Härom dagen stötte jag som hastigast ihop med mitt lilla barnbarn Freija. Vi syns inte överdrivet mycket. Inte sådär att hon skiner upp som en sol och sträcker armarna i vädret för att ta emot farfars trängtande längtan - nej snarare tvärt om, först bligande oro, sedan ryckningar i underläppen som övergår till ohyggligt små darrningar och så fäller tårarna fram som i rännilar.
Det är ju precis så som många vuxna vill ha ett barn. Påståendet förefaller absurt och är det också, men inte desto mindre sant för det. I alla fall om man får tro statistiken över världens mest spridda konstverk - nä, det är inte fiskargubben i sydväst - det är "Gråtande barn" av Bruno Amadio, en tämligen i övrigt okänd italiensk konstnär som målade gråtande barn under artistnamnet Bragolin.
Hans gråtande barn räknas som världens mest mångfaldigade "konstverk" vilket, om jag får bedöma, skulle betyda att det också är sådan konst folk vill ha.
-Det är konst som griper tag i en så att hjärtat nästan går sönder.
Nej då, lilla Freija sken upp som en sol, några dagar senare när vi fikade i centrum och hon kröp över till farfars knä utan att sträcka händerna till pappa Gaston och lipa och sura. Sånt värmer. Glada ungar är betydligt bättre än gråtande barn - det gäller för konsten också där det helst inte ska vara barn över huvud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar