Oenigheten total, nu ids jag inte längre. Sollentuna Hembygdsförening vill inte.

Hembygdsförening i kris

Göran Lager avgår som ordförande

— Det är fullkomligt omöjligt att göra Sollentuna Hembygdsförening ”modern”. En förutsättning för att föreningen ska få yngre intresserade.

— Organisationen, från styrelsearbetet och nedåt, är trögarbetad och byråkratisk. Arbetsmodellen tycks vara satt på 50-talet och avståndet mellan idé och genomförande är otroligt lång. (Snabba beslut och genomföranden anses som odemokratiskt)

— Motståndet mot nya media, digitalisering, rörliga bilder, till och med färgbilder i tryck, är stort eftersom det inte anses vara förenligt med bilden av det man representerar.

 Nyligen firade Sollentuna Hembygdsförening Vinterfest i samarbete med Sollentuna Kommun i Edsbergsparken. Närmare 2000 besökte evenemanget och fick åka släde efter häst.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att föreningen gör ”nytt av gammalt” och ”skapar mötesplatser för moderna människor i kulturmiljö med igenkänning och deltagande”.

Det här är exakt så som en modern hembygdsförening ska arbeta, Det är exakt så som jag själv skrev i föreningens förra årsberättelse ”Om Framtiden”.

Tyvärr nedsölas denna folkrörelse av rasistiska, rädda, tillbakasträvare som hellre sitter och tror att ”svenskheten” representeras av gamla trasiga föremål och i träviket i gamla hus.

Jag har hävdat det här under de tre år jag haft förmånen att vara ordförande i Sollentuna Hembygdsförening. Visst, ”gamla prylar”, ”gamla klassiska maträtter”, ”gamla hus” —  Vi svenskar har varit urduktiga på att ta till oss av och genom historien, men att bidra till den har vi varit dåliga på. Möjligtvis är de blodklumpar man kokade under folkvandringstid och som sedan utvecklade sig till paltbröd något vi kan kalla för ”äktsvenskt”, men inte ens de svenska krusbären är svenska utan Ukrainska från 1500 talet.

Ingen forntidsförening

Hembygdsföreningen i Sollentuna har under mina år i styrelsen strävat efter att INTE vara en forntidsförening. Jag har försökt bredda begreppen och sett till att moderna människor kan mötas och att människor utifrån inbjuds att dela hemkänsla och nyfikenhet.

Förutsättningen är att alla förstår att till exempel spinnrocken inte uppfunnits av en folkdräktsprydd kulla i en fäbod i Svenska Dalarna utan att den kom till oss från länder där männen har mörk skäggbotten.

Vinterfesten är bara ett evenemang i raden som understryker att det mesta sedan en tid tillbaka från hembygdsföreningen har en riktning. Övertygelsen är att det inte längre räcker med att bjuda in till enskilda små evenemang, desamma år efter år . Det behövs ytterligare av kunskapsförmedling och förlopp för att en ny generationen över huvud ska vara intresserad. Därför inleddes förra året bland annat ett samarbete med Svenska Kyrkan i Sollentuna och vi fick, under två bröddagar, muslimer, judar och kristna att dela bröd i Turebergskyrkan under ett brödseminarium, bröd utan gräns, bröd som vi bakat tillsammans i Hersby Hembygdsgårds bakugn. Det handlar om föryngring, integration, förståelse och viktig, modern kunskapsförmedling.

Försök har också gjorts att i övrigt modernisera allt skrivet material från föreningen både vad gäller innehåll och design och uppdatera till 2.0 med vilket avses Twitter, blogg, hemsida, digitala produktioner, Facebook och så vidare. Tyvärr har omvandlingen tagit tid då varenda mening, vartenda ord, efter byråkratins regelbok krävt förankring i styrelsen, en styrelse som varit djupt oenig.

Viktigt för integrationen i Sollentuna

Andra exempel på hur vanliga traditionella evenemang gjorts viktiga ur ett modernt perspektiv är ”Djurdagen på Hersby” som inte bara visade upp hur djur befolkade gården i historisk tid utan också omfattade debatter och föreläsningar om allt från djurhantering, slakt och hängning/mörning av kött till vegankost och djur som sällskap.

