Nattvandring XVII

Trädens avslitna grenar ligger som ruskor efter vägen, spår efter stormen på åsen. Längre ner i dalen har det varit lugnare, fjorårslöv som inte varit fastfrusna har virvlat runt och dragit ihop sig i högar där vinden inte kommer åt.

Så gör vi spår i det ymniga snöfallet, av kropparnas skuggor i intet syns inga snöflingor reflekteras i gatlyktans sken, luften blir som ett tomt hål utan snö, utan något. Och i trampet gör vi avtryck, (T)assar och jag på en yta aldrig tidigare beträdd, möjligtvis i fruset vatten som en gång dinosarierna druckit, går på åsens aldrig upphörande vattenkretslopp och strålas av radon.

"Gå inte ut! Gå inte ut om det inte är alldeles nödvändigt!" 

Men stormen har bedarrat, kvar en och annan il, en vindpust som ett minne, en suck. Nu virvlar snön och jag får snöflingor på vanten, tittar, studerar och känner inte riktigt igen dem, kornigare nu, inga riktiga komplicerade stjärnverk som när jag var barn* och stannade upp alldeles för länge i skidspåret djupt försjunken i snöflingestudier bortanför allt annat. Assar skällde, ”Hallå, stanna inte upp i snöflingestudier, fortsätt, stanna inte”.

*kan kanske bero på synen och glasögonen och att 60 år passerat (utan att man märkt det)
Alla Nattvandringar här

Vilket slut och vilken nystart

Vi fick det där vi önskade, Jag och K, precis på sluttampen av 2018.

En vecka i stort sett bara för oss själva.

Så välförtjänt och efterlängtat.

Ingen hund, inga barn, bara samtal, vila, god mat och att vara med varandra.

Sökte oss till ett vattenhål, sedan tidigare intecknat och bara några dagar kvar att utnyttja, ett erbjudande som går ut vid årsskiftet. Det blev Gripsholms Värdshus i Mariefred.

Har varit där tidigare, men drar mig till minnes säkert 20 år tillbaka då Tommy Säbb stod vid grytorna (han var för övrigt med i en av mina första kokböcker ”Femton Kockar och Falukorv” Kronwalls 2000). Minns i alla fall att då var det jäkligt bra.

Röding så som jag tog hand om den till jul. Lättgravad ett dygn i socker, salt och rosépeppar.

Efter några dagar hemmavid med dagsutflykter som till Nationalmuseum och bland annat en alldeles utmärkt lunch där på röding. Det slår oss att först var det röding under julen hemma sedan röding hos Fredrik Ericsson på Nationalmuseum och så röding som ni snart ska bli varse även på Gripsholms Värdshus.

Mariefred med stängda kyrkan

Jag var mycket i Mariefred när det begav sig med Grafikens hus. Var då redaktör för Grafiska Sällskapets tidning Grafiknytt och blev därför högst involverad och även som aktieägare med flera egna grafiska blad i samlingarna. Som alla vet slumpade det sig inte bättre än att hela grafikladan brann upp våren 2014. Verkstäder, grafikarkiv och utställningar – allt blev aska.

Vasaborgen Gripsholm med teatertornet där Gustav III och Bellman anträdde tiljorna.

Nu landade vi i småstadsidyllen i syrligt väder för fredagslunch, en burgare och fiskgryta i Skänken (Värdshusets bakficka) sedan rundvandring till en kyrka som var tillbommad (hur göre folk i själslig nöd?) och runt om i stan som är intagande. Blåsten hindrade oss från att ta en lov runt Gustav Vasas borg, Gripsholms Slott, fick anstå till morgondagen.

Så till hotellet där vi redan var incheckade. Inte för mycket och inte för litet heller. Alltså nöjda med rum och lugn, kaffe från lobbyn, levande ljus överallt, värme från öppen brasa och välkomnande. Det är ett annat tempo, ungefär som stadens små hus och små gator. Små hur och små gator = lugnt tempo och stora hus och väldigt torg = högt tempo. Och var det något vi önskade var att få axlarna att åka ner.

