Valpig men galen på duvor, rådjur och hare.

Vi var ute och gick nyss och har gick stolt med hög svansföring ner över vår lilla grusväg mellan åkrarna. Vinden i ryggen, så hör han en fasan skrika till. Reaktionen var obetalbar. Allt spetsades till och han kändes stenhård i kopplet. Jag sa "ligg". Han lade sig blixsnabbt. Den lille Assar gör allt rätt, samtidigt som han ser så valpig ut.
Dagens kopplade tur går runt vårt nytröskade 53 hektaren utanför huset. Duvor och gäss blir lunchens övning. Älskade lilla hund!

Ännu mer om trefaltdighetskällan

En vän till mig påminde mig att han redan 2012 mejlat mig om dryckesbägaren till trefaldighetsfesten 1936. Han skrev då att han någonstans hade sett "en vaxad strut med hembygdsföreningens loggotype att dricka vatten ur vid trefaldighetskällan".

Det där mejlet hade fallit helt i glömska. Längst ner i mejlet står det att "det var på den tiden man ändå försökte i alla fall".
Och jag kommer ihåg att jag envist försökte få Sollentuna Hembygdsförenings styrelse att låta trycka upp vaxade dryckesbägare att använda vid trefaldighetsfirande vilket naturligtvis dissades, detta parallellt med att jag ställde krav på en djupare historisk beskrivning över vanorna kring detta firande, vilket de allmänna i styrelsen inte förstod då man var nöjda att hemfalla åt antaganden och egna små funderingar, ett hållningssätt som naturligtvis inte för framåt ett jota utan bara blir löjeväckande.

Så Björn (han heter så den gynnare som korresponderade i ämnet redan 2012 den 4 juni) du var tidigt ute och det tog fyra år för mig att till slut hitta den lilla bägaren som jag nu tänker donera till Sollentuna kommuns arkiv och Annika Holmberg där sedan tidigare affischen (ovan) ligger och som du också lät bilägga ditt tidiga mejl.

Det är kul när bitar hamnar precis rätt och på plats.

Mer kött på benen om dryckesbägarens ursprung

Kommunens arkivarie Annika Holmberg skriver i ett meddelande på Facebook att affischen till evenemanget finns bevarad i Sollentuna Kommuns arkiv.

Då kan man undra vilket evenemang det handlar om. Jo, där är kommunens antikvarie Olof Svanberg behjälplig. Han berättar i ett mejl att det inte handlar om att dricka trefaldighetskälla vid Landsnora som nu hembygdsföreningen ägnar sig åt under diverse lajvande utan en källa som just nu fallit ur rullorna. Den låg vid Tunberget och ligger förhoppningsvis kvar, räckt av ett brunnslock på privat villamark. Vid sidan av Klasrokällan där manfolket till Gustav Vasas liktåg släckte törsten, där Almqvist suttit och där någon målare en gång vid renovering av skolan tvättat penslar, och källan vid Landsnora kvarn skulle det här alltså vara den tredje trefaldighetskällan i Sollentuna.

Jag tar mig friheten att citera Olof Svanberg i mejlet jag fick idag:

"Läs spalt och bild del 1 sidan 184 i reviderade upplagan. hembygdsföreningen återupplivade källan 1936...Själva evenemanget var lysande á la Grönköping. Givetvis med höll Göransson tal (Rektor Nils Göransson också lokalhistoriker, min anm.), men även prosten Hansson.

Så här står det i boken en bok som för övrigt Annika Holmberg skrivit:
"Kvällen var också vacker och varm, varför det blev något av en upplevelse. Härtill bidrog starkt det utomordentligt vackra tal till hembygden och fosterlandet, som prosten Hansson utformade. Sång utfördes av sångare från Turebergs och Rotebros manskörer under folkskollärare Bergströms, Rotebro, ledning.”

Fick anledning att tacka både Annika Holmberg och Olof Svanberg för snabba reaktioner på min pappersmugg och till den förra fick jag anledning att skriva:

"Ditt arkiv (på kommunen) är en fantastisk källa och där minnet ligger djupt och ansvarsfyllt bevarat.
Tyvärr kan man inte säga det om hembygdsföreningars arkiv i allmänhet och Sollentuna Hembygdfsförening i synnerhet där papper och textil ligger slarvigt diariefört i rum med förödande klimat.

En av varglapparna som något sånär finns bevarad.
Övriga 18 kraftigt förstörda av felaktig arkivering

Se bara på de unika varglapparna eller alla de böcker, tidskrifter och pappershandlingar som förgås i fukt. Ramade alster som äts upp av syrakartong. Slarvigt bevarade träföremål som trämask kalasat på att det som återstår är att närmast betrakta som damm. Stora delar av samlingarna från Edsbergsgodset är bortom räddning och värst av allt, ingen vet riktigt vad som står var eller vad som finns var i samlingarna. Det är tragiskt och jag har försökt påtala detta faktum för ansvariga politiker ett antal gånger, inte minst när jag själv var ordförande i föreningen, utan att få gehör. Men som sagt, tror det är kört för många värdefulla föremål redan."

Hembygd igen och om att göra det ordentligt

Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.

Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937.
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste den ligga undangömd i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygd igen och om att göra det ordentligt

Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.

Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937 och som på sin tid användes fö brunnsdrickande i trefaldighetskällan vid Tunberget (enl kommunens antikvarie Olof Svanberg)
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste några ligga undangömda i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygdsförening med föremål, men utan kontakt

För då mina vänner, blir föremålen tomma innehållslösa objekt. Finns ingen information och vidare sammanhangsförklaring så säger ett föremål inget annat än form (och det kan väl för den skull kanske vara estetiskt tilltalande). Men ska ett föremål vara en del i historien så måste den länkas till nutid för att få ett värdefullt innehåll.

Att jag skriver det här föranleds av att jag var på Hembygdsföreningarnas dag idag i Väsby. Det var det gamla vanliga, en genomsnittsålder på lite över sjutti. Kaffe med en kaffekassa som inte tillät vare sig swisch eller kortläsare. En orkester med elpiano som skar över trakten. Festligt värre.
Ska hembygdsrörelsen se en framtid an så måste den bli modern.
-Ja vi undrar varför inga ungdomar kommer hit, frågade sig en ur föreningens styrelse.
Ja det kan man fundera över, kanske just det faktum att man inte alls följt med, inte alls sätter saker i sitt historiska sammanhang och ger förklaringar. Det räcker inte med att ställa ut en spinnrock från 1830 och tro att folk förstår helvetet med självförsörjning. Det räcker inte att ställa ut ett gammalt tvättfat från statartiden för att folk ska förstå helvetet med hygien, sjukdomar, dofter, svält och djävelstyg i vår historia.

Det handlar alltså om att bli modern, bli pedagogisk, kunna köpa kaffe på kort, gå in i förväg på datorn och se det kommande digitaliserat med adekvat läsning. Det handlar om att leva hembygd i det 21a århundradet, inte själva försöka gestalta förgången tid i det levande nuet.

Ett föremål stod lutat lite slarvigt mot en monter tillsammans med en kälke med stålmedar, en trehjuling från 40-talet och en spark för barn, nu gistnad och en smula vacker.
Som 50-talist kunde jag lätt anse mig ha en relation till dessa föremål, en igenkänning. Jag kunde sätta sakerna i sitt sammanhang och känna historien, leva den och förklara den samt se utvecklingen till nutid, inte minst i föremålet som stod lutat mot montern, en sparkcykel.
Den är så vackert nyttjad, så länge att slitaget i träet nästan gör ont. Upphängningarna av hjulen är nästan precist så som för dagens i stål och hårdplast.

Jag frågade, eftersom den finns registermärkt, varifrån träcykeln kom, när ifrån och hur.
-Då måste jag gå in och bläddra i registret och registret finns inte här på bygdegården, blev svaret.
Alltså 2016, då ska sådan information finnas, om inte på plats bredvid föremålet eller i direkt berättad form, digitaliserat. Synd tycker jag, men då säger ansvarige utställare:
-Alltså, jag har nu initierat att vi ska gå med och digitalisera allt vårt material och alla texter så att det blir sökbart på Internet. Vi gör det i samarbete med hembygsförbundet.

Wow, det jag stred för för flera år sedan som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men blev motarbetad av en konservativ styrelse, ser nu ut att bli verklighet. Ett viktigt steg mot den egna överlevnaden har tagits och från och med nu slipper vi arkeologer i vår egen historia för sånt ha vi inte tid med och då breder historielösheten ut sig och framkallar reaktioner av typ Sverigedemokrater och Trumpfenomen.

Strap Vlll

Akryl, pastell, akvarell och kol på papper
76.5 X 56.5
(se mer på: www.instagram.com/goranlagerart)