tisdag 22 april 2014

En text om påsken II "Afton och påskdag"








Jag fick det aldrig att gå ihop, sorgens dag med finkläder och glädjens dag med samma finkläder. Samtidigt var glädjens dag, påskdagen, återuppståndelsen, den tredje dagen, lika hopbunden mentalt med kliiga terylenebyxor, slips och vit skjorta och lika långt kyrkobesök. Enda skillnaden var färgerna, leendena, och överdrivet många halleluja.


Ibland hände det att vi gick till mormor och morfars kyrka, Missionskyrkan. Det var alls inte lika stelt där, kanske ytterligare fler halelujan, men det kunde man stå ut med...och inga bannor i predikan, inga djupa hålor man skulle sjunka ner i, inga svavelkok att förgås och inga basstämmor som predikade. Här var predikan medryckande och ibland nästan rolig att lyssna till och församlingen svarade predikanten och blev till en predikör.


Det var lustfyllt med glädjemässan och lika lustfylld var lunchen hemma efter mässan. Dilamm från ett helt litet lamm som, om jag minns det rätt, hade benats ur liksom inifrån och sedan snörts ihop som ett enda stycke, en stor stek med färserade detaljer som blev över och som fått åka hetbana i ugnen hur länge som helst och spritt väldoft sedan tidig morgon med rosmarin som huvudkrydda och andra kryddor från morfars kryddland.

Borta var sorgflor och fördragna gardiner, i salen silades solljuset genom vita långa tunna gardiner, det stod en jättelik blomsteruppsättning på buffén och i en svart veckad porslinsvas som var helt magnifik.


Som dessert vankades hemlagad glasstårta med spunnet socker. Mormor var en fena på att veva glass med salt för att få upp kylan i glassmaskinen och det spunna sockret vevade hon fram liksom magiskt i luften med en visp och mellan två blompinnar hon lagt mellan två stolsryggar. Golvet under hade hon täckt med gamla stort uppslagna Norrköpings tidningar.

Utanför, i söderläge mot väggen stod två spaljerade persikoträd och var påsken sent på våren var en av begivenheterna att titta på persikoblommorna. Kunde lägga ihop två och två och redan se framför mig de persikor morfar brukade bjuda på till sensommaren; duniga, rödgula, söta och saftiga.

Till kvällsmat innan vi skulle åka hem till vårt vankades det våfflor. Förstod inte riktigt hur mormor direkt efter den stora lammlunchen kunde ställa sig att laga våfflor som hon lade upp nygräddade och frasiga på stora ramar med hönsnät.
Glasstårtan hade knappt hunnit lägga sig på bottnen av magen förrän våfflorna bars in med grädde och hallonsylt och kaffekannan visslade att nu var också kaffet klart.

Det kändes som den stora befrielsen senare på kvällskvisten efter bilresan hem till stan. Då jag fick kliva ur finkläderna och springa runt i kallingarna för att känna friheten i att bara finnas till, ohotad av religionens mystik, ohotad av konvenansen, utan tillsägelser att inte göra si och inte så. Ett litet stycke frihet mellan trötthet och läggdags


Minns de sista bilderna på påsken som flimrade förbi i sinnet innan sömnen tog över, tapetbilder från sovrummet med palmer och i varje palm satt en liten svart gosse med alldeles för röda läppar och kastade kokosnötter.

(ringde till Norrköpings tapetfabrik och försökte beskriva den här tapeten som jag själv hade fått se ut 1957, men de ville inte kännas vid att någonsin ha producerat en sådan tapet, tapetrevisionister m.a.o. någon som kännr igen tapeten? Hör av er hit.)

Inga kommentarer: