Till Uppsala bara för att äta grekiskt

Hela dagen gick åt till regnet i går. Massor av regn och vegeterande hemma i soffan. Fram på eftermiddagen tänkte vi kanske åka till stan för en eftermiddagsfika, men vi åkte till taxigaraget för att lämna redovisningar och när vi kom ut var det redan middagsdags så propositionsordningen i bilen blev 1) äta ute i Stockholm. 2) äta rester hemma (bland annat en underbar dillsåsgryta på fläsk).

"Vi är nästan och så gott som lika nära Uppsala som Stockholm, vi åker dit och äter grekiskt", föreslog Lovisa. Och så fick det bli, tillbaka till tidigare översvämmade Tzatziki vid ån i skuggan av domkyrkan. Hem via trädgården där vi jagade undan en kommande trofé (?) från vår egen lott. Vår gamla gaffelbock på besök.

Bläckfiskringar en av flera rätter i vår inledande Meze

Taramasalata, röra på fiskrom

Räkor friterade i filodeg och med tzatziki

Friterade knyten med smältande god fårost

Supernöjd, i alla fall ser det ut så

Grekiska frsbullar med örter, vitlök och tomatsås

Ett Tabberas som är proppmätt. Funderar på hur man ska orka köra hem!

Grekiska restaurangen ligger alldeles på bryggan till Fyrisån

Tabberas, vad annat?

Så tänkte vi hälsa på Maria i koret till domkyrkan, men typiskt alla kyrkor i Sverige så var den tillbommad

Gästfriheten i Rättvik och om boken som borde lyftas fram bättre

Vid Siljan (Foto: Lovisa lager)

Så landade vi tillbaka i Rättvik. Och vi hade tur med annat än bara vädret. 

Jag gillar inte prydnadsgrejer. Prydnadsgrejer har samma missklang hos mig som underhållning. Ändå händer det att jag både hemfaller åt att underhållas och skaffar ett och annat prydnadsföremål.

De flesta som besöker Rättviks Kyrka går ner till Vasastenen bara för att det känns som ett måste, den mer intressanta stenen finns dock på kyrkogården direkt till höger om kyrkporten, en sten med en kort inskription. Det står "GUMMA" rätt och slätt. Man undrar, vem var hon, varför, hur, vems liv tog slut och minns så här?

En filur som av en del kan räknas som ett prydnadsföremål är mörksuggan, men det är ett föremål med en stark kulturell koppling. För redan 1956 startade konstnären Verner Molin Mörksuggefonden som fram till idag samlat över 5000 konstverk till Rättviks Kulturhus.

(En mörksugga är ett nattens väsen djupt förankrad i Siljansbygdens folktro)

Anders Lindström

Sålunda, utrustade med en liten Mörksugga (som idag är ett skydd mot nattens mörker och påhitt) åkte vi upp till Anders och Ulla.

Ofta när man träffar gamla vänner som man har ett starkt utvecklande personligt med finns risk att hemfalla åt nostalgi och det är ganska tråkigt stagnerande. Så blir det inte i mötena med Anders Lindström, samtalet fortsätter där det en gång slutade och leder sålunda framåt på samma sätt.

Solnedgång över Siljan på ena hållet och...

...månresning åt andra hållet

Vi är jätteglada över att vi blev mottagna och för den skull också omhändertagna.

Anders har skrivit en guide till Rättvik. Jag skrev det tidigare, vi borde haft den boken i handen innan vi åkte till Rättviksbygden för en mer detaljerad och kunskapsspäckad faktabok om en plats har jag aldrig sett förr. Tyvärr har boken inte fått den spridning som vore önskvärt. Handen på hjärtat, en ytterligare genomläsning, en lite hårdare redigering och så en översättning till flera språk, det är den här boken värd, eller snarare det borde ligga i intresse för dem som säljer Rättvik. Roligt också att den kan läsas som resebok utan att man behöver nödvändigt vara, eller ens ha tanke på att vara, på plats någonsin.

Nu fortsätter vår resa till Gävle. Inbokade på Järnvägshotellet (ritat av Boberg) Järnvägsmuseet och Furuviksparken.

Den fantastiska långbryggan i Rättvik

En vandring över lik och bland döskallar i kryptor

Jag kan ibland anklagas för att utsätta mina barn för smått morbida saker, som att låta dem sällskapa mig genom arbetet med boken "Döden i Skogen" (finns att hitta enstaka på antikvariat), bland självmördare, mördare och avrättningar.
Kanske det var anledningen till att de fann Riddarholmskyrkan rent av intressant, både ur de dödas perspektiv och historiskt.

Egentligen var det en egennytta. Jag ville gärna se hålet efter den misslyckade grävningen efter Magnus Ladulås. Det visade ju sig att benranglet som tolkades som Ladulås var 200 år för ungt. Genast framlades en ny teori att grundaren av templet självfallet torde ligga direkt under högaltaret närmast Gud. Och där under i kryptan finns mycket riktigt en tegelvägg som tycks dölja en krypta.

Nu fick vi en 40 minuter lång hyfsad guidad visning, dock tämmeligen ytlig och helt befriad från doft, förruttnelse, ond bråd död...herregud, gravkoren är fyllda med småkistor, barnlik, dödfödda och unga människor (man dog ofta ung förr om ung kan betecknas som min egen ålder) döda med spår av värk, sot och förslitning. Och ingenting om klass mot klass som blir så tydlig med alla dessa sköldar och ceremonier som ska göra vissa blåblodiga bättre än andra, viktigare. Det gäller inte minst nuvarande kungahuset som har sitt eget gravkor jämte delar av vasaättens. Senaste serafimerordensskölden att hänga här som bevis för att ägaren gått hädan var prinsessan Lilians. Medeltidens besuttnas traditioner förs vidare in i det 21a århundradet. Förvisso har kungligheterna ett något modernare tänk för efter döden och begravs numer, sedan Gustaf VI Adolf, i jord på Haga.

(Det där gör mitt förflutna unga mig nödvändig att säga om än att jag nog är monarkist någonstans i alla fall, tänker mig bara en monarki i en modernare form. Det måste väl för sjutton gå att nå aktning modernt än med aktningsrötter ur det onda härskande förflutna)

Ridarholmskyrkan från "baksidan".

Favvokungen, Gustaf III ligger här. När han begravdes målades hela kyrkan om till en teaterkuliss (det skedde för övrigt ofta vid olika begravningar) som att gå in i en skog av rättuppstående enar, Och här ligger andra favoriter, oäkta söner till Gustaf II Adolf med en överstrykning i rött över Vasakärven i vapnet. Har ju alltid hävdat (varför vet jag egentligen inte mer än att det verkar förnuftigt) att Gustaf II Adolf var starkt emot umgänget mellan Kristina och Magnus Gabriel De la Gardie, son till Ebba Brahe under hennes äktenskap med Jacob De la Gardie. Ebba var nämligen en gammal avlagd till Gustaf II och det slumpade sig nog inte bättre än att både Ebba och Gustaf visste att Magnus var en "frilleavkomma" bak ryggen på Jacob som ägnade kraft åt att bygga Jacobsdal, nuvarande Ulriksdals slott. Magnus skickades visst till Italien för att Kristinas och hans vägar inte skulle korsas. Eftersom Kristinas kärlek då inte kunde besvaras struntade hon därefter i allt vad jordisk kärlek anbelangar och ägnade sig åt fördjupningen med Gud i stället.  Ja, ja, vildsint teori jag började bygga när jag gick genom huset Makalös köksutrustning efter bouppteckningar en gång för att se vad som serverades där vid Kungsträdgården på 1600-talet. Lagar fortfarande husets "kräftpastey med timjansmörsås" till jul. (Se receptet lite längre ner)

Caffeine Sollentuna Centrum norr

Augusts gruppbild på paret Norling, Tabberaset självt och Alma och Lovisa

Vilsna och en aning omtumlade for vi vidare till någonstans att äta och träffade Janne och Gittan på vägen så det fick bli Caffeine i Sollentuna och en räksallad. Vi blev sittandes i två timmar vilket är ett litet bevis för att man trivs på platsen.

Cecarsallad på Caffeine

Vackra lilla Alice

Vackra lilla Freija

Faster Lovisa och brorsdotter Alice

Alma, Lovisas och Augusts storebrorsa Gaston och hans Emilia och mina små barnbarn Freija och Alice var i centrum så vi åkte med dem hem bara för att umgås ett tag. Hur kul som helst i Edsberg.

Det våldsamt goda och smältande fläsket som dillkött med tuff ättikssyra och hemodlad dill

Hade fläsk hemma, ganska mycket grisnacke som sjöng på sista versen, två kilo. Skar i småkuber och förstekte ("brynade") och lade i tryckkokaren med dillstjälkar och lammbuljong, lite fisksås, lite soja, lite ostronsås och vitpeppar. Så efter 20 minuter exakt, färdigt, smältande gott. Reducerade buljongen till hälften, körde i grädde och lät tjockna, smaksatte med ättika och drivor med hemodlad dill. Blandade i köttet och det blev en himmelskt god gryta (?)...dillkött på smältande fläsk, faktiskt minst lika gott som på lamm eller kalv. (brukar ibland rimma kyckling och göra dillkött på samma sätt).

Efter maten blev det en nyttig promenad upp till Antuna i skymningen för att se hur långt förvandlingsarbetet med Edsån kommit och sedan film på TV.

Alma i solnedgång

Lovisa i solnedgång

August i solnedgång

Lovisa på språng hemåt

Oj, långt blogginlägg om en helt vanlig semesterdag med barnen. Sent på kvällen lyckades vi med tålamodsbragden att göra tio liter mandelmjöl efter principen 24 timmars blötlagda mandlar som mixas med 1/5 vatten och silas. Hällde i plastpåsar och frös in jämte ett kilo hallonsylt som vi kokade tidigt om morgonen.

Mandelmjölk, grumset frystes också in för att användas i bakning senare.

Visst ja, här receptet på De la Gardies Kräftpastey:

Det här behöver Du:
100 g ren gäddfilé
2 ägg
salt och peppar
2 krm timjan
1 1/2 dl grädde
10–15 kräftstjärtar
1 hårt päron, skuret i stavar
(5*5 mm)
1/2 dl röda vinbär
Till såsen:
100 g smör
12 tsk timjan eller en färsk kvist

Så här gör Du:
Kör iskyld gäddfilé till färs i mixern
eller med stavmixer. Blanda i äggulorna
och kryddorna, fortsätt hålla färsen
iskall och späd med grädde tills den
blir smetig.
Vispa äggvitorna till hårt skum med
litet salt. Vänd ner i gäddfärsen.
Slå färsen i en smord och bröad liten
pastejform. Lägg först i kräftstjärtarna,
sedan päronstavarna och lägg därefter
försiktigt ner vinbären.
Grädda mitt i ugnen i 200 grader
i ca 20 minuter, eller tills pastejen
har »stannat«. (Om Du är osäker
på ugnstemperaturen kan Du ställa
formen i vattenbad.)
Smält smöret till såsen. Repa av färsk
timjan eller häll i torkad. Låt puttra
upp tills det skummar. Ta av från plattan
och låt stå tills allt grums har sjunkit
och häll av det klara smöret till servering.
Det gör inget om timjan följer
med, det är bara vackert i det klara
smöret.
Låt pastejen svalna. Skär upp den
och ät något avsvalnad med skirat,
timjankryddat smör.

Rubens himmel över Rotebro

Jag tänkte en gång jag skulle bli bättre än Rubens på att måla himlar. Jag gav upp tanken, både Rubens och himlen självt sköter saken så mycket bättre.

Trädgården gillar läget

Skördade mycket dill för att omkringdillandet ska bli till kron, enstaka välväxande lämnades, med andra ord.

Så, trodde inte det hade gått så fort, men gallringsbetorna är alldeles färdiga, sådär mjälla, söta, vackra. Kokta och serverade med dillmajonäs.

Allt växer så det knakar. Kronskockorna snart skördemogna...Yes, med finaste olivoljan

Åter till Rättvik och familjekväll med Anders Lindström

Vi har ju den där långa bakgrunden ihop. Först kör i Kummelbykören herrans massa år och parallellt "Äldre musikalisk komfort"  (En liten vitsig förvrängning av Early Music Concort"). Anders var musikledaren och byggde väldigt medvetet en rent outstanding karriär som körledare. Utan överdrift kan man säga att han med Kummelbykören var med om att skapa en helt ny musikkultur genom att introducera Christmas Carols i Sverige. Idag sjungs Carols överallt. Han var också med att introducera den anglikanska kyrkans evensong, kanske inte lika spritt, men ändå.

Jag kan nog säga själv att jag inte alls hade haft samma musikaliska utgångspunkt utan min vänskap med Anders Lindström som öppnade perspektiven rejält.

Vi fortsatte från Venjan och västra sidan om Siljan, i fäbodslandskapet. Vi åkte och pratade och pratade och åkte och stannade inte förrän i Tällberg där vi fick hembakat potatistunnbröd med messmör. Inte sådär LCHF, men undantagen får bekräfta regeln.

Här hände något märkligt. Vi hade legat ute några dagar och farit efter dammiga vägar. Nu skulle vi hem till Anders Lindström och behövde kollektivduscha. Alltså stannade vi till vid tunnbrödsstället, egentligen "Klockargården" och frågade i repan om det möjligtvis fanns möjlighet att hyra en dusch.

"Nej, men ni kan få låna vårt spa om ni vill, det är inte öppet nu så det är ingen där".

Man bara gapar, kan det verkligen vara sant det människan säger. Jodå, och vi blev ensamma i hotellets spa en knapp timme.

Laddade åkte vi hem till Anders Lindström och Ulla Karlsson. Utsikten över Siljan blev fonden när vi grillade och så smått började förstå att vi borde läst Anders guidebok över Rättvik ens innan vi anlänt.

(fortsättning följer)

Dalarna, en liten flukt och till en håla vi bara visste fanns

 Det är svidande vackert och avstånden är ringa. Vi vaknade i Rättvik av mina snarkningar (ungarna sa att det säkert hördes sju kupéer bort) och åt frukost utomhus framför lokstallana och i ett fräsande vitt sommarmorgonljus.

Lite sällsamt att äta en sådan där "vanlig" frukost. Hemma är det en kopp välling till August, en kopp kaffe till mig, macka och mjölk till Alma och Lovisa. Efter kaffe, äggmed kaviar, fil, frukt, müsli hängde det i luften: "Pappa, så här kan vi väl äta frukost jämt på morgnarna".

Lite spännande och väldigt skönt att ha en hel oplanerad dag framför sig. Packade och drog mot Mora. Ungar nu för tiden har inte en aning vem Anders Zorn är, det ingår liksom inte i kunskapsskolan, men det tar exakt tio sekunder för dem att ta reda på allt om honom. Nu tog det några mil i bilen och en kaffe på det amerikanska kaféet mitt emot (Zorn skulle gillat det).

Anders Zorn på fotograferad bild

Det är som att träda in i ett litet tempel bland alla de där kända målningarna, alla tidigare sedda. Tittar på färgbehandlingen, sättet han har att lägga komplementfärgerna mot varandra, riktigt nära blir hans målningar som sammangyttrade pixlar och då ser jag hans blandning av veronesergrönt och umbra i skuggorna från det rosafärgade utomhusljuset eller de nästan blå skuggorna i det gula kvällsskenet vid vattnet. Det är nästan så att man låser sig fast och inte ser själva motivet förrän på tre meters håll, oj vad det växer och så fantastiskt tydligt det är. Visst, jag har sett det här förr, men det var extra kul att berätta det vidare för ungarna.

Tittade på kartan. Alma som spela folkmusik på fiol har spelat en låt från Venjan. Jag hittar orten. Det är tre och en halv mil dit, över bergen, rätt genom skogen. säger inget, bara kör. Hon spelade den visan på både farsans och morsans begravningar, "Visa från Venjan"

På väg till Venjan

Det är en liten ort, ligger vid en liten å, en kiosk och en kyrka. Det vilar tystnad och behagfullhet över trakten, nästan så att man skulle kunna tänka sig att bo där...faktiskt!

Vi har passerat åtskilliga och stora myrar som säkert döljer åtskilliga mängder hjortron. Längst bort på en myr såg vi något som såg ut som en halv älg som rörde sig. Tog kikaren och det visade sig vara en praktfull tranhanne. Efter en stund kom även honan ut på myren och ställde sig.

Vi går in i kyrkan och sätter på iPhonen. Där har vi en inspelning av visan som Christina Frohm gjorde åt Alma. Vi spelar den högt och ljudet rullar runt och det är så djäkla vackert där vi står tysta. Utanför skiner solen.