Våra skördefester har inte bara givit hobbyodlare i Sollentuna möjlighet att visa fram sina växter utan också bjudit mängder av viktiga föredrag. Ett lysande exempel var när vi  i det sammanhanget arrangerade ett seminarium om hemkonservering, just nu ”superinne” i gastronomikretsar. Gammalt görs modernt igen!

Tyvärr är det inte alla som skriver under på en förvandling av Sollentuna Hembygdsförening som leder till en integrationsskapande, modernt kommunicerande och mer vidsynt och kunskapsförmedlande förening trots att intresset för en sådan förvandling delas av riksförbundet.

”Sliter på gräset”

Stora delar av den styrelse jag arbetat med har notoriskt sagt nej till det mesta av nytänkande, ifrågasatt kommunikation, ansett att en hembygdsförening ska ägna sig åt att ”gå i gamla kläder” och vara stillsamt aktiv, vilket med facit i hand betyder en återgång till ett förlegat hållningssätt ägnat som underhållning enkom åt dem som gärna kallar sig ”äktsvenskar” och som är mot en rekrytering ur en ny generation.

Ytterligare ett exempel är ”Allsång på Hersby” som vi provade med framgång förra sommaren. Tanken är att göra Hersby till en naturlig mötesplats för människor även utanför det traditionella midsommarfirandet. Till sommaren 2013 ligger ett fullfinansierat förslag med namnkunniga artister till ”Sommarkväll på Hersby” med allsång, kafé och alla museihusen öppna. Detta förslag ansågs dock vara ”för lite av hembygd” och ”inte alls en självklarhet”, dessutom ”sliter besöken på Hembygdsgården”.

Så förfäktar delar av styrelsen att de pengar som föreningen drar in på medlemsavgifter och genom uthyrning av Viby Herrgård ska gå till renoveringen av föreningens hus. Nu slumpar det sig dock inte bättre än att vi får lejonparten av allt underhåll och alla renoveringar finansierade genom bidrag från stat, landsting och kommun. Så bekostades till exempel räddningen av, och panelbytet på, Överby kvarn under året som gick.

Unika textilier och andra föremål förstörs

Samtidigt noterades att många av föremålen samlade på Hersby är i dåligt skick och förvarade under usla förhållanden. Mina misstankar besannades efter att en textilkonservator på Armémuseum tillsammans med en annan konservator gick genom våra samlingar i 1700-talshuset att föremålen och textilierna är i det närmaste omöjliga att restaurera tillbaka till fullgott skick. Det var med anledning av föreningens varglappar från Edsbergs slott och på mitt initiativ textilkonservatorn kontaktades. Varglapparna användes vid vargjakt i Sollentuna under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Föreningen fick en offert på att renovera dessa unika textilier. Plötsligt tycktes alla i styrelsen ”kunniga inom textilkonservering” för majoriteten röstade mot att textilierna skulle renoveras och tackade också nej till att upprätta en bevarandeplan för allt övrigt av föremål som finns på hembygdsgården. Argumentet för att säga nej till offerten var att ”textilierna hängt där länge”, ”konservatorn är bara ute för att sko sig” och att ”det är medlemmarnas pengar och dom ska vi vara rädda om”.

I år, dök andra varglappar upp på TVs Antikrundan där de värderades till mellan fem och tio tusen kronor styck. Hembygdsföreningen förvaltar i nuläget över 20 sådana varglappar, tyvärr på väg att förstöras genom ovarsam hantering och dåligt underhåll.

Ids inte längre

En hemsnickrad museipolicy blir ödesdigert för de samlingar föreningen är satt att förvalta. Inför slädpartiet på Vinterfesten tittade vi till de tre slädar från Edsberg som finns i Hembygdsföreningen förvar. Dessa var dock så förstörda av felaktig förvaring och hantering att de ”skulle bli till pulver om vi använde dem” (en hästägares kommentar).

Pengahögen växer hos föreningen vilket inte alls är meningen utan snarare ett bevis på osund förvaltning.

Det går inte att driva Sollentuna Hembygdsförening med målet att den ska ha en riktning, att den ska moderniseras, att den ska vara kunskapsbärande och integrationsskapande. Inte med nuvarande sammansättning i styrelsen. Min enda drivkraft har varit att se om det var möjligt. Det var inte det.

