Bästa köttet, bästa såsen, finaste frittsen? Håller inte riktigt vad de lovar på TEUF!

Det är några veckor sedan nu, kanske en månad. Gick med mina tre senaste barn, Lovisa, Alma och August till TEUF - så omtalad inte minst av dem själva på sociala medier typ: "Ingen vet bättre om kött än vi". 

En restaurang med en rätt, inget mer, bara en god entrecôte och så en sås som inte är en bearnaise utan något hemligt och med pompa som slår ut allt i den vägen vi smakat tidigare.

Intog bordet och väntan var lång, inte på de fördrinkar vi erbjöds utan på att beställningen skulle landa i köket och ta form där. Under tiden hetsade runners runt med datorer och tog stressat emot beställningen och liksom inte visste vad de skulle svara när man till exempel undrade varifrån köttet kommer inte heller när vi insisterade på en blodig köttbit.

Äntligen så kom så tallrikarna med en skivad entrecôte. Så står kyparen och napperar köttet med såsen innan vi ens hinner titta på vare sig stekgrad eller tjocklek.

Förresten, restaurangen har bara en stekgrad och det är 57 rader när köttet skivas upp och hinner då svalna betänkligt innan det kommer till bordet. 

Varför kan man undra? 

Möjligen för att det är rationellt med medelstekt kött eller som köket meddelar att "det är bäst så" (det var det inte och det är det inte).

Köttet ligger alltså strimlat över pompan som blir soggig av köttsaften som trots medioker stekning läcker köttsaft. Såsen ovanpå köttet gör anrättning extra geggig. 

Ska man säga något positivt så har köttet en bra yta och är inte så värst segt (vaccummörat?) Och den där såsen som "absolut inte är bea", men som smakar som bea är lite blaskig (tunn). Positivt om såsen är att den har en hyfsad syra.

Den här entrecôten hade jag önskat med en stekgrad om 47 grader när den lämnar köket och ostrimlad, pompan i en korg vid sidan av (trippelfriterad) och med en hederlig bea (kan ju inte vara svårare än att göra den med ett hemligt trix) 

295 kronor för anrättningen och borde vara ett hyfsat bra pris, men är det inte. Får inte känslan av att det är prisvärt och Teuf blir inte ett stamställe (det var The Flying Elk som låg där didigare).

Det bättrade sig inte heller mot slutet för så fort vi ätit klart blev vi ombedda at lämna bordet då andra gäster ville dit, skamligt!

 

Boktips till jul

Lite böcker till jul kanske? Här vaskar jag fram några ur min egen produktion. En del fortfarande i bokhandeln och e-bokhandeln, andra på bokbörsar och antikvariat (sådana som sålt slut).

Vi börjar med min hjärtevärmare, "Järnspisar Hackekorv och Tabberas, om mat och smak i Astrid Lindgrens värld". Tyvärr slutsåld sedan länge, båda upplagorna. Men kolla HÄR.

Boken blev årets bästa historiska kokbok när den kom ut 2006 och bland några få nominerad till årets bästa kokbok alla kategorier, dessutom skickad till Kina för den internationella kokboksfinalen. (Kanske dags för ett nytryck i lättillgänglig form?)

Ska vi ta några som fortfarande går att handla i bokhandeln och på nätet? I så fall en av de senaste, biografin över Gladys del Pilar. Boken kom ut exakt i samma ögonblick som hon gjorde braksuccé på Chinateatern, först i Ghost och sedan i En värsting till syster. En biografi som inte döljer ett brokigt men bestämt artistliv, uppgångar och djupa svackor. I nästan ett år satt vi i min soffa och pratade och så skrev jag och Gladys läste och så ändrade vi. Ofta fick jag övertyga om vad som verkligen inte fick utelämnas.

Här är boken om Gladys "Tro, Hopp och Kärlek")

En annan hjärtevärmare är min bok om alla oss som aldrig fick någon diagnos. Hur klarade vi livet (eller gjorde vi det?) Hur mycket energi har inte gått åt för att jobba fram egna strategier? En bok som alla lärare borde läsa. En bok som alla som känner utanförskapet borde ta till sig. Svidande texter om en pojk som tänker annorlunda och som inte, hur mycket han en försöker, kan passa in i normen (mallen!). Och, Ja, det är jag som är pojken på omslaget, ett år gammal och hela livet framför sig när morsan och farsan släpade mig till fotografen Parr i Norrköping 1953.

Här är en länk till "Utanför Normen".

Alla har vi en relation till det här med taxiåkande...eller hur. Jag har det speciellt för under några magra kulturår, tre för att vara exakt, tog jag taxikort och körde för Taxi Stockholm, i stort sett ständig natt. Egentligen var det tänkt som en bok om det hemska att köra taxi, men det blev en bok om alla människor, alla bestämda, alla vilsna, alla otrevliga, alla sjuka, alla fulla, alla otrogna, alla fattiga, alla... Ett socialreportage om Stockholms invånare. I Taxi 1251 finns de beskrivna med värme och ibland med humor. 

Du hittar "Taxi 1251, Överhörda baksätesberättelser" här

En bok som jag gärna framhåller är också en biografi, energikrävande men lustfyllt att skriva sådana, nämligen den om professor Arne Ljungqvist. Vi hör ständigt om fullt friska idrottsmän som tar tillväxthormoner och kapacitetshöjande mediciner och som torskar i dopingkontroller. Den som fört frågan internationellt är just Arne Ljungqvist. I den här boken får vi följa Arne från barnsben inom idrotten. Vi får följa höjdhopparen som hoppade bort sig i Helsingfors och läkarstudentens väg fram till professuren på Karolinska Institutet. Sedan Ricky Bruchs dopingfall har Arne varit internationellt pådrivande och haft framskjutande uppgifter inom IOC. En svensk i världen! Boken är idag översatt till åtta språk och utkommen i elva länder.

Här finns den att köpa "Dopingjägaren, Arne Ljungqvist".

Bland alla böcker måste jag också lyfta fram "Döden i Skogen" som var ett jättejobb men som faktiskt kom ut samma år som jag skrev "Järnspisar..." En bok om det svenska dödsstraffet med en kartläggning över alla offentliga avrättningsplatser som fortfarande ligger där i svenska skogar, glömda och igenvuxna med skrottarna hastigt begravda. När förläggaren pratade inledningsvis med mig presenterade jag boken som en man ligger i sängen i brygga och läser för här delges de dödsdömdas egna berättelser. Det här är en mycket efterfrågad bok och därför har priserna på antikvariaten skjutit i höjden.

På Bokbörsen hittade jag "Döden i Skogen" här.

Sedan finns ju lite fler titlar. Bland annat alla fyra kokböckerna jag skrivit med Björn Frantzén. Leta efter dem på antikvariaten, bästa fyndställena för böcker som sålt slut. Titta efter "Glöd" och efter "The Flying Elk" som är en jäkla bra kokbok för dig som gillar Gastropubstuket. Den gamla stora och påkostade "Frantzén/Lindeberg-boken" går för fantasibelopp de gånger den dyker upp antikvariskt, men ändå värd att hålla ögonen på.

Vad kommer nu? Jo jag håller på med ett projekt som är lite udda när det ankommer mig, men inte förvånande. Mer när förlaget diskuterat färdigt om utgivningen.

Så kan jag väl säga "God läsjul" då.

Bara citron eller garnerat med sardell, persilja, kapris och karamelliserat, gör som du vill!

 Jag följer en intressant diskussion som Norbert Lang startat på Fb där det divideras huruvida man ska ha annat än en klyfta citron på en schnitzel. Ja, jag vet det är nördvarning på det här för egentligen har man väl det om det är så det behagas för så sa Cajsa Varg, inte man tager vad man haver.

Lite lustig börjar jag botanisera bland de stackars få böcker jag har kvar efter att ha kört iväg hundratals volymer till försäljning för välgörenhet (bara det käresta sparat) och hittar här vännen Bisse Thofelts (i salig hågkommelse) "Ansjofiskens bok" (Carlssons) och jag fastnar i hans diktens lov till "lilla rackarn". Det var nämligen så förr att man trodde vassbuken var sillyngel och därför sa att man "fått fler små rackare i snörpvaden än vuxen sill". Och Bisse diktar i sin "Ansjoviskantat" (jo finns i boken med noter och allt) "...din ljuvliga stjärt Ge munnen en snärt, Du härliga fisk, Så kom uti min mun, En liten, liten stund, Du härliga ansjovfisk."

Jo, men ansjovis har vi tagit till oss med dess för oss egentligen främmande kryddning av sandelträ, svartpeppar, kryddpeppar och nejlika (kanske något kanel ryktas det om ur hemliga rullor), förr även borsyra och salpeter.

Det fångas 168500 ton skarpsill varje säsong, men bara 2400 ton blir ansjovis (resten blir väl fiskmjöl eller foder eller annat vad vet jag)?

Nå, så till frågan om det ska vara citron, ansjovis och kapris på en schnitzel. Norbert Lang frågar på Fb och kanske förvirras vi alla av att här hemma i Sverige är ansjovis, sprattus sprattus med ovan inläggning inte sardell som är något helt annat, men utomlands som i England heter sardeller ansjovis. Alltså ska det vara sardell eller ansjovis på schnitzeln?

Ja, men varför inte ansjovis, alltså vi har ju den här egenheten i Sverige att ta till oss och förvalta sådant vi estmerear (gillar) och hitta på själva där vi tycker det passar.

Jag skrev en lite essä om det för några år sedan i Svenska Turistföreningens årsbok. Det är klart att vi tar det som av oss behagas, det som trivs i den svenska munhålan, eller svenska och svenska, va fan är det? Men okej för det nationella, smaker som utvecklats av oss själva allihopa genom generationer. Hade vi inte tagit till oss det nya som landar hos oss så hade det svenska mest bestått av blodklumpar kokta i sod som jag avslutar essän i Turistföreningens årsbok. (Vem våndas över pastasallad på julbordet?)

I boken "The Flying Elk" som jag skrev åt Björn Frantzén finns schnitzeln med och där serveras den med ett brynt vispat sardellsmör. Detta efter att Björn rest runt i Österrike på jakt efter den perfekta schnitzeln, men hittade den inte (!) och skapar därför sin egen som en variant på så som vi serverat den tidigare här hemma alltså med lite småtråkiga citron/ansjovis/kapris-garnityren.

Vispa 50 g brynt rumstempererat smör med lika mycket rumstempererat smör och 40 gram sardeller med oljan och så en skvätt citron. Servera med friterad persilja, friterad kapris och karamelliserade citroner.

Alltså gör som det behagas, i klartext "som du vill" - ska vi stanna upp vid trygga "original" så skulle "Björn Frantzén servera kornmjölsgröt och blötlagd gädda på sina krogar" som Hugo Rehnberg skriver idag i SvDs weekendmagasin.

Alltså, man gör som man vill och gärna kombinerar sådant som bär framåt.

H(Ä)lgens bestyr

Bara en bild, en schnitzel, inget mer. 

Skitgod på The Flying Elk i helgen som var och i gott sällskap!

