Spräckt ved och krattad tomt

Långt från Covid-19 och i ömsom strålande sol och ömsom lätt snöfall ger vi oss i kast med efterlängtade uppgifter på torpet – att köra skärp till tippen, kratta ur fjorårets löv och gräs och så hugga veden från åtta granar, en jättebjörk och en stor sälg. 

Så långt har vi klarat av stora delar av björken och nästan all gran (högen på bilden). Vi har ved så vi klarar oss och fler träd ska fällas i höst för att få in sol och få fram utsikten.

Så unnar vi oss kaffe vid ladugårdsväggen och känner liksom att livet kommer tillbaka från karantänen i stadslägenheten. 

Här ute i skogen -  inte en käft, alldeles tyst, domherrar och sädesärlor visiterar vid resterna av vinterns fröbord, entitan också för den delen, gässen skrockar när de flyger över och tranorna trumpetar från närmaste täkt. 

Så är det och så får det bli. 

Eldar i köksspisen, äter klokt och…jaa...hoppsan nu är det natt igen. Ska bli skönt att läka ovana kroppen från dagens jobb.

Ren-bitoks med rödcurrygryta på bladgrönt och kaoniew

Jag gör nerslag i lite thailändskt då och nu. Tog mig före att rosta en hög med redan torkade chilisar. Fläkten på och korsdrag!

Lade i blöt kaoniew bara en timme innan tillagning. (för dig som alltid undrat över den alldeles speciella och långsamma tillagningen med blötläggning och ångkokning, följ med här för det finns faktiskt en alldeles utmärkt genväg!)

Så det perfekta draget, cross over. Renfärsbiffar eller snarare renbitoks, försiktigt kryddade för att inte förstöra den fina köttsmaken och så långsamt stekta.

Mortlade sex sprödrostade chilifrukter och rörde ner saften från en halv lime och några matskedar nampla till en ”nam prig poon” .(Uttalas nammprickbunn) Konsistensen ska vara lite smågrötig av chili. 

I den här röran ska sedan ”kladdriset” doppas efter att ha formats till små ”järpar” i handen, doppa och ät!

Javisst ja, riset.

Skölj det ordentligt i flera omgångar. Häll över vatten så det precis täcker och i en mikrotålig bunke. Kör på högsta effekt i sju minuter. Ta ut och rör om. Känns riset torrt? Häll på lite mer vatten. Mikra igen i sex minuter – men kolla så att riset inte körs torrt – nu närmar det sig. Förmodligen finns en liten kärna kvar i riskornen – det ska det inte vara. Häll över lite mer vatten om det behövs och kör i fyra minuter till – nu ska det vara klart.

Under tiden lagade jag till en lagomhet röd curry på bladgrönt, färsk lök och massor av vitlök.

Gör så här; skär ordentligt med bladgrönt, färsk spenat, mangold i mängd. Hacka grovt en tre fyra färska lökar och tio vitlöksklyftor. Hetta upp en gryta med tre matskedar olja och bryn 50 gram röd currypasta. Rör i fyra msk cocosgrädde (översta stelnade vita i en nyöppnad cocosmjölksburk) och vält ner lök och vitlök. Rör hela tiden tills allt är omslutet av sås och curry. 

Häll i resten av cocosmjölken i kastrullen och låt koka upp under omröring, doften är förförisk och betydligt hetare än med grön currypasta, vassare men samtidigt mer aromatisk, lyfter smaken av det bladgröna. 

Vält ner det bladgröna hacket och lägg på ett lock och sätt ner värmen, låt puttra ett tag. Hade ett knippe grön sparris, skar i tvåcentimetersbitar och välte ner alldeles mot slutet i grytan. Smaka av för att se att det absolut inte är tuggmotstånd i vare sig mangoldens huvudnerv eller i lökbitarna. Salta med några matskedar nampla (fisksås).

Ja nu kommer det här inte någon direkt tillagningsordning, men jag hade redan mina renbitoks i ugnen på 65 graders varmhållning (nåja i den mån det går) när jag började med riset. Då var de förstekta på båda sidor till dess vätska började sippra ut på ovansidan (blod).

