fredag 18 april 2014

En text om påsken



En av egenheterna var att samlas för alla större högtider och fira dem på riktigt. Då handlade det om stora gester vad gällde gestaltning såväl mystik som rit.
Morfar tog fram ett ägg redan skärtorsdagen, han liksom halade fram det i smyg ur fickan i sin slitna vadmalskavaj. Vi såg hur han länge höll ägget dolt för oss, både vuxna och barn.


Ungefär samtidigt på skärtorsdagens afton knackade det något alldeles våldsamt på dörren. Alla satt tysta i vardagsrummet som var finrum där vi annars inte fick vistas. Knackningarna var oheliga och ingen skulle bry sig. Tystnaden bröts efter lång tid av mormor. Hon suckade och sa alltid samma sak, varje skärtorsdag: ”vad ni än gör barn så är det inte förenligt med Guds vilja med oss att springa runt och tigga, utspökade som djävulens anhang”.
Hon syftade på de ungdomar som klätt ut sig till påskkärringar och påskgubbar och som sprang runt och tiggde godis att samla i urkokta kaffepannor.

Morfar tog upp ägget och sa ”det här är alltings ursprung, det här är livets begynnelse och livets ände.”
Det där med "livets ände", var rent vämjeligt att höra. Morfar var gammal och han fick något blankt i ögonen när han sa det; "livets ände". Han liksom drog ut på orden och vi visste att det gällde oss alla i allmänhet och honom själv i synnerhet.
Ägget var brunaktigt och alldeles blankt. Jag tänkte att det säkert var samma ägg år efter år som användes, men hade förmodligen fel. Han lade upp ägget i en ljusstake med flat botten där man under julen brukade lägga mossa som dekoration. Nu låg där gul halm, inget mer. Såg fattigt ut. Han lade ner ägget försiktigt och så sa han, ”det här är universum och alltings skapelse, ägget som är av Gud.”

Jag vet inte varför han sa så. Det var skumt i salen, alla satt tysta och skulle sitta tysta och meditera till ägget och till det enda stearinljus som var tänt. Alla var finklädda. Det var blå timme utanför och tiden hade stannat. Det kändes i hela kroppen att långfredagen var i antågande.

Sent åt vi en slags kvällsvard och under tystnad, det var sill, potatis och varmrätten var stek med sås, stadshotellpotatis som var kulpotatis som stekts och mot slutet överösts med socker och ströbröd blandat med lite paprikapulver och cayennepeppar, gelé från trädgårdens vinbär. Desserten var en slags kokt bröd med mjölk som kallades ”pungmorrar”.


Man vaknade tidigt ändå. Finkläderna låg vikta över stolskanten som att påminna oss om att det minsann inte var plats för höga röster eller lek —  det var långfredagens morgon. På radions enda kanal spelades sorgemusik och den som pratade mellan musikstyckena hade en dämpad och allvarlig röst. Vi fick bara gå med ”små steg”, som mormor uttryckte det. Å vilken fasa för en dag som denna. Under dagen hade vi gjort försök till yster lek, men hade genast tystats ner av både mormor och morsan; "Små steg".

Så bar det av till kyrkan i en gammal chevrolet impala. Att den var svart till färgen passade utmärkt in på dagen som var. Kyrkan inne i stan var av sten och alldeles grå, allting var grått eller svart den dagen, grått eller svart och byxorna som var av grå terylene kliade så förfärligt att man smög på långkalsonger under. Avslöjades det fick man ta en fajt med morsan om nödvändigheten.


Kyrkans mässa tog aldrig slut, den var lika mörk som vanligt och egentligen kände jag ingen skillnad mellan den trista långfredagens mässa och alla andra oändliga. Kyrkbänken svalkade långkalsongbenen.

Prästen dundrade och klockorna slog dymlade. Det kändes om att livet höll på att rinna ut på riktigt. Med Jesus dog jag själv en skvätt, sex år gammal. Fördes med av allt prat om lidandet, om Jesus törst som släcktes med ättika och om såret i sidan och spikarna genom händer och fötter, följde Jesus på Via Dolorosa, då ovetande om att jag skulle gå samma slags väg mentalt genom det vidare livet och fysiskt 40 år senare.

Vi åkte hem under tystnad. Farsan rökte cigarr i bilen, morsan Winner. Byxorna kliade trots långkalsongerna när det blev varmt mot sätets galon.

I mormors och morfars praktfulla tjänstebostad skulle vi äta långfredagsmiddag under tystnad. Inga lampor tilläts, bara stearinljus, ingen elektricitet bara vedspisen i köket —  det var allvar och det var långsamt och tröttande, men samtidigt ganska mysigt.

”Jesu nazareum rex judianum”, sa mormor och lastade in ytterligare en vedpinne i vedspisen. När hon öppnade eldsluckan sken hela rummet upp med ett brandgult ljus och för ett ytterst kort ögonblick påmindes jag om att det snart skulle bli som vanligt igen, varmt, ombonat och gott att leva.

Förrätten var ett hembakat osyrat bröd utan smör som smakade förfärligt. Det var som att tugga på bark eller papper, Vi barn fick rabarbervatten till brödet, annars hade vi nog inte fått ner det utan att kvävas. Man tänkte som barn att ”nu var slutet nära” denna torra bit.


Så bars kycklingen in och en sås med tryffelersättning av fårticka. Över oss drogs ett tunt flor. Nu var timmen slagen och vi skulle äta under tystnad och tänkta på Jesu sista måltid, tänka på korset och ovanför middagsbordet, på väggen, hängde det enda som var upplyst i hela rummet, en ikon. ”Äta under flor” var vanligt ute på landet på långfredagarna. Ibland förekommer "florsmåltider" i folklig diktningen som av Sten Rune Freyser (1870 Västergötland):

”Vid Jesu död och pina,
låten oss alla lida
Svart, himlens kor
Vi spisa under flor”

Det var besvärligt att äta halva kyllingar med kniv och gaffel för en sexåring, Florstyget liksom sög sig fast över allt och man kunde inte röra sig fritt. Som sexåring tänkte jag då på Jesu kamp och pina och känslan smittade av sig på mig. De vuxna klarade uppgiften galant. Jag såg blodet i kycklingen som var röd invid benen. Jag såg köttet i fågeln, Jesu kött. Fantasierna skenade iväg. Före desserten sjöng vi psalmen: "O huvud blodigt sårat" tillsammans.

Vid efterrätten som även denna kväll var ”pungmorrar” togs tyget undan, veks ceremoniellt ihop och lades i en liten påse av sammet för att användas nästa långfredag.

När middagen var färdig ställdes det till med bibelläsning och alla stationerna utmed via dolorosa avhandlades och diskuterades dessutom. Middagen och bibelläsningen och allt det ceremoniella höll väl på i fyra fem timmar och man fick inte gäspa under tiden utan sitta snällt med och vara helt stilla. När morsan sa att vi till slut fick gå och lägga oss var det som om en förtrollning bröts och vi gick snällt upp och lade oss, bad afonbön vid sängkanten och nästan rann ner mellan mormors vitkokade och manglade kalla lakan. Solen nästa dag var den lyckliga återföreningen med livet och resan dithän var symbolisk från långfredagsens livsände, det mörka florsätandet, natten som aldrig tog slut mot glädjen och den ljusa, granna påsken.

Inga kommentarer: