Du som inte läst den (Taxi 1251) Gör det, ladda ner som E-bok

Tiden flyger, Astrid Lindgren skulle fyllt 110 idag. Snart kommer Järnspisar, Hackekorv och Tabberas ut i ny omarbetad utgåva!

Den kunde ju kommit dagen till 'ära, men det är ett stort arbete att omstrukturera och fotolägga min succébok om mat och smak i Astrid Lindgrens värld. Så långt har vi kommit i alla fall att boken ska ut inom så kort tid som det går, 12 år efter första upplagan, men ständigt aktuell.

Idag skulle Astrid blivit 110 år. Jag fick förmånen att under förarbetet med boken träffa henne ett par gånger. Först resulterade det i ett "Tabberas" i Tidningen Vi och så småningom, dock fyra år efter Astrids bortgång, kom boken med 164 aktuella recept och väldigt mycket läsning om mat.

I väntan på den nya utgåvan finns de båda gamla utgåvorna ibland att hitta på Antikvariat på nätet.
Här finns också en del att läsa.

Skyltlöst igen, identitetslös lekplats Erland Cullberg

En never ending story. Efter mitt första inlägg där ansvariga för kulturskymningen lyckades med brådstycket att döpa om Erland Cullberg park till "Cullenbergsparken" så kom det raskt upp en fin ny och rätt, men lite svårläst och ordrik skylt i mässing.

Förra veckan såg jag att bara skyltens stativ fanns kvar, idag var även stativet borta. Kvar finns den första skyltplattan, den med "Cullenbergsparken", men texten var lyckligtvis borttagen.

Det finns ingenting kvar längre som vittnar om att Erland Cullberg Park är Erland Cullberg Park och förbipasserande och närboende blir inte klokare alls.

För den intresserade finns mer läsning här!
Och om Erland Cullberg Parks invigning här!

Felräknad landhöjning gav vikingaskeppen fri lejd!

Den här skallen dök upp vid utgrävningar i Täby men kan mycket väl illustrera texten

Man brukar säga att skepp rullades på stockar över edet i Sollentuna, det vill säga mellan Edsviken och Norrviken för vidare seglats genom Edsån, Väsbyån Oxundasjön och ut i Mälaren till viktiga platser som exempelvis Sigtuna.

Efter just den vägen ligger en hel drös med extremt omfattande fornlämningar, husgrunder, begravningsplatser, verkstäder och andra lämningar. Dessa vittnar om en ivrig trafik utmed vattenleden.

Jag ska inte gå in alltför mycket på hur landhöjning beräknas annat än att säga att men absolut inte kan se en generell höjning, dvs att höjningen har varit lika stor från den ena platsen till den andra. I vissa stråk och över vissa ytor har landhöjningen varit tilltagande i cyklar om fem hundra år, i andra böljande tätare. Man brukar säga en generell landhöjning om fyra millimeter per år i Uppland. Just fyra millimeter behöver alltså inte gälla för alla platser.

Utgrävning vid Eds Allé efter vattenvägen jag talar om
här fann man rena textilverkstäder som kullkastar den
förmodade själfhushållningen.

Var på Jan Enfors föreläsning om generalplan 1847 i söndags på Arkivens dag. Utöver att generalplanen andas en sund optimism  är den modigt genomförd med en inte bara fantasifull utan också välgrundad framförhållning.

Stadsdelen Edsberg planerades byggas på området öster om Rudbecksfältet där nu det så kallade ”nedre Edsberg” ligger. Anledningen till att inte höghusen byggdes där är att marken helt enkelt inte skulle hålla för tyngre byggnader som ”skyskrapor” och ett stort centrum. Man valde istället att bygga uppe på ”Edsberget”.

Då ställer man frågan. Om nu landhöjningen är felberäknad och med tanke på alla lämningar, bosättningar och rent industriella lämningar från folkvandringstid, vikingatid och till och med tidigare, borde det då ändå inte varit en öppen vattenväg mellan Edsviken och Norrviken?