Vårt rum på Gripsholms Värdshus, avslappnat och vackert.

Middag – det är väl inte utan att det känns lite extra pirrigt så där innan en måltid när man inte har så många andra alternativ – allt betalt i förväg som ett paket med hotellövernattning och fyrarätters. Vänlighet, artighet, utan överspel. Lite stadshotellkänsla – som när jag var barn, lågmält.

Så kom en liten förrätt in på sked. Kommer inte ens ihåg var det var, men ganska gott, smått saltigt med balanserad syra.

Beställde förrätt och fick ett ankbröst (perfekt) med pumpasoppa. I botten confiterat anklår, sotad svartkål och små klickar av en ganasch på mörk choklad. ”Så jäkla trevlig”. K tog en Toast Skagen som också var riktigt bra.

Njutningsfullt med långsamt tempo och tid för prat.

Den lilla mellanrätten, en  fördessert på svensk getost med flarn och nötter.

Varmrätt så, veckans bästa röding, stekt och serverad med gnocci, olika slags stekt kål, tomatsmörsås och rostad pumpa. Bra från serveringen, fisken var alldeles het och nästan fräste i skinnet när den lades fram.

Så en liten fördessert av bränd getost med pumpa och apelsinmarmelad, flarn på hallon och lakrits och en drös med härligt rostade nötter.

Dessert, en crème brulée med smak av syrligt grönt äpple. En liten anmärkning bara, försvarlig mängd socker på toppen gör inte alltid underverk, knäckytan blev svårforcerad.

Drygt två och en halv timme i deras vackra matsal gjorde ingenting.

När axlarna åker ner och man bara mår bra, gott slut och god förutsättning för en fortsättning 2019

Hemma igen firade vi nyår i lugn och ro invanda till makligare dagar.

Flygel av stora mått

Jag har inte så mycket att säga om Nationalmuseet annat än att det blivit bra efter ombyggnaden.
Var där igår och tittade på det mesta jag sett förut, men som alltid går det upp ett ljus. Skäms nästan att jag inte sett Sigurd Lewerentz flygel tidigare, att jag inte ens noterat att han varit inne i just den branschen. En sanslöst vacker formgivning som visades redan vid Stockholmsutställningen 1930. Nu undrar jag bara hur den låter. Någon som spelat på den bland mina vänner? Är den ljudlig, fungerar den annat än som möbel?

Lättgravad rosepepparröding

Tidig morgon, hutlöst tidig morgon - allt för att skydda utrotning.
Man säger nämligen att midnattsmässan håller på att ta över julottan för att det passar folk bättre. Men en julotta är alldeles speciell även om det, som för oss i morse innebar purrning redan tjuge över fyra.

Kören jag har förmånen att få ingå i, Nicolai Kammarkör, svarar nämligen sedan länge och av tradition för både julotta och julmässa i Storkyrkan i Stockholm. Dags för service med andra ord. Packa matkasse sådär tidigt med överblivor från julbordet, ett stycke torkat renkött, skinka på blåsigt bröd. lite sylta, kokta ägg med kaviar, hemgjorda mozartkulor och frukt. Allt att intagas i körsalen mellan otta och mässa.

Först kort uppsjungning i Själakoret sedan genomgång i katedralen och kort repetition med Mattias Wager.
Efter Julottan, matrast på två timmar och samkväm före mässan klockan 11.

Hemma igen vid ettiden är det ganska så skönt att bara koppla av. Huvudet är så fyllt av musik och stämmor som bara far fram om och om igen. Tar tid att varva ner.

Vi gjorde det med lättgravad rödingfilé. (Utmärkt fryst handlar vi från vårt närbelägna Renprodukter i Norrviken).

