måndag 29 oktober 2007

Le Rouge långt från Stureplan


Jag vet - det blir så när Bindefeldt laddar upp och bullar fram, en massa kändisar som kommer utan att egentligen ha något smakintresse-(matintresse). Väldigt många nylonben, högklackat och välfriserat, man glömde själv liksom maten och mitt i alltihop stod Melker och Danyel och bara hoppades att vi skulle upptäcka smakerna, helheten, inredningen, värmen, servicen, vinerna, leendena. Folk hade mest upp med att krama varandra och utstöta små lustiga pipiga läten när de slängde kyssar som missade kinderna helt (det ska visst vara så).
Snickrar man i TV får man inbjudan till finkrogen och äta gratis och dessutom ta med frun, intervjuar man i TV4 eller är djupsinnig och för den skull också kanske trovärdigast av alla bland grävare då får man också äta kalventrecote av finaste märke utan att betala, är man idag en liten, men naggande god och dessutom smakkunnig sossepolitiker som just gjort upp med chefen, då är man också välkommen. och deckarförfattarinna och gammal skådis/sångerska med döttrar på scenen då får man ta med döttrarna och jag fick en pratstund med mamman och kunde påminna henne om att vi träffades redan i maj 1968, shit!!!
Hällefilé som var helt underbar
Kantarelltortellini som inte saknade någonting!!!

Men vad i helvete är det här för en cirkus - har jag lust att utropa och blev placerad i det allra bästa av sällskap - en Sven-Gunnar Svensson och så pappa/mamma/ fruar till Melker Andersson och Danyel Couet och vid sidan av en av landets mest in flytelserika VD:ar inom modevärlden.
Så serverades vi då i detta röda sammelsurium som en gång varit 60 talets underbaraste rum. Jag var där en god del gånger på Källaren Diana.
-Den tiden kommer nog aldrig tillbaka, potatiskällardesign - skrattade Melker som gjort sitt bästa val bland arkiitekter och givit honom i uppdrag att bygga värme i medeltidsteglet.
Den lenaste av kalvar

Så kom de då, rätterna, en efter en: En alldeles fantastisk liten rå hälle med sås av hav, ett litet pastaknyte med trattisar i en tät, men skör fond och med små sötaktiga, djävligt raffinerade inslag, en gös som jag inte smakade, men som såg väldigt lite tillkrånglad ut om man så säger och så en kalventrecote som var len som ett sämskskinn i munnen.
Kunnigt kultiverat middagssällskap - Sven-Gunnar Svensson
Så långt ohyggligt lyckat var vi alla överens - enkelt, rättframt och framförallt djädrans gott. Det märks att det är så vägen ska se ut - inget tillkrånglat, ärliga smaker, trivsam inredning och framförallt gott.
För att göra en lång historia kort, så höll det inte ända fram - det som serverades efter var märkligt urlakat och idéfattigt, en brie med ett fikon förvisso i temperatur och med två texturer men inte fasiken räcker det, en äppeltartlett med en calvadosglass som var så tråkig att man undrade om man blivit utsatt för reservplan 1 efter fullständigt tankehaveri i köket. Glassen ångade spritkök och tartletten var så seg/hård att man undrade om den verkligen var ätbar eller ett färdigköpt från Delicato. Från de små ugnarna (petifourer) kom små chokladbitar som inte heller de var överraskningar som fick munigiporna att fara i höjden.
Inte kul att titta på och inte kul att äta - inge kul alls!

Ska man sammanfatta då - visst, jag kommer gärna tillbaka för inledningens enormt goda smak, men jag avstår gärna från finalen. Tänk, det finns ju så enormt mycket att servera efter huvudrätten, här skulle till och med en guldnougat matchat det som serverades.
Och ärligt talat - detta garnityr invigningskvällen - varför släpa dit alla dem?

2 kommentarer:

Zwampen sa...

Kul och höra att dom har börjat så bra, ville avvakta några veckor innan man beger sig dit,såg härligt ut.
Den gamle räven Sven Gunnar såg ut att må prima,har han månne tagit ledigt från den eminenta sekreteraren Ragnhild ?

sexleksaker sa...

Jag ska köpa Stureplan.