Glädjen över att rosta sin chili på en muurikka utomhus

Det är en ren och skär lycka, det här med en gasdriven 70 cm Muurikka. Speciellt som man uppnår en väldigt bra hetta och att man kan stå utomhus och rosta chili. Hemma i köket i en järnpanna måste luftrenaren sättas på högsta och för mig som har någon slags chiliöverkänslighet renderar rostningen i en serie våldsamma nysningar.

Här ute i vinden, på landet vid torpet och med den höga himlen över oss och de blånande bergen som utsikt är det en alldeles utmärkt sysselsättning att göra grunden till en namprig pau eller en nam prig bun.

Det ser inte mycket ut för världen med de fåtalet chilifrukterna i den jättelika muurikkan, men jag lovar, det kommer att räcka hela sommaren.

Åkte in till närmaste stad idag och försökte hitta en thailivsmedelaffär. Jag hittade två. En som verkar funnits där länge och en i ett skomakeri där en hel thailändsk familj höll på att etablera butiken och som bäst plockade fram grejer och prissatte.

Går det att handla, frågade jag på bruten thailändska och fick en hel hop ord tillbaka som jag tolkade till att ”visst, det går bra, man betalar till skomakarens kassa”.

En flaska ljus pojkesoja, en flaska fisksås, en påse med torkad chili och en påse frysta räkor och så några paket äggnudlar. (Tänker bara muurikkamiddagar nu, men i morgon ska det bli regn så det blir mat på järnspisen.)

Jo nam prig bun – det yttersta av chilihetta: Ta rostad mortlad chilli och rör ut i fisksås och lite limejuice till en trögflytande smet, en nam prig bun.

Och nam prig pau en chili med sötma, utmärkt till ris med makrill (i burk) Receptet här!

Alokoholimpregnerade och smet av andras kroppsvätskor

Var det över huvud kul någonsin att bli nerskvätten med pilsner eller vin och ingå i ett hoppande dansande kollektiv med hög nivå på ljudet så att man aldrig uppfattade något annat. Allrahelst befriad från samtal, utbyte, tankar.

Har det någonsin i livet varit underhållande med frottage mot andra människor i grupp, blöta med åtklistrade kläder av kroppsvätskor. Känna andras andedräkt och saliv när de vrålar ursinningslöst. Att bli överöst. Och samtidigt uttittad av folk från både ovan och nedan.

Och några så berusade att de bara stod i sin egen tystnad på flaket och tittade stint framför sig och jag vet vad de känner, äckel av nuet, trötthet från dået, djupa suckar för framtiden.

Andra, som inte hunnit så långt i berusningen skrek och betedde sig. Är de verkligen resultatet av den vita mössans strävsamma år? Eller är det bara för att man ska. Gruppens makt? Och alla de där predestinerade på flaket. Predestinerade till ett veritabelt alkoholistiskt helvete. I en klass med 30, minst tre på ett flak med 60, inte färre än sex.

Historielös parkideologi och dessutom skrattretande fult

Det är någon som lyssnat alldeles för mycket på mångfaldsivrare tydligen. I Edsbergsparken har ett antal almar, som för övrigt är rödlistade, fallit offer för almsplintborren som bär på almsjukan, en svamp som täpper till ”andningshålen" på almen så att den dör.

Här, i det som kommunen själv kallar "Sollentunas Pärla" är det alltså någon som kommit på den märkliga idén att göra som i skogen vid omsorgsfullt skogsbruk att låta stammar stå kvar för mångfaldens skull, för insekter och hålbyggande arter. Det är helt vettlöst och skymmer sikten för den estetik och rytm en engelsk park ska utgöra och är helt betydelselöst för mångfalden. 

Sollentuna kommuns skogar är fyllda av vettiga mångfaldsprojekt, Fyndetskogen, Tegelhagen/Silverdal, hela Järva, Vaxmora. Låt dessa projekt mångfaldsprojekt stanna i skogen!  I Edsbergsparken är detta ”experiment” bara förfulande och trist.

Nu står resterna av tre höga almar kvar i Edsbergsparken. Tydligen så bedömda att de inte ska fara ner och krossa folk, men stendöda är dom och avbarkade, bleka trädstammar utan funktion i en engelsk park. För det är vad det är, en engelsk park, lummig, rytmisk "skogsimiterande" ett påhitt som en reaktion på barockens franska ideal med planteringar och broderier i olika nivåer.

Snälla gör om och gör rätt, det ser inte klokt ut med de döda stammarna i parken! Besökare skrattar åt detta vansinniga upptåg.

Betula pendula - björken från Ornäs

Igår morse började det, det tropiska dygnet. Kändes som att jag var ute i Bangkok en tidig morgon, den där fukten, värmen, ångan från marken. Jag mår så bra av just den känslan, just det där är mitt klimat.

Det finns ett ställe, ett litet ställe, en ände på flera trädgårdar, en liten allmänning som vätter mot gamla Industrivägen och runt Engelbrekts väg i Sollentuna.

Länge, så länge att träden hunnit bli knotiga och gamla, har folk som bor i grannskapet tagit sig före att plantera unika ädelträd på platsen, en rad märkliga tallar och granar, halvträd (vad det nu är?) och en samling lövträd. De står tätt och bildar nästan som en sal. Assar älskar mystiken och skuggan, lövtunnlarna och dofterna på den här platsen som vi ofta går förbi på morgon och lunchpromenaderna.

Mitt i trädsalen står en ornäsbjörk, en betula pendula med gracila flikiga blad, skir. Den är så  olik alla andra björkar att den sånär har en helt egen själ.