En snubblande historia som slutar i en välsmakande röra: Eton mess

Det sägs att de var en ung herre som gick på Eton som skulle servera en jordgubbsdessert med fint upplagda jordgubbar, vispgrädde, choklad och maränger. Olyckligtvis eller snarare lyckligtvis snubblade han vid serveringen, lyckades ändå rädda tallriken/skålen från att falla i golvat, men alla de fint upplagda ingredienserna var nu i en oändlig röra (mess). Upptäcktes att det hela var godare så och där föddes en av Englands mest berömda desserter.
Första gången rätten beskrivs i text är 1893 i samband med en cricketmatch. Sedan dyker den upp på Eton igen på 1930-talet.
Här hemma kallades den först för hovdessert för att dölja det franska originalet "meringue suisse" (I motsats till Iteliensk maräng) som senare på svenska blev marängsviss. Inte sällan serverades den då med bananer och med flagad mandel.
Sedan starten har den serverats av Björn Frantzén på The Flying Elk och alltid med ingredienser efter årstid, vintertid med torkade plommon, äpplen och päron i olika konsistenser och alltid med grädde, någon glass och flagad maräng.
Nu har vi tagit hem den och har den som standarddessert, eller snarare så är det Kristinas avdelning och hon har utvecklat den till perfektion. Senast med hjortonsylt i botten, maräng, vispad grädde, glass med choklad och frysta blåbär och som pricken över i och för bitterheten, eller om man så vill beskan frysta råa lingon.

En smått galen vecka

Det har varit en tuff vecka!

Efter en lång tids arbete släpptes äntligen ”Utanför Normen”. 

En bok jag kunde ge ut efter två års psykoterapeutiska samtal och massor av överväganden och omskrivningar. 

Nu ligger den där som ett slags bevis för att man aldrig är friskare än transparensen av ens djupaste hemligheter. Rysligt tycker jag själv efter att ha läst den, ett måste för alla som går där och är människa.

Det blev ett oerhört lyckat boksläpp på Konstnärsklubben i onsdags med vänner jag inte sett på decennier och alla mina barn var där. Tack alla för att ni kom och hoppas nu på överraskande läsning till sista sidan. Hade varit så kul att hinna stanna upp länge, länge vid var och en och pratat, men det går ju inte när det kommer så många människor. Fick idéer att föra samman er i nätverk, vet att det går omkring vänner till mig som var och en inte träffats men som har mycket gemensamt och som skulle kunna dra stor nytta av varandra och ha roligt på vägen.

Efter boksläpp och konsert, avslappad middag på The Flying Elk
i sällskap av Kristina och min faster Karin

(I morgon är det den första oktober. I slutet på månaden släpps min nästa bok, en biografi som skickas till tryck när som helst, håll ögonen öppna)

Så var det en sångarvecka också med vanligt rep på tisdagen i Jacobs körsal följt av genrep i Jacobs kyrka på fredagskvällen med eftermiddagskonsert i Jacobs igår. Lyckat och befriande med Rangström, Petterson Berger och så Förklädd Gud.

Vi gör Förklädd Gud igen vid en välgörenhetskonsert för
BarndiabetesfondenBoka in 27 oktober

Tack alla för hyllningar

Alla underbara vänner!!!!!

Inte hade jag räknat med en sådan våg av grattishälsningar som bara sköljde över mig digitalt igår, irl och ända nu under dagen efter. Det blev i sanning en överraskningarnas dag med filurerier och bakomryggenviskningar. Jag misstänkte inte alls något, van över att mer än sällan fira mina årsdagar utan större åthävor.

Vaknade till en underbar fransk frukostering med en underbar sambo med kyssar och paket med exakt passande innehåll. Och vi planerade att skippa lunchen, jag och Kicki för att äta födelsedagsmiddag, bara hon och jag, på stamlokuset och stans sedan länge bästa gastrobistro. Bespetsade mig på en têtatête med tilltugg, råbiff, piggvar och Eton mess med kaffe.

Åkte i god tid in till stan. Bordet var beställt och vi gick runt och spatserade/flanerade. Tog en kaffe på ett sunkigt ställe på Österlånggatan, fördrev tiden. (förstår nu i efterhand att just enna prolongering var nödvändig)

Kom till The Flying Elk och hovets fantastiska Johanna tog emot och ledde oss undan restaurangen, leende och med orden ”ja just det, vi har ordnat ert bord här inne”.

Tänkte ”va fan, här fyller man år och får ett bord undan allt längst in i ölbaren, Älgens hjärta”, som i normala fall inte alls är sämre, men inte för ändamål att ha beställt bord. Undran och besvikelse var nära. Dessutom satt det ett stort långbord med folk alldeles bredvid det bord jag och Kicki skulle få. Tänkte, Fan va jobbigt, med ett långbord som granne.