Blötte tre msk skorpmjöl i en dryg dl havregrädde, la så småningom till två ägg och lite mer havregrädde, vispade till en jämn smet och hällde över den finmalda renfärsen, gav 20 varv på svartpepparkvarnen och några teskedar salt, rörde till en smet formbar med kallvattenhänder.

Rullade färsen till små bullar och plattade ut till fem centimeters diameter. Höll igång två pannor samtidigt och medan dessa stekte plattade jag biffar av glatta livet och lade på sköljd tallrik. Det hela går på ett kick. Lade på bleck och in i ugnen för att stilla sig långsamt.

Ja sådär jag, varsågod

Tag en biff med fingrarna jämte en rejäl klick ris, doppa i chiliröran, mumsa i sig och ta några skedar bladgrön rödcurry till, en middag som heter duga!

Kroppkaketradition

Det har blivit lite av tradition, att köpa Björks kroppkakor och ha som första middag uppe på torpet. Så ock denna helg som var. Fredag precis före stängning och inte en själ i butiken. Uppenbart en möjlighet alltså att inhandla Björks egengjorda kroppisar befriade från kryddpeppar och isterfläsk bara med den lenaste skinkan som kropp.

Vedklyvning på torpet

Det ligger långt upp i skogen, bortanför alla och bara för oss. Där är vi i fred och utan konkurrens. Här hostar vi så mycket vi vill, går på torrdass, sover i enkelstugans varma kök nära vedspisen (ombyggt förvisso till tvåvåningstorp efter andra världskriget, men ändå).

Alltså gör vi så trots förflyttningsvarningarna – att vi kör direkt upp till Hälsingeskogen för att bryta karantänen hemma och i stället karantäna i naturen.

Kom precis hem, något ledbruten efter vedklyvning i dagarna två. Som att coronaångesten tystnade ett ögonblick. Ersatt av träningsvärk. Visste ni att man får träningsvärk på utsidan av vaderna när man står och klyver några kubikmeter knotig jävla gnällbjörk?

Har åtta raka granar att ta hand om, ligger sågade i järnspiseformat, ska bara klyvas för torkning. Sen ska vi gå på de mastodontliknande björkkubbarna först med kilar och slägga och sedan i klyven på de mindre bitarna. Fem heldagars jobb kvar skulle jag kunna tänka mig.

Knallsol och ljus kväll, tranorna som skriker sig hesa över åkrarna och slår lovar i gruppering över oss.

Åkte därifrån tidigt i morse, men drar nog tillbaka över helgerna nu framöver.

Lindeberg - wow!!!

Vi hade ett ärende ute på Värmdö idag. Skönt att ta sig ur den självvalda kuvösen och sträcka på benen, se skärgårdslandskap och andas havsluft.

På hemvägen kommer vi osökt att tänka på Orminge och det slår oss att Daniel Lindeberg flyttat sin lilla bagarhytt till ett större ställe.

Vi svängde in för att titta och för att ta en kaffe och äta hans förträffliga bullar.

Det blev perfekt kaffe, otroligt goda bullar och ett pain au chocolat lika flakigt som de sötaste av drömmar. (Kunde inte motstå, köpte med ytterligare fyra hem till kvällskaffet)

MEN innan dess tog vi en varsin lunchmacka. Mackor som smällde i munnen och gav en stund av stillhet och eftertanke. Vad sysslar alla andra så kallade “mackerior” med? Skulle nog kunna drista mig att säga – jo för att de inte förstår bättre. ÅK DIT OCH PROVA ni blir inte besvikna!!!

Detta lilla nya stora Lindebergs bageri och konditori är värt en lång resa, för att travestera michelintermer. 

Orminge centrum – you cant’t miss it!

Glad också över att få slå av en prat med Daniel – det var länge sedan – och kunna gratulera honom till utbyggnaden. Så bra!

Ofrånkomlig läsning

Sugit i mig en rad böcker senaste veckan, bara för att hålla covid-19ångesten stången. Har redan haft känningar femtioelva gånger, lätt rethosta, feberångor, svårt att andras, hetta över pannan, tungt livsmod, förmodligen allt inbillning eller snarare allt inbillning.