Med det hoppas jag alla förstår att jag inte kan delta vidare i hembygdsföreningen, under rådande omständligheter, och utan att forma min egen styrelse.

Nudelsoppa, en genväg

Visst är det en genväg, ty även bland mer komplexa soppsmaker finns en genväg till en genuin nudelsoppa med fläsk och lök. 

Så blev det ikväll. Tio minuter tog det, inte mer. Efter tolv dagar långpanna i sträck i taxibilen som förare känns en genväg helt adekvat. Nu är det final i npgot jag egenltigen inte vill se, men här sitter vi i kwaytiaokoma framför TVn och ser galet påkostad underhållning och man undrar om samma ambition fanns och samma summa pengar kunde satsas på, i minnet, mer varaktigt kulturella event.

Ljus för döda själar och människor att minnas

Vi fick en stund tillsammans i Turebergskyrkan för att tända ljus och minnas. August ledde ceremonien.

Livets sköra tråd, farsan somnade in i natt

Så glada, tillbaka i Tureberg, bara två år sedan. Idag är
båda borta. Återförenade?

Oops! Tänk, det hände ibland, inte så ofta vi barn såg på,
men här inför kameran när vi alla var så glada

Igår klockan 18 var vi samlade, jag, Lovisa, Alma och August tillsammans med faster Karin och Ditte. Vi stod vid farsans säng i hans rum. Farsgubben låg alldeles stilla, han andades tungt. Vi klappade på honom och han svarade oss. Han sa att det var fint att vi var där. Andningen var inte ansträngd, men orytmisk. Han hade inte ont och han var inte rädd, ingen tillstymelse till oron inför det okända han alltid känt. Där låg han spröd, gammal och mycket mycket trött. I flera veckor har slutet nalkats, långsamt. Som obändligt, ovänligt och utan nåd. Eller snarare med nåd.

Vi lämnade med ett farväl. Ditte som stått farsan närmast av alla satt kvar och höll hans hand. Så fina tillsammans.

Klockan 22:56 drog farsgubben tre djupa andetag till slutet. Nu är också han borta. Han som alltid funnits och som jag aldrig trodde skulle kunna dö.

(Mer om min levande far)

Ewy och Ingemar, nu är båda mina föräldrar borta.
Det gick fort, knappt ett år. Mamma dog i mars och pappa igår natt

Det var så fint, sista timmarna, att vi fick vara med.
Här är det Alma och Lovisa som småungar
tillsammans med Farsan när de bodde i Viken

I lille Augusts värld var farsan kung.
Han kröntes med kungakrona, liten men dock.

Jag kommer ihåg en dag, jag var tio och ett halvt
och farsan kom hem från Lisa Elmqvist
med en hel korg ostron. Första var svår,
andra gick lättare, sedan hade han
introducerat mig in i ostronets underbara värld

Bara jag själv kvar. Farsan Ingemar till vänster,
morfar Gustaf, mamma Ewy och jag själv i knät
till mormor Mia. Längst till höger pappas morfar
(som jag kallade farfar då farsan var
"oäkting") August Alexander

Snön yrde och hej vad det gick i helgens stora slädparti som lockade tusentals människor. Vilket möte!

Hej vad det går. En av hästägarna räknade till över 2000 besökare. Köerna till slädarna var långa och människorna förväntasfyllda, snön låg perfekt och varmkorven hade en strykande åtgång. Dessutom fanns alla aktiviteter öppna, den fantastiska utställningen med Laris Strunke på Edsvik och på slottet körde Benkt Kullgard guidade turer genom alla gemak under hela dagen.

 

Nere i den gamla köksträdgården, där äppelträden nu växer knotiga och glesa var dettornerspel med Nordic Knights —  sådana där människor som likt många naturfolk blivitett med hästen, hästen som förlängning av kroppen, men ändå en nästan livsfarlig uppvisning med skarpa vapen.

