Konstnärsklubben för det är torsdag

Anders Lindström

Jag åkte tillsammans med nyinstallerade ledamoten, Jan Enfors, som kunde gå på klubben utan fadder för första gången.
Min gäst för kvällen var en gammal mycket god vän som ringde två timmar före klubbens restaurang öppnade och sa att han minsann var i Sollentuna och stod och sökte mig i receptionen till kontoret. Jag frågade om han hade kvällen inbokad för jag hade som säkerhet bokat en gäst till klubben utifall en sådan skulle dyka upp och nu blev det så. Anders Lindström legendarisk körledare och expert på San Michele, åkte med in för att äta middag i en kraftigt överbokad matsal och efter ett tämligen mediokert föredrag om Japan. Lax med rårakor, någon slags kall kesosås och en grekisk tomatsallad, tur att sällskapet övervann maten och att kaffet var njutbart efteråt i baren och att det fanns en smitväg in till Claes Grundstens och Björn Wessmans fantastiska utställning i galleriet, makalösa fotografier och ett som vanligt intressant och gripande landskapsmåleri. Gå och se utställningen så fort Ni bara kan.
Utställningen på Konstnärshuset, Smålandsgatan 7 i Stockholm - gå och se den!

Kaopad kigied - latmasksris

Det är inte jag som myntade begreppet latmansris - det är Rodjana. Och för att få till ett riktigt bra GI värde så görs det på basmatiråris. Vitlök hackas och steks i olja, knäck i några ägg, skeda i riset och blanda i salladsgrönt när riset blivit genomvarmt (spenat, rödbetsskott, ruccola, mangoskott) vänd om och kör ner en näve pillade räkor, servera med prig bon nam pla. Så det så!

Att lära sig stå ut

Från mitt kontorsfönster idag för en stund sedan.

Jag vet inte vilka redskap man kan använda för att stå ut, fantasin, psykisk förflyttning, dröm eller bara att stå kvar i det omänskliga, det blågrå, blyertsteckningslandskapet för det är vädret det handlar om. Detta jämngrå måste väl sätta sig på sinnet hos alla och envar. Ingen möter blickar, alla tittar ner och blir till solitära satelliter. Strävsamma steg framåt. Mörkt.
Okey då, nu, alldeles snart blommar forsythian på bar kvist och uteserveringarna drar bort glasen och nästa vecka är jag där - Lyon och Bocuse d'Or.
Tänk, jag åker med norrmännen i år.

Kantonsoppa med brockoli och dimsum på grisfärs

En eftermiddagssöndagssoppa, värmande när de snöflagar utomhus och bilfönstren är skrapfrusna.
Basen är rester (!). En god fiskbuljong med ankfett, äggnudlar, brockoli som blivit över och så hemlagade dimsum. Krydda upp anrättningen med att skvimpa över färdig kantonesisk sukiyakisås, syrligt starkt.
Smakae alldeles fantastiskt med vårt egna bröd och olivolja att doppa i.

Den sanna historien - lika trovärdig som den påhittade

Jag har precis lämnat manus till en ny bok, den här gången långt från både mat, historia och biografi. Det nya manuset är en sann historia om en människa som befinner sig längst ner och som sakta vaknar.
Jag skriver "sann historia" trots att ingenting i den är sant annat än ramhistorien. Ingen människa annat än huvudpersonen, existerar i verkligheten, men alla andra kommer till liv så fort någon kan känna igen sig i rollfiguren, då blir både rollfiguren, den som läser och jag själv helt sann, just i det ögonblicket.
Som författare har jag fan ta mig ingen skyldighet att vara sann trots att jag påstår att det jag skriver är sant, platser är osanna, men riktiga i det rum jag gestaltar, människorna är sanna när någon flyttar in i dem, det som de säger är sant när jag lagt orden i deras munnar, historen är sann i samma ögonblick som den berättas. Hur kan ett drev startas mot en författare som utifrån dessa (också mina och allas författares) förutsättningar berättar en historia. (läs gärna Tiina Rosenbergs inlägg på Newsmill)
Nu får de rada upp sig de som berättar sanna historier för att bli hudflängda och steglade. Tänk efter vilka det är. Det är alla som berättar, som skriver, som diktar, som gestaltar.

Brödet blir nostalgi och besatthet

Våra bröd idag med en liten skål energisk italiensk olivolja

För mig är det nostaligi som jag övat mig i den senaste tiden.
Jag har tagit upp den gamla boxningen och satt mig som sekreterare i Sollentjuna BK och jag har börjat träna våldsamt tre dagar i veckan - det känns nostalgiskt och nyttigt.
Så har jag tagit upp en angelägenhet till, brödet och baket.
Det är säkert ett 30 tal år sedan jag visade en surdeg omsorg och omvårdnad. Just nu en vetesurdeg och en rågsurdeg. Den sistnämnda står på en handduk på elementet bakom soffan i vardagsrummet, plastad för doftens skull.

Så bakade jag vetematbröd idag efter att ha satt en fördeg igår kväll. Det blir underbara smakligt sega bröd med 650 g vetemjöl special och 100 g fullkornsvetemjöl till 600 g ljummet vatten, 32 g salt och en fördeg av 100 g vetesurdeg och 100 g vetemjöl och 60 g ljummat vatten. I förr baket hade jag i en näve eller två av valnötter också. det ska vara en superkletigt lös deg. 260 grader i ugnen efter 3x1 timmes jäsning och så en halv liter vatten som skickas in i två omgångar före bakning. Efter exakt 12 minuter sänks värmen till 200 och ytterligare en kopp vatten skickas in under plåten. Bröden får baka klart i en knapp halv timmes tid.

Rymdkraft som bara konst kan uttrycka

Arne Jones Vevax, skulptur

Balans, energi, rörelse, nya rum, hemliga rum, uttryck, tid, hastighet - det är bara i konsten detta går att uttrycka fullständigt och ändå överträffas den av verkligheteni det stora.