystik, ohotad av konvenansen, utan tillsägelser att inte göra si och inte så. Ett litet stycke frihet mellan trötthet och läggdags. 

Minns de sista bilderna på påsken som flimrade förbi i sinnet innan sömnen tog över, tapetbilder från sovrummet med palmer och i varje palm satt en liten svart gosse med alldeles för röda läppar och kastade kokosnötter.

(ringde till Norrköpings tapetfabrik och försökte beskriva den här tapeten som jag själv hade fått se ut 1957, men de ville inte kännas vid att någonsin ha producerat en sådan tapet, tapetrevisionister m.a.o. någon som kännr igen tapeten? Hör av er hit.)