Plötsligt fick jag sådana där påtagliga minneskänslor hur det är att bo i en småstad - på 80 talet bodde jag några år i Falun och ibland har det hänt, blinkvis, att jag längtat tillbaka till den där småskalighet i såväl tänk som miljö.
Uppifrån höjden vid stora torget såg man bergen, fjällen lite längre bort i blå timmen - det kändes som att jag stod mitt i scenografin till de vinterolympiska spel som inte blev av - och jag undrade;
Var är alla människor?
Kom från ett kvällsmöte och klockan var vid pass 20:55. Några tonåringar stimmade förbi på 20 meters håll i korta kjolar i våtkylan - killen i sällskapet rökte på en cigg utan filter (det är väl ovanligt nu, är det inte?) Annars var det helt tyst som om det varit kärnvapenkrig och jag inte märkt det.
Så var det - javisst. Så var det i Falun också när jag bodde där - lördag kl 15 stängde butikerna och då var det som om en gas hade sipprat ut och alla människor var borta - jag minns att jag brukade fantisera över vad de tagit vägen - vad de pysslade med - det lyste i alla husens fönster och det såg varmt och ombonat ut - jag tror inte Panduro fanns då, flörtkulor och piprensare, potatiskok och stekar i ugnen, de kanske åkte runt, runt på skidstadion, alla var kanske där utan att jag märkt att de åkt dit.
En gång hade jag ett helt gäng mediagäster och vi ville gå ut och äta, stadshuskällaren var stängd, men vi såg hur folk ur personalen rörde sig därinne - en höll på att göra rent en spis, så vi bankade på. Vi fick honom att tända spisen igen - öppna ölpumparna för den som ville dricka öl och så lagades mat, riktig stadshuskällarmat med socker och paprikapulverstekt kulpotatis.
Men jag flyttar nog inte tillbaka till en småstad för några minnesblinkars skull - tänkte jag där jag stod på OS torget i Östersund igår kväll - kanske för getostarna då - funderade jag. Nej förresten, inte ens för dem.
Gonatt blå Östersund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar