Alla ska få vara med.
Konstmässan som tidigare gick från klarhet till klarhet och inarbetades under 30 år
(jag vet för jag var med på den första och därefter under många år med kvalitetsgallerier både svenska och internationella...,så det så!) har ändat i ett fullständigt kackalurum av uttryck och stilar, av mestadels "hötorg" och dilettanteri.
Vi gick dit igår med högt ställda förväntningar, för vad händer när allt är tillåtet?
När alla som vill vara med - får vara med, om de har 10 lakan att betala.
Som folkligt experiment är det roligt och intressant - för varthän tar ett sådant äventyr vägen? - jo, understryker att konst inte har ett skvatt med demokrati att göra bara ekonomi.
Demokratiska urval har aldrig och kommer aldrig att göra konsten bättre, uttrycken starkare, bilderna mer unikt gränsöverskridande - snarare tvärt om.
Här stod förväntansfulla konstnärer i skepparkrans och med snusnäsduk runt halsen eller i lösa linneklänningar i beiget, en del med signaturen i megaformat som blickfång på väggen mellan tätt hängda "tavlor" i starka färger bakom sig, "tavlor" som "folk vill ha".
Det är en rent förfärlig föreställning för nivån är så låg att det är bedrövligt, sorgligt också att jag kanske tillhör det lätträknade antal som tycker så för jag är samtidigt övertygad om att det är detta representerade som utgör 2009 års konstsmak hos Hopen.
Just det här var en av anledningarna till att jag lämnade konsvärlden i början av 1990 talet - Jag trodde i min naivitet att jag skulle kunna få vara med om att förbättra och övertyga. Jag möttes av oinformerade belackare... Alla ställde sin egen ointressanta, ointelligenta och överflödiga bildvärld och smak mot min. Deras bildvärld vann! Den finns som färgrikt och ogenomrtängligt fett på konstmässan i Kista och Hopen applåderar.
Inkokt lax lagas som petitess i inslag två