Best halibut ever!!!! (40°)

Tittade upp och tyckte att de närmaste vid bordet verkade bekanta. Det kom krypande, det där, att det gick upp för mig. Men….va???? Där sitter mina barn och våra närmaste vänner. Allihop, då gott som, av våra älskade. Lovisa och CK, Alma och August, Liva och Gustaf, Josse och Hannes och vid änden av bordet våra kära gamla vänner Janne och Gittan och PO och Karin. Men hur är det möjligt???

Blev bara stående, gapande, stirrande, perplex. Den där varma känslan över att alla älskade var där tog över, rörd och framförallt tacksam mot dirigenten av det hela, min älskade Kicki.

Aldrig, aldrig förr har jag mött en sådan kärleksförklaring, en sådan omsorg eller en så fullkomlig överraskning. Tack alla ni mina närmaste och tack alla ni som från avstånd skickat lyckönskningar och grattiskramar.

Tack Johanna, Lukas och Thomas Gynning på TFE för den fantastiska maten och för att ni varit så vattentäta och tack Björn Frantzén för en av de bästa piggvarrätterna jag någonsin ätit.

Tack älskade Kicki för att du finns i mitt liv!

GRATTIS ÄLSKADE UNGE

Vår älskade August fyller tio år idag. 

GRATTIS GRATTIS

Sent i natt kom han hem från Köpenhamnsturnén med Sollentuna Gosskör. 

Snabbfirning med fattiga riddare, banan och lönnsirap tidigt i morse och så till skolan.

Senare i veckan firar vi med en önskemiddag på hans favoritrestaurang 

The Flying Elk.
Äh, redan fixat, middag på Älgen ikväll! (uppdaterat kl 17:05)

The Flying Elk med tunga gedigna smaker

Bild från Björn Frantzéns Instagram

Så dyker det upp ett smakminne som är rent av nostalgiskt, gamla Frantzén Lindebergs fattiga riddare med gammal vinäger, parmesan, tryffel och gräddkokt silverlök. Jag minns så väl den fullödiga smaken, den som uppfyllde inte bara munhålan utan hela kroppen, man föll liksom pladask och det svindlade samtidigt. Jag såg folk runt omkring där tårarna trillade efter kinderna. så inihelvete gott var det. Ikväll håller Frantzén en popup i Studion, då är det samtidigt fattiga riddarens återkomst, exakt så som den serverades under flera år på Frantzén.

Var med Alma på The Flying Elk i tisdags kväll. En massa nytt på menyn men längtan efter det senast ätna var så stark så Alma tog landets bästa fish&chips och jag tog Björn Frantzéns schnitsel. Något är gemensamt utöver Björn, mellan den fattiga riddaren och det som serveras på Tfe, den där omsorgsfyllda smakbehandlingen, nogsamheten i det som läggs fram, kombinationen av råvaror och djupet i smaken, man driver råvarorna så långt det någonsin går och det är väl det man sammanfattar med begreppet Gott...Djävligt gott.

Så avslutade vi middagen med en var sin Eton mess

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap

Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.

Utsökt glädje i ett möte och imponerande om mat från Hunan

För en väldigt massa år sedan gick jag på Royal College of Art i London och i sällskap med en bergenser, Jan-Erik Willgohs. Vi slog väldigt mycket följe och skaffade senare en gemensam ateljé i Stockholm, umgicks i sammanhang ingen längre vill veta något om och följdes genom äktenskap och skilsmässor. Inte minst ställde vi ut tillsammans och målade ihop så inihelvete.

Genom åren har vi givetvis haft kontakt, men vi har inte setts på 30 år. I veckan yppade sig tillfället och vi stod på Västerlånggatan i Gamla Stan i en lång, makalös återförenande kram. Plötsligt hade ingen tid passerat alls, märkligt att 30 år kan vara så kort.

