söndag 18 januari 2009

Den sanna historien - lika trovärdig som den påhittade

Jag har precis lämnat manus till en ny bok, den här gången långt från både mat, historia och biografi. Det nya manuset är en sann historia om en människa som befinner sig längst ner och som sakta vaknar.
Jag skriver "sann historia" trots att ingenting i den är sant annat än ramhistorien. Ingen människa annat än huvudpersonen, existerar i verkligheten, men alla andra kommer till liv så fort någon kan känna igen sig i rollfiguren, då blir både rollfiguren, den som läser och jag själv helt sann, just i det ögonblicket.
Som författare har jag fan ta mig ingen skyldighet att vara sann trots att jag påstår att det jag skriver är sant, platser är osanna, men riktiga i det rum jag gestaltar, människorna är sanna när någon flyttar in i dem, det som de säger är sant när jag lagt orden i deras munnar, historen är sann i samma ögonblick som den berättas. Hur kan ett drev startas mot en författare som utifrån dessa (också mina och allas författares) förutsättningar berättar en historia. (läs gärna Tiina Rosenbergs inlägg på Newsmill)
Nu får de rada upp sig de som berättar sanna historier för att bli hudflängda och steglade. Tänk efter vilka det är. Det är alla som berättar, som skriver, som diktar, som gestaltar.

1 kommentar:

Lina sa...

riktigt bra skrivet!