Lemsip är räddningen

Förkylning från helvetet. Kom bara plötsligt, damp ner kändes de som, men aningar fanns där, ont överallt, hoppande värk från axlar till vader, huvudet, svullnad, ont bakom ögonen, hetta. Det är klart jag kände, men reflekterade föga efter så många veckor vi varit virusinpyrda med influensa och sedan lunginflammation och underliggande en makalös trötthet sedan flera år och som inte fått tid att vilas ut.

Har fått några veckor i frihet, obunden av andra defekter än de jag skaffat mig under 65 år, det allmänna slitaget.

Nu sitter den där igen, smällfet, olustig.

Räddningen är min "home cold & flu kit" från London. 

Lemsip! Jag bara säger det. 

LEMSIP, min huskur från mina år i England under studietiden. Då botades allt med Lemsip och gin i livsfarlig kombination. Nu är det bara Lemsip och den gör underverkan. Vad den innehåller, Läs inte, förstå inte, bara känn att det fungerar. Den gör att jag kan hålla huvudet över ytan och jobba halvfart och eftersom jag är så funtad att jag inte sällan gör hela jobbet på halva tiden så…

Ändå däckad!

Gravad avokado

Så här är det att vi har en liten egenhet i vår familj. Vi gömmer grejer för varandra. En annan egenhet är att när det gäller kylskåp och skafferi så är allt däri allas egendom. Det är därför inte sällan godsaker bara försvinner, går upp i rök, is no more. Någon har tagit tabberas på assietterna med sylta, saint-marcellinost, kaviar, pistageglass, hjortronsirap…you name it!

När egenhet två är ett faktum sätter den första egenheten in stenhårt. Därför hittar man olika gömmor här och var, gömda seltiner, tomma glassburkar (någon har glömt sopa undan spåren efter sig) etcetera.

Senast var här om dagen då jag skulle använda mig av den lilla, lilla stekgrytan.

Ut, nästan, hoppade två avokadosar. Kristina hade hittat några som var perfekta vilket aldrig är en självklarhet och eftersom vi har flera avokadoälskare i familjen och hon verkligen ville ha de här två till sig själv så slant de ner i grytan och locket på för att gömmas för andra och sedan för att…ja just det, glömmas bort. Ett slags ekorrbeteende, gömma och glömma.

Hur länge de legat där, ja många veckor sannolikt och om man ser till anfäktelsen. De hade också passerat stadiet av blöta, mögliga, levande odling till sargade torra med möglet inetsat i varje gjutjärnspor.

Det blev sanering och ny instekning av grytan innan den kunde användas igen. Men så är det i vår familj och så får det väl vara, ekorrfamiljen!

Jag mötte Kerstin Dellert

-->

Det var den 20 oktober 2013 och jag jobbade för tiden nära Björn Frantzén.

Hur ska nu det här gå ihop med Kerstin Dellert?

Jo, vi hade ett projekt som jag var involverad i tillsammans med de flesta av landets namnkunniga matmänniskor och de väsentligaste av inspirerade bönder; ”Exceptionell råvara”.

Med mina kontakter fick vi ett av dessa möten lagda till Ulriksdals Wärdshus för mat och matlagning och med föreläsningar och grupparbeten på Confidencen.

Tänkte ytterligare bildning efter att vi till sist och med många förhållningsregler fått lov att vara i det gamla beridarehuset, det som av Gustav III byggdes om till en teater där både kungens egna och Bellmans stycken uppfördes jämte annat som berikade tiden. 

Den som bäst känner teaterhuset var naturligtvis den som byggt upp det och gjort verksamheten framgångsrik, Kerstin Dellert, här om dagen kallad till evigheten 92 år gammal.

Då ringde jag upp henne och frågade om hon möjligen ville delta.

-Ska ni vara på teatern, frågade hon. Då måste ni vara försiktiga, den är gammal, sa hon.

Ja, men sa jag. Kan inte du, om du orkar, komma in på din scen och berätta. Berätta för alla vilket fantastiskt hus vi sitter i, berätta om skådespelen idag och skådespelen för tiden, berätta om dig själv lite.

-Jag är trött, svarade hon.

-Men teatern, sa jag.

-Då, sörru är jag pigg, jag kommer, vilken tid sa du?

In på scenen kom Kerstin Dellert i mjukisbyxor, gympaskor och päls. Hon tog mikrofonen och väl så ville hon väl aldrig sluta. Historiska fakta staplas och med en teatralisk bärande stämma. Hon var lustig där på scenen då 88 år gammal med besvär att ta sig upp, med besvär av trötthet, men där på sin egen scen var hon en helt annan, stark, välartikulerad, bärande och inspirerande.

Nu möttes vi av meddelandet att hon somnat in. Fatta vad hon gjort?. Hon växlade teatern från en 1700-talets sophög till en scen som gav eko, ett livsverk jämte sina egna ambitioner som operasångerska. Minns henne från scenen och när vi pratade före och efter. Ingen man satte sig på. Det visste jag från tidigare då jag gjorde ett magasin åt Wärdshuset, om köket, maten och omgivningarna och då gjorde ett större jobb om Confidencen. Noggrann med fakta och ville kolla allt. Det var så jag träffade henne första gångerna och trodde först det var en klassisk operadiva jag skulle möta. Långt ifrån, båda fötterna på jorden, krispigt klar om sakers tillstånd och vass så in i helvete i näbben.

Ge henne något kulturpris postumt tycker jag. Hon hade redan Illis Quorum, Natur & Kulturs, Bellmanpriset, kungens medalj och medaljen för tonkonstens främjande. Lägg till något mer för formen och för minnets skull. Gör henne till postum hovsångerska! Hon traktade den titeln tror jag att jag läst.