Tyvärr blev mötet alltför hastigt, men nu har vi alla fall träffats och...ja, Bergen finns det ju alltid också gastronomiska anledningar att flyga över till. För det märkliga är att jag till en del sadlat om och skrivit kokböcker. Jag gift mig och har tre barn med Rodjana från Thailand som är kock (förvisso hunnit skilja mig också).

Jan-Erik med Feng Xian Lin och hennes kinesiska förläggare
under en lunch tillsammans med mig på The Flying Elk i Gamla stan

Jan-Erik är sedan många år är gift med Feng Xian Lin, kulturhistoriker, kalligraf, kock och konstnär från Hunan i Kina och självfallet var hon med vid vårt återförenande. Tillsammans lever de tu med respektive söner med ett ben i vardera kulturerna. Tillsammans har de förenats i en bok om mat och kultur i Hunan, på norska. Jag förärades boken och tänka sig, äntligen den originala maten, den rätta smaken, de självklara råvarorna och kryddningen som får allt att lyfta. En enkel bok med bakgrunder och genomsiktlighet till historien, återknytande till den tid då vi själva här i Norden ristade runor i sten, mens man i Kina skrev recept och de vackraste poem med pensel i vacker stil på siden eller bamburibbor, och allt finns bevarat.

Nu väntar jag bara på ett normalt kosthåll (tio veckor kvar) så att jag kan böja pröva recepten ur boken. Funderar på att ta en tur till Bergen i sammanhanget, eller kanske till Kina, Why not?

Från 1700 talets teaterspektakel med Bellman och Frohm till modern ankconfit med stiltonost och päron

Ovan är en ovan bild för kvinnor under 1700 talet rökte aldrig i offentligheten (men om de rökte tobak så var det självklart i pipa av krita som på bilden. Det här är 1700-talsfolk som lever sig in med kläder och allt och som tagit till sig miljön på Edsberg som scen.

Aktivitetslördag skulle man kunna sammanfatta det så här när första mars precis krupit över till den andra. Storfrukost hemma med afrikanska korvar från Örsundsbrosavannens leriga grisåkrar hemma hos Kristofer Franzén. Korvar som läcker den läckraste olja att sedan steka fläsket i, olja kryddad med fänkål och harissa. En svenskproducerad fet härlig Merguez. (För övrigt kan den som vill besöka Franzéns hemsida och vid tillfälle och högst eventuellt göra beställningar för leverans till Stockholm lördagar efter tillgång och charklust).

Så laddade vi för föredrag på Stora huset på Edsberg, det som i folkmun går under benämningen Edsbergs slott (uttrycket "Stora Huset om slottet är Rudbeckarnas eget, Rudbeck som huserade här åren 1757 tills slottet såldes till kommunen 1959)

Här börjar ske allehanda spektakel, nyligen var det Edsbergs slottsteater som spelade spelet om Malla Silverstolpe. Hon bodde på slottet och skrev memoarer som är tidsdokument och som tidigare uppmärksammats av Christina Frohm, riksspelman och fiollärare i kommunen, tillika bosatt i Klasroskolan.

Lördagsunderhållningen varade en hel eftermiddag på Edsberg, men då vi hade fler planer för dagen fanns det bara tid för Christina Frohm och Bengt Pernholms föreläsning om Bellmans "Mantalsskrivningen i Rotebro". En resa i tid och rum med timade musikinslag och stor kunskap.

Biff Stroganoff på The Flying Elk

Vi hastade vidare utan att stressa och till Gamla Stan där Carl Schubert höll hov kring sina målningar på Galleri Cupido, urskickligt och det bästa jag sett av honom.

Vidare till Nationalgalleriet där det också var vernissage.

Alma drog i sig en sallad på confiterad anka med
stilonost och päronskivor, mäktigt gott

Sen var vi hungriga och då passar det att dyka ner i en strogge på The Flying Elk. Och se där - så har jag efter många år lyckats ta tillbaka lördagen som kulturlördag, precis så som jag vill ha det...och ungarna släntrar snällt med och tar till sig, blir vaknare, ser bättre, förstår mer!

