God mortelhustru

Vi åt husmanskost idag.
Somtam på kålrot och morot. Namprig på rostad chilli, gul lök, vitlök och turkisk pepparpung. Kaoniew till. "Mellankokta ägg" också och finessen där är att man tar en klump ris och bakar det i handen, sedan doppar man det i den halvhårda äggulan i ett delat ägg, lägger på en liten bit grillad kyckling och toppar tuggan med namprig.
Det föll på min lott att mortla ihop dagens namprig och med det fick vi ett lustigt resonemang.
Alla ingredienser låg där väldoftande, blanka av oljan, glittrande svettigt brynta. De var precis så rostade att de skulle gå att mortla till en fast ”kräm” tillsammans med lite fisksås.
Så började jag mortla med trästöten – klong – klong – klong.
-Vad gör Du frågade Rodjana.
-Jag mortlar verbaliserade jag.
-Min mamma sa att kvinnor som mortlar så att det låter ” klong – klong – klong” blir dåliga husmödrar. Så var hon på oss barn. ”Ni blir aldrig gifta, om ni mortlar sådär långsamt”. Det ska låta ”klongketiklongketiklongeti…” utan paus, utan uppehåll.
Så tog hon över stöt och mortel och det lät ”klongketiklongketiklongeti…” utan uppehåll och vår namprig lösgjordes från sitt fasta tillstånd och förvandlades till den underbart heta röra som skulle utgöra kryddbasen i vår middag.
Till vår somtam idag hade vi mellanstora torkade räkor som har en betydligt större räkarom än de små. Dessutom är de lustiga att äta då skalen inte bara bjuder på ökad smak utan också ett tuggmotstånd, lite crispy emellanåt. Dessutom var ”somtammen” het som sjuttsingen förstärkt av vår namprig och eftersom det är samma receptorer som får oss att känna kryddhetta såväl som värme så blir effekten fördubblad av det heta riset och den grillade varma kycklingen.
Nu förstår jag varför jag gifte mig med Rodjana – hon mortlar som en Gudinna ”klongketiklongketiklongeti…”

KARL MELANDER FOTOGRAF

Ingen annan har vare sig förr eller senare lyckats fånga Paul Bocuses engagerande blick när tabberaset håller låda.
FOTO: Karl Melander

När man jobbar ihop intensivt uppstår ett slitage, alltid.
Fotografen Karl Melander har jag jobbat med i "100 år". Och precis när vi kommit till någon slags slitagegräns så har han, på sitt alltid så försynta sätt kommit med några bilder och på sin gotländska bett mig "titte".
Senast var det en serie svartvita bilder från en arbetsresa i Haiti. Och det var så "djävla bra" helt enkelt.
Man blir så tyst, så tyst.
Jag vet varför:
Därför att bilderna har så mycket inkapslat att de upptar och berör. De tar tid!
Och så där är det alltid, man glömmer slitaget och så står man ihop i nästa stora projekt igen för att det liksom inte finns andra alternativ, ens i sinnevärlden.
Nu har jag skrivit så mycket mjuk olja om Karl Melander att Ni får titta själva:
Han visar äntligen ett begränsat antal bilder på nätet.
Så ska jag be honom lägga ut några matbilder också.

Sexkockens tragik

Javisst är det tragiskt.
Jag vet inte om jag kanske är lyckligare oinformerad. Att man inte vet vem det är.
Nu, sedan han fått ett ansikte, går jag och tänker på all förtvivland han utsatt flickorna för. Och förhoppningsvis känner han också förtvivlan själv. Just det kan vara början till en förändring.
Han, som för inte så länge sedan var en firad kock ett år, har kallats pedofil, men det är inte det han gjort sig skyldigt till tydligen utan tvång och för att falskt utgivit sig för att vara någon annan - en modellagent. Som om det inte räcker med att vara TV-kock för att hitta lämpligt sällskap!
Nä, men det är ju sjukt och killen behöver vård, hjälp, terapi.
Människor går och bär på alla dessa hemligheter. Så många lever ett liv i sitt mörker och vet inte hur de ska befria sig från det som närmast kan beskrivas som anfäktelser.
Det är så djävla sorgligt - att ingen såg - att ingen märkte, eller om de gjorde det - att ingen reagerade på grabbens utanförskap tidigt så att han kunde fått hjälp innan den fullständiga tragiken och katastrofen fick äta upp honom och innan hans sjuka beteenden gavs sådant spelrum att andra människor drabbades av honom.