Två filéer gnid sin med två matskedar mortlad rosépeppar, två matskedar salt och tre matskedar strösocker. Vackas och läggs att mogna i högst ett dygn. Skölj och torka, skär upp så tunt det går, njutningen är total.

Till det några ytterligare flisor torkad renbog och några härliga skivor rökt renhjärta. Härliga mellandagar nu med rester...och vilka rester sen!

Arne Jones Vevax på väg att förstöras

Hörde det vid sidan om, hittar inget skriftligt dokument, än.

Men källan är helt säker.

Arne Jones skulptur Vevax, den som står utanför Rudbecksskolan, kommer att förstöras. Enligt uppgift efter de efterlevandes godkännande.

Det är självfallet enligt juridiken helt möjligt, men moralen, etiken. Det vete katten?

För åtta år sedan gjorde jag ett inslag i en lokalTVkanal om Arne Jones viktiga verk Vevax. Detta för att jag många, många år tidigare och för en tidning varit hemma i Jones Ateljé och intervjuat honom om bland annat den här skulpturen som han också själv ansåg vara ett centralt verk i sin produktion.

Det lilla TV-inslaget har fokus på hur Jones Vevax var i starkt behov av renovering. De olika ytorna har genom anodisering och eloxering medvetet skapats så att de reflekterar ljus olika och det skapar riktningar, rörelse och stillhet varierat. Tyvärr har skulpturen utsatts för nerkladdning upprepade gånger. Lika ofta har amatörer tillåtits gå lös på skulpturen för att ta bort klottret och då använt lösningsmedel och kemi som skapat nästan värre ytsår än färgkladdet. (Hade en riktig konservator inkallats så hade skulpturens nerkladdade ytor återställts, men kommunen förlitade sig hellre på okunskap för det blev billigare kortsiktigt.)

Jag berättar i den lilla filmen hur skulpturen anger riktningen för den sankmark som var länken mellan Mälaren och Saltsjön och där fornlänningar släpade sina båtar från hav till insjö. I Sollentunas kommunvapen skildras just den tiden med tre vikingaskepp som rullas fram. Platsen där skulpturen står har en andemening. Och Jones tänkte sig riktning, höjd, rörelse. Som en ytterligare förstärkning lade han en grund vattenbassäng under skulpturen, också den i samma material som skulpturen och med eloxering så att olika riktningar i metallens yta kom fram beroende på varifrån ljuset riktats. Vattenytan skulle i sin tur reflektera rytmen i skulpturen och himlen ovanför.

Nu ska bassängen läggas igen och under skulpturen blir blott en plan yta. Sicket hærverk!!!

Plötsligt blir skulpturen något helt annat, den skakas i grunden och blir ofullständig.

"Den håller inte tätt" – Nä just det, typiskt Arne Jones (jmr den stora vattenskulpturen i Lund han gjorde ihop med arkitekten Klas Anselm som inte heller höll tätt) Men idag, snart 2019, är inte det något komplicerat inte heller cirkulerande vatten.

"Den är farlig för barn" – Ja vatten och barn är ingen bra kombination, men en vattenyta behöver inte vara djupare än tre centimeter för att göra tjänst som spegelyta och det ska till en förfärlig olycka att dränkas i detta och med teknik går bottnen i bassängen att höjas utan att förändra grunden  och andemeningen hos skulpturen.

Förra året var det ett företag som skulle renovera/konservera Vevax och återställa den så som den var vid invigningen 1970. Dessvärre slutade den konserveringen innan den ens börjat med en tragisk arbetsplatsolycka då den som skulle utföra arbetet ramlade ner från skulpturen och avled av skadorna.

För åtta år sedan siade jag lite om vad som skulle kunna hända med Vevax. Farhågorna jag uttryckte då besannas tydligen idag, snart 50 år efter att skulpturen invigdes, när ryktet om en grundläggande förändring når mig. Tragiskt!