Matkrig, mat som vapen...svältdöd! Breaking News

-->

Det blev ju faktiskt riktigt trevligt med dom där människorna, Edward Blom, Sigrid Barany och radarparet Filip och Fredrik. Galet, mycket på uppstuds, helt utanför manus och det är precis då som jag själv trivs som bäst. Tror det finns ett norskt uttryck som sammanfattar det hela…”att ta det på sparket” eller lite som gutarna säger... ”Pa hao”.

Det här mina vänner är "Guldburken". Sådana finns inte kvar i krigslagren, försvarets ärtsoppa.
Håller hur länge som helst och åts upp när "kalla kriget" ändade senast.

Första gången jag över huvud samarbetar med Edward Blom och Sigrid Barany. Trodde det skulle bli mer munhuggande än det blev. Kul att dra åt, om inte håll så i alla fall, samma riktning.

Jag har en kvar, inte i krigskostlager utan som museiföremål!

Vad det handlar om. Mat i krig, mat som vapen, hur skulle vi klara oss om alla matkanaler ströps. Jag frågar mig, finns det någon kvar som kan sela hästar, plöja åker och har vi ens utsäde tillräckligt för proteinrika grödor som ärtor, bönor och linser?

Titta själva, ikväll på femman klockan 22 Breaking News med Filip & Fredrik.

Som en Herr K mot brevbäraren och Postnord

Helvete också

Vår Lovisa fick ett stort brev, men inte i vår brevlåda utan i grannens. Igår for hon till London för att jobba. Brevet trycktes in i grannens postfack redan i onsdags förra veckan.

Tänkte väl att grannen kommer hem snart och "sorterar om" de felaktiga breven, men det gjorde han inte. Onsdag, torsdag, fredag låg brevet där retfullt inlåst, ett brev som hon behövde för jobbet i London.

Tänkte, ringer jag till brevbärarexpeditionen så löser det sig.
Letade på nätet efter telefonnummer att ringa. Fanns inte, inget direktnummer till brevbäraren, väl dock till Postnord. Ringde dit och fick prata med Victor Johansson. Innan dess fick jag vänta 18 minuter innan han svarade. Framförde mitt ärende om det felsorterade brevet och att det var ytterst viktigt att Lovisa fick det innan hon skulle åka. Men Victor Johansson hade svårt att förstå. När jag förklarat allt frågade han om vilket postnummer jag har. "Så ni har alltså sådana där postfack i trapphuset". Äntligen lite "fatta där".
Så fick jag vänta till konstig musik i telefonen.
Victor kom tillbaka och ursäktade sig för ytterligare åtta minuters väntan. Nu skulle det lösa sig!
Bra tänkte jag, snart får Lovisa sitt brev.

Men vet ni?
Igår körde jag henne till Arlanda. Grannen fortfarande på semester. Brevbäraren har inte varit här annat än i fredags och då lämnat en hög med post på golvet bredvid sorteringsfacken och dessutom lagt ett av grannens brev i vår låda. Kanske dyslektiker, vad vet jag, ska jag ha förståelse för det?
I morgon är det en vecka sedan brevet lades i fel låda, vi ser det, vi ser att det är adresserat till Lovisa, Omöjligt att pilla ut...
Helvete, det var faktiskt bättre förr.

Eton mess en vanlig Valborg och en Ren förtvivlan

Det är inte så allvarligt som det låter, bara förtvivlat gott. Den meny som vi tråcklade ihop en vanlig Valborg.
Började med små tunnbrödsrullar med hackad lättgravad lax hopbunden med en sörja som vanligtvis kallas hovmästarsås bara för att den inte sällan i gångna tider tillreddes vid bordet av hovmästaren som elegant och utan att skvätta rörde ihop några matskedar fin senap med socker och olja och dill. Nu tog jag dillen från egenodlad fänkål (passade på att lösfrysa senast).
Smörsmorde tunnbröd och rullade in laxröran och skar i rullade bitar. Serverades med sallad på grillad sparris och charlottenlök.

Som varmrätt, en klassiker. Grov renskav av framdelskött. Bryns i stekgryta och får brässera i viltbuljong trekvart tillsammans med charlotten och trattkantareller. Smaka av med lite soja och något messmör. Toppred och fyll på med grädde och sjud tills simmigt. Servera med ris och rårörda lingon eller svartvinbärsgelé.

Så till "The Grand Finale": Kickis svar på Älgens Eton mess. I botten hjortonsirap, på det en sked vaniljglass, vispad grädde, maränger och så rikligt med hemkokt hjortronsylt (Alltså inte från vårt hem utan från Renprodukters hem, affären i Norrviken som blivit vårt vilt-sinta vattenhål!)

Dramaturgiskt blev det så här, Förrätt och rengrytan tillsammans med bubbel av olika karaktär beroende på den som avstår och de som estmerar och de som är barn och sedan brasa på Edsvik. Hemma igen kaffe i nyommöblerade vardagsrummet och med denna saligt sköna röra en Eton mess utgör.
Sicken Valborg. Smaker som bara dundrar i munnen.
"ska fan aldrig mer äta!"

En okuvlig vilja

Det där med äpplet och päronträdet och att äpplet inte faller långt undan, det tycks stämma. Ibland ser jag mig själv så starkt i mina barn och nu speciellt i lillgrabben och eftersom det är ett sanslöst glapp mellan honom och hans storebror så är igenkänningen där också väldigt stor. Rörelser, tankar, upptåg, senfärdigheten, procrastineringen, den egna världen, agendan och hur allt kraschar när något ändras. Det är helt fantastiskt.

Så ser jag en annan sak hos minstingen, det här hur han inspirerats av det ständiga matpratatet och matlagandet. Han lever sig in något enormt i matkonstens allt sprattel, från hatt handla i affären, klämma på råvaror, värdera, dofta, känna och se om det är prisvärt genom att se kvalitet i förhållande till kilopris, jämföra med annat, läsa innehållsförteckningar och välja ut. Det tar en evig tid när han ska svara för middagen för det gör han ibland.

Idag lyckades jag hejda honom från att sätta igång planeringen med Hamburgare, handskuren pompa, bea, salladsröror och hemlagade mozarellasticks. ”Vi tar det i morgon”.

Anledningen är en välfylld kyl med en tysk biff som jag kom över igår och köpte en rad av, helt fantastisk, tinade sojabönor och haricovert att dressa med fint skuren charlottenlök, sockerrörsvinäger och lite fullständigt smaklös olja.

Så får det vara och så får det bli, burgare à lá August i morgon.

Kylen är dessutom fylld av restgrejer som de går att slå ihop en lunch av, brockoli med rostade solfosfrö, en hemgrillade kyckling som är skuren lite tvärs och kors av och som ligger havererad under plats, ganska mycket nedkokt buljong, lite korv, ostar. Det räcker.

Misosoppa hör naturligtvis till, även i Augusts sushivärld

Visar lite bilder på förrförra veckans Augustjobb i köket. Ingen fick vara i köket, han jobbade i timmar, ris efter alla konstens regler, all misenplace först och sedan montering. Så varsegod, en sushibuffé som var en långresa bättre än den vi kan handla till överpris några trappor ner i sushibaren.
(Kanske ska tillägga att August är 11 år)

De eländiga (true story)

Den där mannan, eller fjanten som han kallades, var helt olik, främmande, lite äldre, osvensk och pratade för sig, en smula elegant var han också. Fick andra unga män i hans närhet att känna blygsel och bli generade, till och med tycka att de inte skulle duga vid närmare syning.

Tog sig fram med småprat, småskratt, och småsmek här och var där det gick och han kom åt.

Det gick lätt, verkade för honom som att skjuta på sittande fåglar, ett nej var aldrig ett nej. Händer och tunga överallt. Det som för andra tog dagar, kanske veckor av överväganden, telefonsamtal, ömsesidighet, tog sällan längre än tio sekunder. Den ena efter den andra och sveken tycktes inte bekymra honom. Som från en främmande planet med en överlägsen självklarhet där ögonblickspartnern bara drog sig undan som i skam när kränkningen var fullbordad. Bort och in i mörkret. 

