Arkivens dag

I Sverige har vi öppna och väl fungerande arkiv. Idag har det varit arkivens dag. För mig som författare är arkiven nödvändiga. Jag letar ständigt och jag finner, mycket tack vare och med hjälp av dessa alla arkivarier som ofta gör mer än vad deras uppdrag omfattar.
Mitt närmaste arkiv är mitt eget som väller över alla kanter och är ständigt oorganiserat och som ibland kan liknas vid en kompost. Jag har sagt till mig själv så många gånger att vårda det bättre och jag får ryck ibland och katalogiserar och sorterar och bygger system för att få det att fungera. Så fylls det på och svämmar över igen.
Arkivarierna är hjältar.

Jag delar mitt kontor med den kommunala förvaltningen i Sollentuna. Alltså - jag har mitt kontor i kommunalhuset och längst ner i källaren ligger kommunens arkiv. En makalös kunskapskälla som är öppen och bemannad dagligen och extra mycket idag under Arkivens dag. Arkivarierna Annika Holmberg och Bo Johansson plockade fram och arrangerade utställningar om kommunen under 40 talet och arkivchefen Annika berättade till ljusbilder i sessionssalen om hur kommunen en gång förvandlades till landets största köping och vad som hände på hemmaplan under de fasansfulla krigsåren. Emellanåt sticker hon fram med små guldkorn av nära mänskligt slag som det här om det vedervärdiga kaffet.

Det kändes som om hela kommunhuset var på fötter och personalen från kommunledningskontoret hade kaffestuga med skinksmörgåsar och mazariner mellan filmvisningar och skärmutställning.
Det människor mest söker som privatpersoner i det här arkivet är gamla skolfoton och gamla betyg. Jag själv hittade mitt eget skolfoto från det året jag kom till kommunen tio år gammal och jag hittade ett tidigt porträtt med en neonskulptur.
Trots att jag lagt på mig några år sedan 1980 så lyckades jag med min närvaro säkert sänka medelålderna på besökargruppen ordentligt denna dag. Vad är det för fel? Är inte yngre människor intresserade av kulturarvet och vår dagsposition?