Aklejan blommar och vallmon är knutet sprickfärdig

Det är lite favorittid, ungefär samtidigt som jag sätter ner de förodlade purjolökarna, sår morötter och framförallt olika slags betor (ska inte sås tidigare då eventuell kyla får dem att gå i blom på studs) Då sätter aklejan fart med sina komplicerade blommor och arvefärger. Allt får ta sin tid. Nu ska jag sätta bönan Signe på förgroning. Jag har alldeles för många snigeldjävlar för att sätta bönorna direkt. När de fått komma en bit på väg så klarar vi den första attacken och överlever. Mer om bönan Signe kommer, kan bara säga att den ingår i Programmet för Odlad Mångfald och nu - tack vare mig i Meny och Frantzén Lindeberg - lyfts fram av "Matlandet Sverige". Men som sagt mer om det när det första gröna tittar upp.

Hej, vi gör så här; låt oss följa Signe från frö till gryta. Håll utkik efter landets bästa matböna med smak av historia.



Trädgården som den är i ögonblicket, väntande, svart, förhoppningsfull - men det känns inte sådär jättemotiverat i år. Vi odlar bara helt enkelt

Låååång jordgubbstårta och vaktelägg i gryta

Det här är nog en av de längsta dagistårtorna och med nyskördade (tror de var från södern någonstans) jordgubbar, krämig vanilj i mellanrummen och så vispgrädde på sköraste sockerkakan - förvisso inget för mig som tränas i avhållsamhet (missförstå inte!) men en lockelse för barn och familjer.

Vad var det här då - jo sommarfest på Augusts dagis. Ett superambitiöst event som tydligen är stor traditon med festklädda fröknar och finklädda barn, en August som var konfrencier hand i hand med frk Lotten. August hade ingen lust att spelevinka från scen i grupp eller ens sjunga en stump. Iklädd Agassis Etonskjorta, slips, väst och lånekavaj var han med och fixade på scenen med stolar och höll Lotten i handen när hon presenterade barngrupp efter barngrupp som körde ett schlagerpotpurri med dans och rörelser.



Så blev det tårta och kaffe och hela trädgården kring dagiset surrade av mingelföräldrar och äldre generationen.

Man undrar om man kan ta en bit tårta....bara en liten bit och för en gångs skull. Näpp - stenhård. LCHF - Det fungerar!

När vi kom hem hade Rodjana lagat fläsk i kuber långkokt med strimlade shitakesvampar och sedan med små vaktelägg ilagda i en kryddning md korianderrot och kanelstång. En variant på hennes Paa Low Moo

Konsten att skriva en kokbok

Det blir nog inte så, en kokbok efter de gamla premisserna med upplevelse, recept,och "så här gör man". Det blir något helt annat och det kanske kommer att irritera en del och slå in som en magsugare hos andra som förstår bättre.

För att få den där enskildheten sitter vi ibland i ömsom ett hus från 1800-talet och ömsom i en stuga från 1700-talet.

Det känns bra, det är som på landet men i stort sett mitt i trafiken.

Vi pratade om orre, tjäder, järpe, morkulla och andra vilda delikatesser och att det idag upplevs som något extremt som inte moderna människor äter. Då kommer Heine in, han är norrlänning. Han berättar att tjäder, ren, älg, järpe var stapelföda i hans hem. Orren var väl OK, sa han, men de andra är bättre. Orren har en sådan enormt vild smak och köttet är nästan alldeles svart. Ripa är gott, slog han fast!

Sedan skrev vi om något helt annat och det känns så gediget och spännande. Skrivdagar blir det ett skönt ältande av ord, ett kramande, värderande, formulerande, faktakollande, bollande ibland med säkert surrealistiska resultat i vissas ögon. Det här är great fun!

Chris Harris och n'Harmony i skön förening

Chris Harris Sr and n'Harmony

Det finns dagar man egentligen inte borde orka. En sådan dag var igår. En sådan dag som man bara hade lust att åka hem och ladda batterierna i soffan framför TVn. Vi gjorde inte det! Och det var tur.

Istället samlade vi oss och gick emot ovilja och trötthet, muskelstelhet och krämpor och vi gick till kyrkan!!! Nya Turebergskyrkan som har ett alldeles fantastiskt rent och rytmiskt skal, men som jag har en del att säga om vad gäller den fasansfulla idén att släpa in återvinningsmaterial som inredning i den fina lokalen. Är inte Gud värd mer som hyllning i det egna templet?, kan man fråga sig, å andra sidan så står det inget i bruksanvisningen att templen ska vara överdådiga...snarare egentligen tvärt om. Okey, då är det formen jag tycker är ful, brädlappar, återvinningsglas...äh skit i det det var inte därför vi gick dit.

Kvällen var en Gospelgudstjänst inte helt, men nästan helt, i befriande amerikansk anda, och understruken av celebra Chris Harris, senior Pastor of Bright Star Church of God in Christ i Chicago.



Han tycks kunna göra vad han vill med rösten och tillsammans med n'Harmony, där bland andra mitt lilla barnbarns mamma är en av rösterna. Bakom dem stod också Sollentuna Gospel under Karin Runow - jisses vad de svängde.

Två timmar i ett rasande pådrivande tempo och ändå stod tiden still på en enda punkt hela tiden.

Så är Turebergskyrkan försvarare av det ceremoniella har jag förstått efter att ha pratat med några av kyrkans präster, inte direkt högkyrkliga, men ändå traditionella. Källen igår blev en häftig kontrast mellan Chris Harris sjungande rytmiska och medryckande frälsningsförkunnande och församlingens växelläsning och förberedelser och nattvard.

Hemma igen sa vi att vi nog ska försöka gå emot tröttheten lite oftare, speciellt om kvällar kan vara så sinnesroinspirerande. I allt jobb, i alla ekonomi, bland alla människor är det så lätt att tappa just bitarna av sinnesro - märkte igår kväll hur väl jag behövde eftertanken, inåtblickandet och utagerandet.

Blommor från August

En sådan stor tanke i en sådan liten människa. Han kom springande till mig, mot staketet på dagis och hade handen full av blommor - "här pappa, ha med Dig idag från mig".

Kanske de viktigaste dagarna på terminen

I veckan som var hade skolorna i Sollentuna möjligheter att skicka sina elever klassvis till Hersby Hembygdsgård. Som sysselsättning under dagen fanns trasmatt-tvätt, kardning och spinning av ull, knivslipning, visptillverkning och ett allmänt kunskapsintag. Det är då alltid någon unge som kommer fram och säger att "så där gör min mamma" eller "sådär gör vi hemma hos oss". Det vi tror är historisk tid är nutid för andra. Och jag kan inte nog understryka att det här är något av det viktigaste vi inom Hembygdsföreningen gör; bygger broar mellan unga människor och trycker på en ökad förståelse. Sedan tycks vi alltid ha tur med vädret också!

Egenkardad och egenspunnen ulltråd

Vad var det om sparrisknopp och vilja opp?

Blixtbild klockan tio på kvällen efter att jag försökt så morotsfrö i kvällsbrisen

Tid - det måste få ta tid. Sparris tar tid. Sedan tar den ingen tid alls.
Förra året grävde jag en sparrisbädd, djupt ner efter alla konstens regler och i bästa jorden. Rötterna fördelades över en liten jordås i gropen och ömsom såg jag framför mig de rika skördar jag en gång fick på Gotland där jag ärvde ett sparrisland efter förre ägaren och ömsom tänkte jag som vanligt att "det här blir det nog bara skit av".

Jag tror att jag ofta tänker som det sistnämnda för att antingen inte bli besviken eller antingen bara bli förvånad och lycklig, att inte ha några förväntningar alls - så har jag tänkt vid varje frö jag satt ner och så tänkte jag när jag tittade på de spretande sparrisrötterna djupt nere på jordåsen i hålet. (rödbetorna jag sådde i förrgår blir det nog inget av)*



Förvåningen, överraskningen, glädjen - allt på en gång när små tunna sparrisknoppar bröt jorden och sträckte upp ganska snart efter att jag satt plantorna. Och de skulle få stå kvar, inte röras inte klippas eller tuktas, växa upp till vackra plymer och sedan får vissna ner. Se men inte röra, så skulle sparrisen kunna ta sig och bli kraftig.

Sparrisland, ostronbädd, vintern är tid


Vintern fick gå. Våra ostronorgier hemma blev sparrisbädden behjälplig inbillade vi oss efter att ha tolkat Carl von Linné som blev småerotisk av ostron och sparris. Om inte annat så gör de många vackra ostronskalen i trädgården våra grannar konfunderade.

Översta bilden är tagen ganska så nyss. Det är försommar. Vi väntade länge, så länge att vi trodde att sparisen dött under vintern - tid, mens grannen skördade och tog tillvara och till och med tröttnade på sin sparris - i vår sparrisbädd, inte en knopp - tid!

I veckan som gick, och jag såg dem inte direkt, knoppar som fyllda av sollängtan bröt den grå jorden. Den lever, den finns, den är!



Andra året - det ska få bli plymer igen, tid, inte röra, inte skörda, bara se knopparna växa till sig. Först nästa år kan vi börja hösta något av sparrisen - tålamod, längtan, det blir säkert något av det här.


*Så vet vi ju att i juli - augusti är trädgården så fylld att vi knappt kommer in