Idag mådde jag riktigt bra.

Började veckan med Katarina Frostenssons K, hon har det värre än den värsta och får min ångest att betraktas som lätt. Ett helt igenom makalöst försvarstal över sin heder och sin roll, föga övertygande, men en som slåss med allt tillgängligt inom litteraturen för att överleva. Ögonen faller inte sällan på Seines mörka virvlar och återkommande. Däremellan en blandning av ganska så högtravande referendum till poeter, dramatiker, och litterära läsningar. Det blir svindlande understundom och ibland trotsigt som tonår med ett återkommande ungdomsspråk från tiden 1970 så som de flesta pratade då. Kunde vara en beskrivning över århundradets kärlekshistoria, men är det inte. Det är däremot den tredje av veckans plöjande ett exempel på.

Min andra bok, tisdag och onsdag var en reabok jag snappade till mig från Ericssons bokhandel i Ljusdal (en fortfarande bokhandel på riktigt), Jonas Bonniers Knutby. Jo det är en bladvändare, inte särskilt välskriven och över en redan känd historia, men den är underhållande och stillar nyfikenheten som man knappast kan få nog av. Vad är det som händer med människan när frälsning och pitten i kombination får styra, när någon upphöjs till en Guddom och utnyttjar det till det makabras gräns. Alla de där församlingarna som är på väg någonstans, som med emfas ställer sig grupperade för att vara vi och dom, borde läsa boken. Jag möter den där känslan av uteslutning i så många kyrkliga sammanhang, så pass starkt att jag inte har lust att vara deltagande. Att sexet bestämmer riktningen är inte bara en krydda det är en understrykning.

Så till den stora kärlekshistorien, den mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe helt suveränt berättade av Alex Schulman i Bränn alla mina brev. Döden, kärleken och offret.

Alltså jag har gillat Sven Stolpe begränsat. Läst hans verk om Drottning Kristina och den Heliga Birgitta (men det är länge sedan nu) och jag har roats av anektdoter om denne härförare. Bilden av honom flagnar, ja till och med rämnar. Han var den argsinte skithög i verkligheten, den man hörde talas om, kvinnoförnedraren, mobbaren, tryckkokaren.

Schulmans egna uppdrag var att jaga sin egen ilska, sina egna utbrott på flykten. Han finner likheter i sin morfar och han kommer den stora kärleken på spåren. Det är inget vackert porträtt av Sven Stolpe, men han förtjänar inget annat. Däremot ett ömsint porträtt av sin mormor som levde kuvad under sin ”store författare” till man. Kärleksbreven då? Jo några hittade han i arkiven, andra efter ett möte med David Lagercrantz, de kärleksbrev som skulle brännas, bevisen om den största av kärlekar mellan Olof och Karin. Av ren rädsla för sitt eget liv fortsatte Karin Stolpe att leva med sin man till döden skilde dem åt. Ett märkligt drama redan från sidan 1 och som sedan inte går att sluta läsa.

Nu har jag läst en rad skrifter av Schulman och jag fylls av avund. Jävlar så bra han skriver!

Jag är rasande när jag inte hittar fakta

Varför har SVT kultur en hemsida?

För att ge genomlyst information, för att vara folkbildande, för att kunna vara reflekterande, men för i helvete!

För att leta upp spellistor och annat får man vara rymdforskare, minst, om det över huvud taget finns information att få.

Försöker hitta information om gårdagens kulturkväll i allmänhet och om Vivaldihyllningen i synnerhet. Här nämns min absoluta countertenorfavorit Andreas Scholl, kören Saltzburgs Bachkör, dirigenten Ruben Dubrovsky och ensemblen Bach Consort Wien, men inga fler solister vare sig bland sångare eller instrumentalister. Heller inte vilka stycken som spelades…men för i helvete!!!!!

En helt fantastisk konsert!!!!

(nu på reprisen fångar jag eftertexterna där alla presenteras)