Svårt att sova, hittat sömnterapi i köket och lagar mat i tomrummet

Bästa, billigaste, lök, vitlök, chili, fisksås, lime och en burk
tomatiserad makrill. Thai, pla kapong
Hör inte till nätternas äventyr, snarare jobbnätternas
längtan.

Inte blir man yngre inte, märker jag. Inte minst på vad gäller det här med att sova. Har alltid, sedan jag var liten, tyckt det här med sömn var något överreklamerat. Har sovit väldigt lite och har inte haft problem med det. Inte förrän nu upptäcker jag och skyllde på åldern, den ålder som man brukar säga: Jag behöver inte lika mycket sömn som tidigare. Så minns man alla som var äldre förr (som är borta nu) att de kunde vara uppe i alla fall till midnatt och sedan var de uppe igen när morgontidningen kom.

Simmig härlig lammframdel med dillstrjälkarna för att få smak
till att så småningom serveras som en gräddig och syrlig dillköttsgryta.

Under hela förra veckans alla sju nätter jobbade jag långpannor - på taxispråk betyder det att man maxar den körtid som lagen tillåter. I sin tur betyder det att, om man ska ha någon timme över för att hålla skiten från en och någorlunda kunna göra sociala telefonsamtal och uppdatera sig vad gäller nyheter att det bjuder lite sömn också i akt och mening att sova igen det förlorade varannanveckan när jag jobbar med skriverier och då får tid för både barn, socialt liv, städning, nyhetsuppdatering och bokskriverier samt annat.

Det är inget problem med att sova lite, körveckorna, men det är problem att sova mycket (eller snarare sjutimmars normalt) i  mellantiden.

Alltså, vad jag vill säga är att det är ett helvete att vända tillbaka dygnet. Idag torsdag höll jag på att komma i balans, men det resulterade i alldeles för mycket sömn och en djäkla spänningshuvudvärk (tror för övrigt att en infektion kommit över mig och snart ska bryta ut i en klassisk förkylning, men det tror jag alltid när jag bara är lite sliten).

Stora köttiga koribb, välhängda och utmärkta att köra i
ugnen eller förkoka och slänga kort på grillen.

Nätterna igenom ägnar jag mig åt terapi. Lagar mat i tomrummet som uppstår när man inte kan sova. Då kommer i alla fall "intesovat" till gagn både åt mig och åt barnen.

Hittade fem 800 g Holländska utepickande kycklingar här om dagen och slängde i frysen. Kokade en underbar buljong och delade köttet som räckte till två kycklingfrukostar (thai) som soppa och som hårdstekt med vitlök och till en stor middag som curry. I måndags körde vi oxribb långsamt i ugnen (innertemp 56°) sedan, före servering, hastig stekyta i stora restaurangpannan. Vår favorit på The Flying Elk (å andra sidan är allt vi äter där barnens och min favorit).

Köpte en hel påse "turkstyckat*" lamm till gryta, kokade långsamt i rödemaljerade stekgrytan tills köttet lossnade helt från benen. Lammbuljong är nästan oöverträffbart. Tor upp köttet och skar i munsbitar, buljongen kokades ner nästan till den demiclace att användas att skeda i till en gräddig och syrlig gräddsås (sockret då, säger vän av receptordning som vet att jag just nu kör väldigt hård lchf. Jodå, sötman kommer av löken som brynts lätt och sedan adderats buljongen som innan den kokas samman körs genom en chinoise.) till dillkött.

Väldoften i natten repar all trötthet och njutningen är stor. Nu har jag tänt och kör med öppna luckor i kakelugnen, sitter här med en kopp osötad kokkaffe (hoppas på en renässans i dessa lattetider) som till andra koppen spetsas med hur mycket vispgrädde som helst.

*med turkstyckat menar jag tvärt emot anatomisk styckning där framdelen är sågad "kors och tvärs" (kunde lika gärna kalla det thaistyckning eller kinesisk styckning)