Gammal tradition smygstartar igen - loppmarknad på Hersby

Det var en sådan där absolut idé, kläckt (påskord) i förbifarten som en snabb tanke...."Skulle vi inte kunna ha loppis under påskfirandet på Hembygdsgården"?

Nej, det är ingen stor arrangerad bakluckeloppis. Det är en smygstart.

För många år sedan, långt innan begreppet "loppis" ens var påtänkt arrangerade Lions Club en gigantisk loppmarknad på Sollentuna Hembygdsförenings Hembygdgård Hersby. Den var i sanning årets stora händelse på den tiden i kommunen och en av mina gamla lärare Erik Boström var en av många marknadsgeneraler iklädd hög hatt och jackett. Inte sällan, under marknadsår det regnade, blev hela Hersby till en lervälling, men det spelade ingen roll för folk kom dit ändå för att köpa med sig hem det som de aldrig visste att de saknat så.

Den där idén fanns det inte tid att förvalta. Kör bara!

Det blir en smygstart i en mycket liten skala, till något som kan bli en tradition (om den upprepas nästa påsk till exempel).

Ta med några grejer och sälj. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer kvalitetskunder.

Som vanligt annars är Rotsundastugan öppen vilket betyder varmt kaffe, kaffebröd och gemenskap. Handelsboden är fullknökad med kvalitetsvaror med påskanknytning.

Något som redan är en tradition är äggmålartävlingen för alla barn som förmodligen hålls i logen under tak om detta vinterväder ska fortsätta även i morgon.

En annan tradtion på Hembygdsgården är att det dukas upp till påskfirande i stenhuset, ett hus som stått på Hersby sedan 1700-talet. Anne-Berit Lavold blir Din guide in i Sveriges tidiga firandet av påsken. Det var ju faktiskt den tiden som fortfarande påverkade oss barn som är födda på 40 och 50-talet där det äskades lugn och tystnad under långfredagen.

En av landets bästa matbloggare

Jag tror vi sågs på ett gästspel på f/l och har väl stött på varandra i mer ordinära förhållanden på samma krog. En foodie fick premiäräta på f/l:s nya "köksplatster" de som placerats i "luckan" med insikt mot landets bästa kök.



Har generellt länkat till enfoodie (Rasmus) här i högerspalten. Vill bara påpeka att bloggen just nu är oerhört läsvärd och jag själv fastnade alldeles nyss för en flickr-länk med bilder och filmsnuttar från "luckan". Njut för katten!



Här finns också länken till "en dag på f/l" som kan tarva en omtitt.



Mina betydligt simplare bilder från mitt senaste besök på f/l får illustrera det här inlägget dock lika okommenterat som hos enfoodie

Upplysningens tid - mer av ljusarkitektur!

Det funkar så in i vassen att gestalta rum med ljus. En tur förde mig till Rågsvedstrakten med på gränsen till miljonprojekthus. Höga stora betonggavlar, till synes utan inneboende inspiration, men som skrek efter händelser.

Någon klok människa som tänkt förstod att något måste göras och då blev det plötsligt hyperintressant. Rummet byggs om natten med ljus - hoppas ingen sover utan att alla ser på!

Skingrade tankarna med ett årsmöte.

Idag hölls årsmöte i Sollentuna Hembygdsförening. Det var ingen självklarhet att återväljas till ordförande, men tydligen ansåg mötet att den väg jag tillsammans med några i styrelsen slagit an är väl värd att fortsätta. Nu sitter jag som ordförande för tredje året. Övriga i styrelsen är Jan Norling, Heine Henriksson, Anders Boberg, Hanna Ström, Barbro Pettersson, Eva Bysing, Bengt Mattsson, Georg Eriksson med Roljf Kjellström och Scven Andersson som adjungerade.

Min mor Ewy somnade in lugnt och stilla igår

Min mamma Ewy blev 86 år gammal. Kortet tog jag på Lovisas namngivningsceremoni för 12 år sedan.

Ungefär samtidigt som jag skrev om mina gamlingar igår försvann min mamma från livet. Hon gick över gränsen när hon sov, lugnt och stilla, precis som hon själv ville ha det.

Hon var på väg i sitt 87e år.

En sådan här morgon är inte tankarna samlade alls. Hon var mamma, mormor, farmor och gammelfarmor och lämnar efter sig stora tomrum.

Mina första verkliga minnen?
Jag kan vara tre år gammal. Morsan jobbade natt på sjukhuset i Norrköping, hon var sjuksköterska och det måste ha varit vinter. Så kommer hon hem tidig morgon och hon luktar främmande av eter och hon har en mycket kall mjuk kind mot min sömnvarma. Det är nog mitt tidigaste minne.

För tio dagar sedan satt jag på sjukhuset som ett slags farväl när hon fortfarande var nåbar. Efter en hjärnblödning för många år sedan var hon afatisk, men gjorde allt för att ändå förmedla det hon ville säga. Vi höll varandra i händerna, länge. Jag tror så här dagen efter hon dött att hon lika mycket som jag själv visste att vi satt där som ett slags farväl.

"Dör jag nu är det mest sorgliga för mig att jag inte får se mina barnbarn växa upp", sa hon för länge sedan.
Jag berättade för henne senast när vi satt där på sjukhuset att hon skulle bli gammelfarmor igen i september. Hon fick ett sorgligt ansikte och jag förstod att det var tanken på att aldrig få se det nya livet, mitt nya barnbarn, som gjorde henne ledsen samtidigt som hon log, glad över händelsen som skulle ske.