Konstmässan - genomskinlig!

Det är konstmässa i Sollentuna. Vinglasen gapar efter champagne. Det betyder att våren är på väg. Konstmässa för 27e gången. Jag ställde ut där själv på den första mässan som då häftigt kritiserades för att vara för mycket av Hötorgskonst, för kommersiellt, massor av lurendrejeri, konstnärsutnyttjande, kulturutarmande.
Jag ställde ut hos ett engelskt galleri eftersom jag bodde i England då och han hade hittat mig på akademien. Medutställare; Andy Warhol!!
Sedan fortsatte jag ställa på mässan hos olika gallerier. Bland annat gjorde jag en separatutställning hos Galerie Nane Stern från Paris och en utställning hos Galleri Wallner från Malmö.

Mässan hade blivit en slags höjdpunkt på gallerieåret och massor av konst bytte ägare över en vecka och massor av pengar var i omlopp. Jag sa att det påminde om en hästmarknad i Småland hundra år tidigare med skillnaden att nu såldes konst och doftade dyr parfym och torr champagne. Det var mycket juveler och gnisslande nylonstrumpor, många armanikostymer och rakade underarmar.
Idag var jag på VIP-invigningen tillsammans med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.
-Konstintresset växer, sa hon i sitt invigningstal, men fan trot. Själv är jag så trött på dessa ständiga efterapningar och pastischer så jag kräks. Konstnärerna försöker överträffa varandra, inte bara i rena underligheter utan också i morbiditeter vars enda syfte är rikta sökljuset på kreatören. Det är alltmer sällan som det säger Tjong i hela kroppen av ett konstverk – där satt en man och klädde kroppen i cellofan som han smälte samman med en hårtork Gäsp! En annan målade inte tavlor på duk utan använde väggen till att måla svart mönster med roller – ännu mera Gäsp och videokonstnärernas visioner flimrade i storbild Gäsp igen då den ena är den andre lik.
Det verkar som om galleristerna förstått att glas blir värdefullt med tiden, det gäller inte de färgglada klumpar som visas, dyrt! OCH GÄSP. Totalt ointressant.
Ett galleri, en, två fem, åtta, tio bilder – teckningar. Längst in några Bror Hjort, en speleman, en akt, bredvid kritteckningar av Rune Jansson, horisont, landskap, spänning, rum och kraft. Och så en svar kritteckning av Lennart Rodhe, värd alla de timmar jag gick runt och blev irriterad. En lysande, enkel bild. På utsidan sex porträtt signerad Kjartan Slettemark, född i en triangel av galskap om ens född.

En dag: Bistro, Väska, Hemligt fläsk

Det man inte har i skallen får man ha i benen - gick ifrån väskan på Edsbacka igår. Inte ens fru näringsministerns säkerhetsvakter reflekterade över min ensamt slitna tygportfölj innehållande en DAT, en skitdyr mikrofon, sladdar, hörlurar och en djädrans massa band.
Jag kommer ihåg när jag skulle göra jobb i Israel och kom släpande på min väska. Där var det röntkenkontroll även för att komma in i landet och det hjälpte inte med gott uppförande och internationellt pressleg. Hela röntkenavdelningen blev avspärrad och jag själv omgärdad med skarpladdade skjutvapen.
Jag sneglade på röntkenbilden, och nu har inte jag gjort lumpen, men mikrofonerna med sladdar var till förvillelse likt en skarpladdad granat och såvitt jag kunde förstå tolkades den också som en sådan, batterierna i bandspelaren förstärkte intrycket och förbättrades av en ytterligare reservbatteripacke vid sidan om.
Det löste sig till slut och jag har haft enormt stor nytta av alla dessa Israels vackra ljud, dadelodlarens goda skratt om dadlar som potensmedel - själv hade han fem barn (som jag snart, utan medjul), minaretsutroparna som skrek sig hesa, lamentationerna vid klagomuren. Alla dessa kärleksljud fick plats i min senaste serie för Meny i P1 om kärlekens mat som sändes inför jul.
Nä, den diskreta personalen hade lyft in väskan i ett skåp väl införstående vems den var och när jag ringde i morse och frågade:
-Hej det är Lager... så avbröts jag med "Ja, vi har Din väska här".
När jag traskade ner till Edsacka i snöhalkan passerar jag pingstkyrkan som skriker ut budskapen i blinkande neon över gatan: "Satsa på något stort: JESUS" följt av en väderupplysning: "6 minus".
Alltså, timmen var sen efter lunch, magen skrek, vädret var omänskligt, bussen skulle ta 12 minuter innan den kom och över gatan glittrade entrén till Bistron. Då gör jag en sådan där överslagsgrej - jag går in utan att titta om jag ens har kortet på mig. Sätter mig ner och beställer en kalvlever Anglais för nästan 200 pix inkl. Ramlösa. Det var värt varenda öre, men det visste jag ju på förhand. Jag blev lycklig!