Nu har det aldrig bott riddare på Edsberg, däremot Rudbeckare och där en av dem, Gustaf Rudbeck i en anteckning i arkivet skriver om slädpartierna på slottet:

”Pappa C.G arrangerade slädpartier och selade hästarna framför Edsbergs vackraste slädar. Däribland fanns tre kappslädar och örnslädar som varit Karl XV:s och som framtill slutade med en skulpterad förgylld örn, röda kappsläden som påstods ha varit drottning Kristinas och landskapssläden som var gullackerad med landskap i brunt. Så var det parsläden, korgsläden och den lilla gröna släden som en ölänning drog. Jag minns att Holt och jag på ett sådant slädparti åkte i den och att vi den gången till vår stora belåtenhet välte fem gånger”.

Jan Norling, Sollentuna Hembygdsförening delar ut "lite mer om slädpartier"
Den går att läsa i digital blädderbar form HÄR!

Det här är exakt så som en modern hembygdsförening ska arbeta, tillsammans med andra och för att skapa mötesplatser mellan människor och göra gammalt till modernt. Tyvärr nedsölas denna folkrörelse av rasistiska, rädda, tillbakasträvare som hellre sitter och tror att ”svenskheten” sitter i gamla trasiga föremål och i träviket i gamla hus.

Jag har skrivit det förr, visst, gamla prylar, gamla klassiska maträtter, gamla hus —  svenskar har varit skitbra på att ta till sig genom historien, men att bidra till den har vi varit dåliga på (möjligtvis de blodklumpar man kokade under folkvandringstid och som sedan utvecklade sig till paltbröd, inte ens de svenska krusbären är svenska utan Ukrainska från 1500 talet). Hembygdsföreningen i Sollentuna har visat att den inte är någon forntidsförening. Vi breddar begreppet och ser till att moderna människor kan mötas och att människor utifrån inbjuds till igenkänning och deltagande. Vi har förstått att spinnrocken inte uppfanns av en folkdräktsprydd kulla i en fäbod i Svenska Dalarna utan kom till oss från länder där männen har mörk skäggbotten.

Anna Franzén Projektledare Edsvik

Benkt Kullgard, tidigare kulturnämndens ordförande,
nu guide på Edsbergs slott

Tack alla hästägare och alla som var med och hjälpte till under Vinterfesten i Edsbergsparken. Ett speciellt tack till Camilla Nylén och hennes Irländska Tinker, Falcon, till vardags terapihäst och till helgdags ”hushäst” på Hersby hembygdsgård. Camillas kontaktnät bland andra hästägare är imponerande och hon ”drog ett stort lass” när det kom till att organisera dagen.

Ett stort tack också till Anna Franzén som är Sollentuna Kommuns projektledare på Edsvik

Christina Frohm och Bengt Pernholm tillsammans med lilla Signe

Jan och Birgitta Norling. På Kuskbocken - Fredrik.

Laris Strunke på Edsvik

Laris Strunke tog sig före att handfast
illustrera sitt eget måleri genom att måla för publik

Det är många år sedan. Jag hade Laris som lärare i mina första stapplande steg mot staffliet. I över 40 år (då var Laris själv 40 och jag snart 20, det är lite märkligt för då, på den tiden var Laris dubbelt så gammal som jag själv - det är han inte längre) har jag burit med mig hans röst i hans ganska tuffa, men underfundiga pedagogik som byggde på att själv se och byggde på krav på insikt och utsikt. Han röst har återkommit till mig ständigt om envishet och fokus som krävs i kalligrafin och jag såg hans oändliga rad av block med det tunnaste papper med tusentals upprepningar av samma ansats, samma streck och samma uttryck (som ständigt förändrades så litet att det inte syntes förrän långt senare).

Den mannen ställde sig på utställningen på Edsvik och nu 80 år gammal hade han inte förändrat sitt uttryck och krav, sitt sätt att se och att berätta om det, hans senighet och blick för det som är viktigt, iögonfallande, så bestämd.

Hans målningar är upprepningar utan att vara seriella, de står solitärt, men är samma rum, utan samma rörelse, samma inre och yttre, eller som Strunke uttrycker det, "Porträtt av mig själv i ögonblicket jag målade dem"!

Jävlar va bra!

Vinterfest med slädar i snön i Edsbergsparken

Bläddrat upp Stefan Tapios fina halvsidesannons i Vi i Sollentuna inför Vinterfesten med slädparti i Edsbergsparken nästa söndag ett samarrangemang mellan Sollentuna Hembygdsförening och Sollentuna kommun.