Sollentuna Kommun kanske kan befria vikingaskeppen i sitt vapen från stockarna och rita dit fria vågor istället.

(Det finns en metod att kolla det här, vet inte om det är gjort, Olof Svanberg kanske vet) Metoden är C14 där man kan se ”pasströsklar” om inte exakt, men ungefär när saltvattensjöns möte med färskvattensjön upphörde)

Bästa kroppkakefesten igår med hela konkarongen

Jag som är så traditionsobunden har hamnat mitt i nya traditioner genom min älskade Kristina.
Utöver de där klassikerna som jul och påsk och att samlas för brunch emellanåt så avnjöt vi en traditionsmiddag igår.
Hela 21 personer hemma hos Margit 92, Kickis mamma. På faten 71 stycken kroppkakor av tennisbollsstorlek (ngt mindre!). Skirat smör, salt.
Jag var diskad. Redan veckorna innan fick jag köksförbud, ty de här kroppkakorna har gjorts på ett och samma sätt i decennier och då ska ingen nykomling komma och komma.
Men alltså, ingen råriven potatis, inget fläsk utan kokt skinka och lök, ingen kryddpeppar...men va fan!

Tog en stund att förstå för mig själv att "Lev och låt Leva". Mumlade detta mantra i en vecka, sedan gick styrelseångesten över. Det behöver ju inte vara på mitt sätt eller?

Så satt vi där till bords efter ett megaarbete avtraditionsbärarna, 71 kroppisar. Tog första tuggan, silkeslen, mild, mjuk och synnerligen inbjudande. Trodde aldrig att en kroppkaka kunde vara så inbjudande i mötet i munnen. Lingonsylt, nej, det behövdes inte, den här var så len att den inte behövde lyftas av extra syra däremot av saltat smör. Banne mig om inte det här var en av mina mest överraskande kroppkakestunder och Gud må skriva under på att jag ätit kroppkakor så det förslår i livet. Inte minst inför boken "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" (Erzats 2006 och 2008).
Kroppkakekoman satte in efter nio kroppisar.
Tack alla för en minnesvärd middag.

(Så till det parentetiska, till dessert serverades fruktsallad i delar och så tårta. Min uppgift blev att skalrensa en ananas)

Ligger efter, plötsligt blir gångna helgens mat ett minne

Stekte i söndags.

Det var inte illa.

Köpte en biffrad.

Slet av plasten och lät den ligga kallt för att mogna. Möra vidare från redan mört.

Har levt på biffen i en dryg vecka.

I söndags blev det biff rakt av. Härligt.

Banan med grädde och choklad till dessert.

Den lustfyllda tiden är nu

Just det, just nu!
Ingenting har gått fel, inga nematoder, inga sniglar, inga sorkar och i fantasin skenar bönor, svartkål, majs, solrosor, betor, dill och ringblommor.

Ja, jag har blivit med en plätt jord igen. Lovade ju mig själv att inte odla mer, men saknar dofter, känslan och förhoppningarna.

Så när min mångårige vän PG efter min förfrågan upplät halva sin kolonilott för mig att nyttja kommande säsong så hamnade jag rätt in i odlandet igen.

Idag var jag och höstgrävde, meditativt, stilla, solen sken, envist, lerjord, blank, välfylld doftande och fylld med maskar. Två timmar, exakt som jag förväntat mig. Sjöblöt inifrån och ut, välbehövligt och anspänning.

Ser hur solrosorna ställer sig där i hörnet, majsen på en rad, bara låga vaxbönor den här gången, svartkålens plymer, dill lite hipp som happ, naketfröpumpa mot diket, gurkor på tunn list. Och så något mer kanske. Midsommarpotatis! Purjo.

Gångarna gör jag i vår och täcker med halm, blir snyggt.

Kvar lite att flytta runt från PGs fjorårsodling och lite rensning i rabatten mot gången. Jordgubbar att flytta.

Ser fram mot kaffe och grillning på uteplatsen. Hoppas på smällkallt i vinter så att kockorna fryser.
Det här är ju hur kul som helst.