Långt senare hemma, markerade vi ingredienserna till kvällen med huvudnumret, färskt sidfläsk från G Nilssons.
Här har vi utöver fläsket lagt upp chilli, ingefära, sticklök, minimajs, lime, prig nam pla och stor grön chilli.
Det är ju omöjligt kanske för de flesta att lista ut. Jag kommer med sammanfatande recept i morgon...Nej det är inte ett försök till en thaibolognese! Föreslå gärna!

Christer Lingström - Hall of fame

(Christer Lingström naturligtvis oerhört glad över utmärkelsen)

Christer Lingström är i Hall of Fame – på måndagskvällen firade han med människor som står honom nära och som han anser var och en på sitt sätt bidragit till hans framgångar.
Priset instiftades för elva år sedan när tidningen Restauratören firade 80 år och ges till dem som ”gjort en exceptionell och bestående insats för branschen” och samtidigt är ett föredöme bland annat som kreatör.
Och matsalen var befolkad av andra som valts in i Hall of Fame, en skara mycket respektingivande kockar, krögare och hotellierer som Erik Lallerstedt, Bicky Chakraborty, Carl Jan Granqvist, Hans Wallman och Ejnar Söder.
Christer själv hade Sveriges näringsminister Maud Olofsson till bordet och i hennes tacktal till maten sattes likhetstecken mellan den goda maten och ett Sverige i full sysselsättning för får vi fart på kvalitetsproduktion både i större sammanhang och i det småskaliga och samtidigt har goda förebilder så ökar det exporten. Hon menar att Christer Lingström är en sådan god förebild.
Jag är naturligtvis själv oerhört glad att få förekomma i det här sammanhanget och dela den frikostiga serveringen som bjöds dagen till ära.
När jag producerade en serie för Meny i julas frågade jag en kock vad kärlek i maten är för något? Det pratas ju högt och brett om det i de svenska kvalitetsköken:
-Kärlek är en sås som riktigt klibbar vid läpparna och har en limmighet som man minns, svarade han.
Fortfarande många timmar efter första rätten känner jag intensiteten i kalvfonden från en ”öppen ravioli med färsk spenat, svart tryffel och kalv från Västergötland”. Kärlek från ett av landets absolut bästa kök.

Kalven fick sällskap av ”Smörstekt piggvar och pilgrimsmusslor med reducerad havskräftsbuljong”.


Den följdes av ostar med små läckra tillbehör, minikrutonger, sesamolja, timjangelé och rostade (?) pumpafrön.


Som dessert serverades en ”Symfoni av citron och mild timjanglass” och så små petitfourer. Hela tiden i en ökad acceleration i smaker med den härliga citronen på slutet och chokladen i bakverken ”från den lilla ugnen”.
Vi sitter alltså drygt 50 gäster i matsalen och varje gång maten kommer till borden blir det alldeles tyst. Sedan ökar långsamt samtalen igen tills nästa rätt kommer in och det blir alldeles tyst några ögonblick igen.
Utöver den som vanligt lysande serveringen så är Christers vänner ett lysande sällskap vilket betyder ett intensivt och kunnigt konverserande, alltså en helt igenom lyckad afton.

Porrig biff

Hittade den här gamla reklambilden som jag inte vill undanhålla någon.
Var det bättre förr?
Sanningen att säga så illustrerade bilden en portal som pekade mot en porrsajt, dock ej matporr utan om manligheter