Alltid på väg, hem eller bort i Coronatid utan att träffa en kotte

Utsikten från dasset igår tidig morgon före avfärd

Långt ifrån att slå en sjua bak knuten, visseljohannans trygga pipande, sprakande eld i vedspisen, hackspetten som gör intrång i domherrarnas revir vid fågelboet, frukostering mot söderväggen vid ladan och 10 kubikmeter ved att hugga upp och få in före midsommar.

Höstens löv går direkt till botten i täckodlingen för en ny odlingsbädd i kökslandet

Reste till stan igår efter en underskön vecka på torpet. Nu är det klart, avloppsplanering, utbyggnadsplanering. Behöver grundstenar, virke, stora fönster, isolering och fasadplyfa. Tänkte samla på oss efter vart där det är billigt för stunden…blocket etc.

Så här brukar jag göra inledningsvis, fungerar alldeles utmärkt...

Det är klart att det är skönt i stan också men inte som…

…det sista vi gjorde var att anlägga en ytterligare odlingssträng i köksträdgården. Istället för att fräsa upp och få en massa arbete med att kratta ut gräs och mossvål lade vi en täckodling för grundare grönt denna säsong och med kartong i botten och sedan fjorårslöv från häggen och lönnen som K krattat ihop för att skapa en lite lund att sitta i mot väster när solen gått runt stugan. All halvbrunnen kompost från i somras ligger utkörd över det övriga sedan i höstas, färdigt att fräsas ner. Det här kommer att bli bra. Anlade också en liten odlingsbädd i en kasserad dörrkarm från väggen vi rev i vintras. Blir bra till sallad och annat vi behöver för daglig skörd – också den med kartong i botten, ett lager löv, ett lager barkmull och så några säckar planteringsjord.

...och så här får det ligga tills jag fyller på med lite barkmull och jord i såfårorna. På Antuna
försvann till och kirskålen genom täckodling och potatisen var nästan som tvättatdnär vi tog
upp dem.

Det är nu odlingsåret börjar i zon sex. Och så långt är det ju fantastiskt skönt, inga nematoder, ingen jävla svamp eller fnas eller löss eller andra ingrepp, inga frostskador och bara svart mull som ligger där och olika fröer i såbrätten som inte ens kommit upp. Bästa trädgårdstiden.

En tredjedels väg hem. 11,5 mil söderut hittar vi vårt bästa rastställe vid Skogs Kyrkoruin.
Här byggdes en kyrka redan i början av 1300-talet. Dessvärre var det inte en lämplig plats
för sjän bakom steg om fåren och översvämmade udden där kyrkan stod. Hursom så är ru-
inen utgrävd och restaurerad sedan en tid tillbaka. Vid utgrävningen hittades ett skelett under
kyrkgolvet av en blott sjuårig pojke. Nu sitter vi här och pauserar med segbröd från nygårds
smörade med messmör.

Kommer ta ytterligare tio dagar innan jag förgror gurka och squash, men kål och annat har jag plockat fram och säkert att jag sätter bondbönorna till kristi him, kanske potatisen också…allt under täcke i år. Förra året var vi jättesena för då fanns inte odlingsbäddarna före midsommar. Nu ligger de där och förväntan på odlingsåret är stort. Dessutom är trädgårdsarbete bättre än gympass.

Bästa äppelpajen, inte för söt, inte för syrlig, helt enkelt perfekt

Men det finns ju saker och ting som liksom fastnar kvar, en smak som borrar sig in i minnet, en ost på Frantzéns Tour de France, en entrecote i Bordeaux, en enkel gryta i Lyon, Paul Bocuse snöägg med suckat på L'Auberge du Pont de Collonges och mängder av annat, en hel katalog av smaker som utmärker platser och sällskap, miljöer och känsla.

Igår på första maj lagade K en äppelpaj på svenska äpplen - en till synes enkel vardaglig smulpaj på Elise. Tar jag till lovord utöver det vanliga så "knullade den pajen mun" utöver mycket annat. Jag kommer att minnas sällskapet (K), vädret, känslan av huset, kärleken till K, elden  köksspisen, en värkande kropp efter torpararbete, äppeldoften i huset. Jäklar vilken paj.

(Ja jag vet lindblomste och madeleinekakor ja ja ja!)

Suget efter det extra

Det är lördag och en morgon med cravings, Franzéns lardo och isterband och Daniel Lindebergs bröd. Idag kör Franzén en runda via Uppsala till Väsby och sedan längre ner i stan och idag öppnar Lindeberg i Orminge klockan 09:30.

Och vi sitter uppe i norra Hälsingland.

Jo vi har allt annat, allt fantastiskt, men cravings är cravings.

Igår blev vi bjudna på fasters nybakade, fantastiskt möra kornknäcke och det hjälpte något för gommen, men nu är vi sugna på…

Kopplar upp oss mot Eva Sjöstrand i P2 och ligger kvar ett tag, gråväder ute, det handlar om tålamod – alltså konsten att vara otålig lite längre!

Snart ut i trädgården, till veden, till kökslandet. Blir bacon från Björks och ägg för att glädjas – kanske havregröt också. 

Kokkaffet redan drucket en balja. 

Så har vi det.

Träningspass på torpet

Det stod åtta granar i en klunga. Första gången vi var här såg det ut som en enda stor jättegran, men det var granar som slingrade sig in i varandra. Tidig vår så kapades de jämte en stor björk som ”hotade” huset (dvs stod för nära).

Även en stor sälg skattades åt förgängligheten.

Ni vet, Joseph Beuys ogenomträngliga fett eller bara filtkänslan som genom hans konstnärsskap (det här låter väl jävligt konstigt?), men så kändes det, all denna ved som skulle spräckas för vintern, den förlamande uppförsbacken.

Här stod granarna, återstår lite grävning som granarkeologi

Nu är all gran kluven och två tredjedelar av björken och jag har fått fyra dagars träningspass som så mycket bättre än den futtiga timmen jag brukar ta vid maskinerna i Sollentuna simhall, envisa niotimmarspass med fördelen att ta en fika med smörgåsar i solen mot den faluröda ladugårdsväggen emellanåt.

En paus i klyvningen

Under tiden har K krattat och gjort engelsk park av snåren mot täkten till norr, krattat upp en fin lund under häggen som vi tuktade för en månad sedan.

När man hyvlar blir det spån och när man gör engelsk park av slyskog blir det tändstickor
K samlar allt som förr i tiden och lägger i torkkorgar för vedspisen till vintern.

Nu återstår den elaka sälgen som har ett bättre brännvärde än granen (2500 kwh/m3*). Den tar jag nästa helg med August.

Så ska en del av veden in under tak. Kommer att kasta in i vedboden och stacka en del på lätt skottavstånd från ytterdörren. I vintras fick vi gräva oss fram i snön till vedboa och det var inte kul. Ved till spisen ska vara på nära håll och en stack är dekorativ dessutom.

Spräckt ved och krattad tomt

Långt från Covid-19 och i ömsom strålande sol och ömsom lätt snöfall ger vi oss i kast med efterlängtade uppgifter på torpet – att köra skärp till tippen, kratta ur fjorårets löv och gräs och så hugga veden från åtta granar, en jättebjörk och en stor sälg. 

Så långt har vi klarat av stora delar av björken och nästan all gran (högen på bilden). Vi har ved så vi klarar oss och fler träd ska fällas i höst för att få in sol och få fram utsikten.

Så unnar vi oss kaffe vid ladugårdsväggen och känner liksom att livet kommer tillbaka från karantänen i stadslägenheten. 

Här ute i skogen -  inte en käft, alldeles tyst, domherrar och sädesärlor visiterar vid resterna av vinterns fröbord, entitan också för den delen, gässen skrockar när de flyger över och tranorna trumpetar från närmaste täkt. 

Så är det och så får det bli. 

Eldar i köksspisen, äter klokt och…jaa...hoppsan nu är det natt igen. Ska bli skönt att läka ovana kroppen från dagens jobb.

Ren-bitoks med rödcurrygryta på bladgrönt och kaoniew

Jag gör nerslag i lite thailändskt då och nu. Tog mig före att rosta en hög med redan torkade chilisar. Fläkten på och korsdrag!

Lade i blöt kaoniew bara en timme innan tillagning. (för dig som alltid undrat över den alldeles speciella och långsamma tillagningen med blötläggning och ångkokning, följ med här för det finns faktiskt en alldeles utmärkt genväg!)

Så det perfekta draget, cross over. Renfärsbiffar eller snarare renbitoks, försiktigt kryddade för att inte förstöra den fina köttsmaken och så långsamt stekta.

Mortlade sex sprödrostade chilifrukter och rörde ner saften från en halv lime och några matskedar nampla till en ”nam prig poon” .(Uttalas nammprickbunn) Konsistensen ska vara lite smågrötig av chili. 

I den här röran ska sedan ”kladdriset” doppas efter att ha formats till små ”järpar” i handen, doppa och ät!

Javisst ja, riset.

Skölj det ordentligt i flera omgångar. Häll över vatten så det precis täcker och i en mikrotålig bunke. Kör på högsta effekt i sju minuter. Ta ut och rör om. Känns riset torrt? Häll på lite mer vatten. Mikra igen i sex minuter – men kolla så att riset inte körs torrt – nu närmar det sig. Förmodligen finns en liten kärna kvar i riskornen – det ska det inte vara. Häll över lite mer vatten om det behövs och kör i fyra minuter till – nu ska det vara klart.

Under tiden lagade jag till en lagomhet röd curry på bladgrönt, färsk lök och massor av vitlök.

Gör så här; skär ordentligt med bladgrönt, färsk spenat, mangold i mängd. Hacka grovt en tre fyra färska lökar och tio vitlöksklyftor. Hetta upp en gryta med tre matskedar olja och bryn 50 gram röd currypasta. Rör i fyra msk cocosgrädde (översta stelnade vita i en nyöppnad cocosmjölksburk) och vält ner lök och vitlök. Rör hela tiden tills allt är omslutet av sås och curry. 

Häll i resten av cocosmjölken i kastrullen och låt koka upp under omröring, doften är förförisk och betydligt hetare än med grön currypasta, vassare men samtidigt mer aromatisk, lyfter smaken av det bladgröna. 

Vält ner det bladgröna hacket och lägg på ett lock och sätt ner värmen, låt puttra ett tag. Hade ett knippe grön sparris, skar i tvåcentimetersbitar och välte ner alldeles mot slutet i grytan. Smaka av för att se att det absolut inte är tuggmotstånd i vare sig mangoldens huvudnerv eller i lökbitarna. Salta med några matskedar nampla (fisksås).

Ja nu kommer det här inte någon direkt tillagningsordning, men jag hade redan mina renbitoks i ugnen på 65 graders varmhållning (nåja i den mån det går) när jag började med riset. Då var de förstekta på båda sidor till dess vätska började sippra ut på ovansidan (blod).

Blötte tre msk skorpmjöl i en dryg dl havregrädde, la så småningom till två ägg och lite mer havregrädde, vispade till en jämn smet och hällde över den finmalda renfärsen, gav 20 varv på svartpepparkvarnen och några teskedar salt, rörde till en smet formbar med kallvattenhänder.

Rullade färsen till små bullar och plattade ut till fem centimeters diameter. Höll igång två pannor samtidigt och medan dessa stekte plattade jag biffar av glatta livet och lade på sköljd tallrik. Det hela går på ett kick. Lade på bleck och in i ugnen för att stilla sig långsamt.

Ja sådär jag, varsågod

Tag en biff med fingrarna jämte en rejäl klick ris, doppa i chiliröran, mumsa i sig och ta några skedar bladgrön rödcurry till, en middag som heter duga!

Kroppkaketradition

Det har blivit lite av tradition, att köpa Björks kroppkakor och ha som första middag uppe på torpet. Så ock denna helg som var. Fredag precis före stängning och inte en själ i butiken. Uppenbart en möjlighet alltså att inhandla Björks egengjorda kroppisar befriade från kryddpeppar och isterfläsk bara med den lenaste skinkan som kropp.