Helkväll på Frantzén Lindeberg

Klassiskt? Ja så till den milda grad för en tryffelidiot som jag själv. Här som en hyllning till Christer Lingström på Frantzén Lindeberg, Fyra olika texturer tryffel, Jesus!!!

Det var fullt igår, men jag hade ett självskrivet bord för mig och min gäst - en av de kanske mest namnkunniga och respektingivande inom den gastronomiska världen, men tämligen okänd utanför den.
Mitt stora nöje igår var, utöver matupplevelsen, att lyssna och samtala med mitt sällskap och stilla betrakta hans reaktioner över det som serverades.
Jag kunde ana ett försiktigt närmande till en början. Eftertanke. Smak, textur.
Det var det som slog mig också - det hade jag glömt, hur väl olika texturer behandlas - jag mindes mest smakerna sedan sist, men inte hur krispighet och mjukhet, det blöta mot det torra och varma mot det kalla, det stora mot det lilla, hur detta gjorde så mycket för helheten. Djävla elegant!
Så blev leendet bredare och bredare på mitt sällskap och det var lustigt att se.
Det var en ren fröjd att höra kommentarerna om vinvalet och hur vinet var stämt till det som serverades på tallriken. För mig som aldrig blandar mat och vin, eller vin över huvud och alkohol inte alls och detta inte alls av ideologiskt/moraliska orsaker är det makalös lyssning.
Och rätt efter rätt granskades inte längre kritiskt misstänksamt utan intogs njutningslystet positivt.
-Fantastiskt att kunna balansera flera så krävande smaker med en sådan balans i samma tugga, de här killarna vet vad de gör, sa han efter halva måltiden.
Efter drygt fyra timmar och 20 rätter var det två mycket nöjda människor som satte sig ner och pratade med Björn Frantzén och Daniel Lindeberg.
Min gäst ville veta mer, bakgrund, tidigare jobb, vidare intentioner och han ville uttrycka uppskattningen av det han precis ätit sig genom och gärna veta mer om smakutveckling.
Restaurangen var i stort sett tom, diskaren hade gjort sitt och sagt hejdå, parkeringsbiljetten höll på att löpa ut.
Det ser ut som att Frantzén Lindeberg redan upprättat kontakter mot en trygg utveckling.
Nu var inte min gäst Gud, men uppfattas, till hans ogenerade uppskattning, näst intill som en sådan.

Trädgårdsmässan med frö

Så här såg det ut bara några minuter innan folk släpptes in på årets trädgårdsmässa. Släpptes in? Vällde in är ett bättre ord.

Jag gick dit av en enda anledning - att köpa fröer från Impecta fröhandel och få påsarna direkt i handen. Har inte tålamod att vänta trots att det är många veckor kvar innan försådden.
Nu har jag en präkig bunt med fröpåsar igen. I morgon går jag dit och köper några dahlior.

ryggskott ffg

Att ryggen krampar, axlar och skuldror, är en yrkessjukdom.
Det spelar ingen roll hur jag än försöker ändra ställning vid datorn. Vid slutet av veckan är jag helt tillintetgjord med värk långt ut i fingrarna och domningar. SVBK kanske.
Igår eftermiddag skulle jag hämta upp ett rivjärn i nedersta lådan. PANG, eller snarare KLICK. Ruggen låste sig från "höfte fäst" och gjorde förbannat ont. Som en fällkniv stapplade jag ut till röda soffan och vältrade mig ner under svåra plågor - det gör helvetiskt ont. Såg minst en vecka framåt bara flyga iväg.
Lovisa sprang och letade rätt på vetepåsen vi köpte av hemslöjdsgillet i höstas med vacker broderat fodral i linne. Snabbt in tre minuter i mikron och sedan direkt på ryggen - nu gjorde det till och med ont att andas.
Värmen höll i mer än en halvtimme och långsamt klingade smärtan av. I morse gick det att jobba igen med minnet av det onda som gjorde mig långsamt försiktig.
Det ligger i familjen det här med ryggskott så jag ska nog ta det lugnt en tid framöver.

Baka baka liten kaka

Vi satt där med en skvätt yogurt, ingen surdegskultur, väderkvarnsmald vete och vattenkvarnsmald råg och inget bröd för morgondagen.
Alltså, igår kväll, med ryggskott på tillbakagång satte jag igång min elektrolux hushållsassistent och körde på. Mer än hälften av mjölet var i och gästen långt innan löst med lite sirap och degvätska. INGET SALT när det sent omsider skulle i. INGEN BUTIK öppen på närhåll.
Kommentaren i morse från Lovisa var att brödet var helt schysst bara man har lite salt på. Hon hittade en liten behållare med några uns flingsalt som blivit lämnad.