Morsans starkaste sida var att ingenting var henne främmande. Det gick att prata med henne om allt. Med sjukdomen tystnade hon mer och mer. Sista gången vi hade ögonkontakt svarade hon med nickningar, med gråt och leende. När hon blev trött och jag tog farväl tittade hon liksom rakt genom mig som att hon inte längre såg, som om att allt var över. Jag tror hon redan då kände lugn inför det som var omöjligt att ändra på, döden som en del av livet.

Tack morsan, jag är glad över att vi fick sällskapa så här länge.

Trofé i skogen och dröm av glas

Morfar, trädgårdsmästaren sitter med glasögon, magerlagd till höger om farsan till vänster.

Vi har haft några val idag och jag bestämde. Besöka morsan på Danderyd, gå och simma i Väsby eller ta ett par timmar på vårpromenad. Så långt blev det det sistnämnda vi gjorde och så hem för att äta överblivor, kyckling och grynkorv i gryta med tryffel och vita böner förstärkt av danska ugnsbakade rotsaker skurna i bitar. Gott med dijonsenap.

Vårundersökningen gick upp bakom huset över Edsån i sällskap av en brun kärrhök som skrek och krumbuktade sig. Ingen vadare än, ingen tofsvipa, inga tussilago, men jättevackert väder.

Spanade Asp i ån, men såg inte skymten av de stora fiskarna, däremot och plötsligt fick vi syn på en präktig, men halvrutten bocktrofé i ett träd. Någon har tagit huvudet och hängt upp det i en klyka genom ögat. Stora rosenkransar och fina horn.



Uppe på Antuna är det vackert, speciellt det präktiga magasinet och bakom, mindre präktiga, men i sin nedmontering vackra växthuset. Alla är kopplade till en värmecentral med skorsten för vedeldning. Rutor saknas här och var, någon har lagat med plast, det är inte samma sak och över delar hänger vit presenning, fult.

Nu är nedmonteringen för långt gånget, men hade det inte varit för att jag själv är så upptagen hade jag nog ändå, i mån av bättre tid, frågat om de fick användas och jag sa samtidigt till barnen att det nog egentligen var trädgårdsmästare jag skulle satsat på.



Uppe på vedkullen stod en man bredvid en gåhjälp. Han sorterade ved och lade somt i den egna kassen/vedkorgen och somt i en lår. Han hade kommit till Antuna med arrende redan 1956 och specialisierat sig på hallon, mormorshallon. Han hade över tusen plantor..."men de skulle plockas också, och det var på den tiden de såldes i literboxar, och allt blev nästan moget med en gång, en dag plockade jag 700 liter och då var det knappast någon som vill köpa så jag fick sälja för en och sjutti litern".

Är det Dina växthus, frågade och och det var det. Växhus som flyttats dit från Bollstanäs en gång i tiden. Nu odlade han inte längre i dem, bara lite för husbehov, blommor, lite förgroning, men inget annat.

"Hela den där åkern där nere odlade jag märgärter. Nu finns det knappas att få tag i annat än oidentifierbara smaker på ärter, alla de gamla traditionella sorterna är borta. Sorter man måste bespruta för att de ska ta sig, det är inte roligt längre"

Trofén mitt i skogen

Jag skulle nog vilja ha tid och jag skulle vilja ha ett växthus - växthus för gamla sorter vattenmelon, för sådant som faktiskt odlades förr i Sverige under skydd, gamla hederliga smaker och jag vill ha ett sådant här växthus för görgroning av sådant jag sätter ut.

Som liten var jag med min morfar i hans fuktiga växthus i Skärblacka, doftande av klorofyll, sötaktigt av gurka och metalliskt av tomat. Han odlade persika mot södervägg och fann ett nöje i jorden. Han hette Frans Gustaf Hallendorff och var född den 25 mars 1894 (118 år om en vecka). Han dog när jag var tio år på nyårsaftonen 1962.

Toaletten en plats för gastronomiska idéer

Kalvlever Anglais som vi brukade äta den på Edsbacka Bistro, smörigt stekt med brynande smör och ett gräddigt örtsmör till. Fettigt härligt. Idag lagar vi andrättningen på kycklinglever

Äh, det är väl lika bra att erkänna, jag är en långsittare till ungarnas stora förtret. När det är dags irrar jag runt bland vardagsrumsväggens bokhyllor med gastronomisk litteratur i jakt efter underhållning för vad annars är tristare än någonsin än att uträtta dessa långsittande behov.

Inte sällan omsätts idéerna som föds dessa nödvändiga stunder i praktiken. Idag snappade jag till mig Karl Bluncks Gastronomiska handbok och tänkte, att så mycket är glömt. Det var speciellt fågelkapitlet som först fångade intresset, fågelbröst och allrahelst Suprêmes de volaille Marie Louise där hönsbröst steks, skärs i skivor och anrättas på kronärtskocksbottnar fyllda med champinjonpuré och med brynt smör som hälls över.

Så mycket ansträngning för den goda smakens skull, sida upp och sida ner. Och jag tänkte, vad skulle man kunna äta till middag ikväll.

Det blir kalvlever anglais, men inte på kalvlever utan på kycklinglever och med rikligt med kapris (vilket inte är en garni att använda enligt Blunck) och med smörstekta bitar av pancetta istället för bacon.

Gör det, låt stunden i ensamhet bli en ostörd vandring bland smakliga idéer. För övrigt rekommenderar jag "bluncken" till alla även till dem som tycker uppslagen känns nattståndna.