Unga män svarade med en blandning av avund över enkelheten och ilska över respektlösheten. Men ingen sa något, ingen försökte stoppa eller säga sanningen. De motsatta sa ingenting, var tysta över det som hänt sådär blixtsnabbt att de själva inte funnits med. Några sa att han inte ens frågade, att han plötsligt bara var överallt och inne och ute och säd där de inte ville och fasthållning och hårt egoistiskt. Men ingen skrek, ingen gjorde motstånd, ingen vågade. Några blev övertalade att inte säga något, skrämda av auktoriteten. Sexmissbruk fanns inte i vokubulären på den tiden.

Kunde inget om dramatik annat än den han skapade själv mellan sig själv och sina utvalda ”offer”.

Frågade runt och han hade varit på alla, på samma sätt, njutningslöst, tömning. Och att det hände något i ögonblicket, en ilska, ett psykiskt sexuellt övervåld.

Sökte sig till grupper där unga kvinnor fanns. Salonger med konst, med musik, med kultur, där fanns de som var attraktionen. Uppdraget var inte huvudsaken, det var omgivningen, aktörerna, de unga, hans offer, skalper.

En eller annan såg bristerna i kunnandet och bad honom gå någon annanstans för att mötas av samma inledande entusiasm och som slutade med kaos, utnyttjande.

Skämdes? Fanns inte som hos många av hans sort, fanns inte förståelse, empati eller insikten. Märkligt att de utnyttjade, de som kastats undan som begagnade skitar ställde upp till hans försvar i den mån de antingen inte vågade annat eller antingen var så skämda att de såg försvaret som en upprättelse.

Hos många var det som ett medberoende till alkoholisten en tydligare missbrukare, de älskade våldsverkaren, de var inkännande med den oempatiske, maktlösa. Fastlåsta.

Alla dessa var småoffer i en betydligt större plan med akademiska övertoner. Och det eskalerade, fick vi höra på alla vägar inklusive omvägar.

En av dem, Hon. Den minst anade Insögs, inlemmades, blev ett i en karusell av beroende medberoende. Han - En att sköta om, kanske få att tillfriskna…eller så sa hon aldrig, så tänkte hon inte ens, bli bättre, det var så hon sa, förändras. ”Som en kalv mot eken stångades”, Någon annan människa kan aldrig…

”Hons” projekt började och tog aldrig slut. Inte ens när alla andra sa att ”Nu är hennes botten nådd”. Å andra sidan vet dom inte riktigt heller, inte ens omvägsvis. Det kan ju ligga en livslögn vilande. Det kan ju vara en ömsesidig överenskommelse. Det kan ju vara en upphetsning i botten. Men medberoende likt förbannat oavsett namn.

Och alla de andra medberoende som med det bråddjupa tvivlet såg på, de som befolkade samma salonger, vänskapskorrumperade ”vänner” som inlemmades, gjordes betalningsskyldiga känslomässigt, mänskligt och socialt. Så satt de där envist sprattlande i hans garn och visste vare sig ut eller in, satt i samma ensemble med ett envist beskydd, ett envist medkacklande för det var bäst så, det var för mycket att betala igen och de kallade det för trohet, det som föremålet för deras uppskattning inte ens kan stava till.

Hon som var så fylld av inre leende och njutning av ordens värde då innan. Hon måste vara helt tömd och samtidigt mitt uppe i den värsta av förnekelser. Nu som treklöver fast i fållan och inte komma loss, nu när omvärlden sett och förstått hur riktigt illa det är, då drar den där skammen sin skämmiga violetta filt över anletsdragen, då kväljs de själva i våldsamma försvar, elaka ord och våldsamma viftningar. Hon om någon borde sett, förstått, förmått, men det gjorde hon inte och nu är det försent. Förnedringen är total.