Degen fick jäsa ut ordentligt i två omgångar.
Dagsbröd bakar jag alltid på ho, som gotlänningarna säger, på känn som många andra kallar det.
Ganska mycket råg i förhållande till vete och två ordentliga jäsningar, inget finlir alltså och så 250 grader nederst i 15 minuter och 175 grader i 40.

Krossad skulptur

Snäckan, en idag krossad skulptur. Det var en skulptur i röd marmorbetong för barn av konstnären Axel Norell. I 30 år skapade barn ett intimt förhållande till skulpturen. En dag var skulpturen krossad. Ingen vill ta ansvar för det som skett.

Hur vårdar vi egentligen vårt konstarv?
Miljoners miljoner har lagts ner i detta land på konstnärlig utsmyckning. Ett tag var vi specialister och världsledande på det. Folk vallfärdade från andra länder för att titta på t.ex tunnelbanan i Stockholm.
Idag visas konsten föga respekt på sina håll. Ingen vill liksom ta ansvar. Det beror inte på att människor är dumma - bara dåligt bildade. Politiker skyller på tjänstemän för att slippa ta ansvar och revisorerna hytter med pekfingret och ryar om ordning och reda. För det handlar om stor kapitalförstöring.
I den norrförort till Stockholm som jag är verksam i har det till och med hänt att offentliga skulpturer flyttats bort och magasinerats, till och med förstörts och lagts som fyllnadsmaterial vid byggen.
Politikerna här vet själva inte vem som tar ansvar för den förstörda offentliga konsten än mindre om vem som beordrade slakten.
Jag gjorde ett lokalt TV inslag om offentlig konst i allmänhet och om "Snäckan" (ovan) i synnerhet.
Ladda ner och titta på mitt inslag HÄR!. Klicka på "vecka 10" i vänstermarginalen och sedan på bilden över rubriken "Konsten omkring oss".

Namprig kanom djin

Kanom djin är risnudlar. När jag första gången åt kanomdjin så tyckte jag det kändes både mäiktigt och en smula kladdigt med dessa avsvalnade knyten som skulle ätas med en het röra.
Så småningom, efter många år, har jag lärt mig uppskatta kanom djin stort. Smaken är mild med ton av vanilj och julgröt, konsistensen är spänstig och samtidigt mjmuk. Förmågan att ta upp smaker som tillsätts är enorm.
Du som läste inlägget igår tvivlar inte över vår förtjusning av det Rodjana lagade.
Somt lades undan igår utan räkor och med tillsatta små kokta auberginer blev det till en njutbar namprig, alltså ett sätt att laga något helt nytt av rester.

Att hantera en bergamott

Den kallas "Makrut" på thai, eller kaffirlime. Det här är den thailändska bergamotten. Den vars frukter har ett skrovligt skal och en starkt aromatisk doft. Det är från makrut som limebladen plockas - alltså inte från limeträdet vilket man luras tro av namnet.
Rodjana ringde tidigt idag och sa att hon skulle laga mat med smak från sitt barndomskök, de dagar som det fanns gott om pengar hemma.
Jag kunde spåra hem efter doften - det kändes som för en vecka sedan när jag letade upp en thairestaurang i Patong som visade sig vara ett fynd - Kap Kluey (bananbladet).
Röd curry, lime, bergamott, fisksås och rostade jordnötter.


På ett fat låg skalade färska räkor, på ett annat fint strimlade wingbeans. Bönor som bär de fransiga kanerna och som faktiskt odlades i Sverige förr. De har en krispighet som "stannar kvar" även om den upphettas. Bönorna har också en märklig kombination av både sötma och beska (de jag odlade i mitt kulturarvsland blev dock oätligt beska, men med ohyggligt förföriskt vackra blommor). En rejäl bunke med kokosgrädde fick koka upp efter att några matskedar röd currypasta fått fräsa runt. I koket lades opckså en mortlad gul lök, råsocker, fruktkött och zest av en hel kaffirlime, en matsked friterad lök, tamarindpasta för syrlighetsbalansen, krossade jordnötter direkt från rostpannan, fyra fem limeblad. Sist i åkte räkorna som blixtsnabbt ändrade färg.
-Det här är ett erfarenhetskok, det är långt från den thaimat som är känd från restauranger efter turiststråken. Det är doft och smak som vi drömde om när vi var små. Nu har jag framkallat dem hemma i mitt eget kök i Sverige, berätar Rodjana.
Det är både rörande gott och längtansfyllt.
Vi brukar tala om det där när Rodjana berättar om ris och fisksås som dagligkost förr och kanske inte ha råd att betala för sig i skolan, inte råd att äta. Man närmar sig maten med mer respekt då.
Ett stort smakregister visade upp sig i dagens gryta. En resa tillbaka och en resa i nutid.