Bland lax, betor och bönor

Egna tomater är tjockskaliga, märgfyllda, köttiga och söta med riktig smak och en djupt sanktionerad syra som hjälper umamin att pocka på uppmärksamhet längs bak från visdomständerna och neråt (om man nu har några visdomständer kvar).

Jag har aldrig begripit mig på mänmniskor som köper lax och sedan låter den puttra hur länge som helst i gryta eller i ugn. Lax ska bara ha en liten smakskjuts för att bli klar.


Det här är en timme. Titta noga på bilden. Så ser en timmes gamla grönsaker ut. Längre än så tar det inte från jord till gryta. Och gryta i det här fallet är ett rödbetskok till betorna är helt mjuka - lämna allt skitsnack om al dente åt sidan, de må gälla pasta, men INTE bönor eller rödbetor - och det är en snabb omgång med bönorna i kokande vatten. Den här ljumma salladen är kryddad med riktigt brynt smör.

Ost till Hollywoodfruar

Det har öppnats en ny ostaffär i Sollentuna Centrum. jag har känt dem lite på pulsen och återkommer närmare vid tillfälle.

När vi gick förbi senast sa ungarna "köp några goda ostar som vi kan äta till Hollywoodfruar!

Sa och gjort. Det blev två motsatser, en knastertorr Crotin du chavignol och en läcker umamifylld höstmjölksost L'etivaz alpage. Den sistnämnde är bara en dröm mot den lille stubben som jag bäst njuter till en kopp kaffe.

Lille August hade precis kommit hem från sitt dagis med en vaniljdoftande gelé på paradisäpplen och rönnbär. Nu ska jag verkligen ta tag i det receptet för att förmedla någon kväll innan sidensvansarna kommer från Norrland och gör slut på härligheten.

Skördegryta och obesvarad fråga om säd

Vad är detta?


I veckan som var började jag gräva alla 250 kvadratmetrarna i köksträdgården, resterande 50 kvadrat är gångar, sittplats och två komposthögar. Jorden är som marsipan, jag gillar det, mör och svart och näringsfylld.




På ett ställe där det är lite elakare, lite sämre, inte mer än två decimeters myllande jord, sådde jag kubbvetet. Av ett enda ax förra året har det blivit tillräckligt för att så till ett bröd för nästa år. I samma ögonblick kommer Reisi med ett rö i handen. Det är ax hon fick av samma människa jag fick kubbvetet. Nu undrar vi vad sjuttsingen det är...någon?



Hemma försöker jag variera kosthållningen så gott det går nu när två av oss går på LCHF, en är fyra år och en är lite pipig med nästan allt just nu.

-Det är ju alltid samma, fick jag höra häromdagen.

Jag frågade hur hon menade exakt.

-Bönor, rotsaker, bönor av olika typer, gurkor och mangold...

Så Du tycker det är samma smak då alltså?

-Nej det smakar inte lika men det är samma grejer hela tiden.

Idag hade vi kokt högrev som var så mör att den smälte i munnen, ganska många lagerblad, skärbönor och pinser, två små babysquash innan frosten behagar ta dem. Vad säger Du hur likt var det laxen i veckan?

-Rödbetssalladen hade bönor.

Det är alltså den som får Dig att utropa "Det är alltid samma".

-ja, nej, jag menar äsch!

Rosenskäror i oktober

Det blev lite hastigt nedtryckta som frön. Jag har en blandpåse där jag lägger allt utan att sortera när jag har bråttom så här års eller lite tidigare. Jag tar fröna och sår där det inte kommer att växa annat, som efter kanter, i hörnor, mellan odlingsbäddar. Det är blommor mest, men en och annan pumpa eller squash kan hänga med i den fröpåsen ditlagda med flit.

Jag gör det här för att dels det håller jorden fuktig, dels konkurrerar med mjölktistelhelvetet och dels blir till vackra blomsterängar (trots att det bara är sått här och var) och underhåller ögat till och med i oktober när allt annat är uppgrävt och ligger fett och svart.

Privat visning av en utgrävning

Det här är en av cirka 15 gravar i det område som nu grävs ut i Skälby i Sollentuna. Just den här graven är helt nyupptäckt då den inte nämns eller anges i den undersökning som gjordes av området under 1920-talet

Sollentuna Hembygdsförening, till vilken undertecknad händelsevis är knuten som ordförande, har fått en unik möjlighet till en privat visning av en av de mest intressanta arkeologiska utgrävningarna på länge i kommunen.

Det är i sig inte något sensationellt att man hittar gravar i Sollentuna som är landets mest fornlämningsrikaste kommun. Men på utgrävningsplatsen på Valhallavägen har man redan när det första jordlagret tagits av konstaterat en antal sedan tidigare helt okända gravar från folkvandringstid (det några föredrar att kalla Vikingatid) och man misstänker nu att det ligger gravar från förkristelig tid under dessa, kanske gravar så långt tillbaka som bronsålder, det vill säga mellan två och fyra tusen år tillbaka i tiden.

Måndag den 10 oktober klockan 17:00 kommer arkeologerna Anna Arnberg och Elin Fornander att arrangera en privat guidning speciellt för Sollentuna Hembygdsförening. Adressen till utgrävningsplatsen är Valhallavägen 3.

Anna Arnberg t.v och Elin Fornander blir Sollentuna Hembygdsförenings privat guider vid den exklusiva visningen den 10 oktober klockan 17:00

Hembygdsföreningen är tacksam om en föranmälan ges på föreningens evenemangssida på Facebook, eller för den skull genom att lämna Ditt namn som kommentar på den här sidan.

På plats kommer också att finnas möjlighet att teckna medlemsskap i Sollentuna Hembygdsförening. Betala nu och medlemsskapet räcker även hela 2012. (150 kronor för vuxen och 30 kronor för ungdom upp till 18 år).

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

Tabberaset i Odd Nerdrums skepnad

Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken. Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!

Smaklig vardag med röda betor och blommor i rad

Många tycker att de där smårödbetorna är mycket bättre. De tuggar man i sig och inbillar sig att de smakar mer. Det faller på sin egen orimlighet - jo, de första gallringsbetorna är fantastiska, inte i smak utan som den oöverträffade känsla det är att smaka en primör. MEN, det är först nu, på senhösten som alla slags rötter når sin fulla mognad i smak och sötma, det är då de hunnit ta till sig av vad jorden ger, hunnit utveckla hela registret. Det här är betor på halvkilot styck och mer!

Det är en ambition att få vardagen så smaklig som det går och inte ta några som helst genvägar med taskiga råvaror och smakförstärkare.

Så här års, faktiskt sedan juli, så kommer det absolut mest smakliga från den egna odlingen. Principen är att skörda dubbelt och spara hälften till vintern (förvällt, vacuumförpackat, fryst) och äta nyskördat direkt.

Lika bra att börja ta in blommor, ställa hastigt hopplockade blandningar lite här och var. Det är ju fördelen av att ha mångfald och mångahanda. Har man bara en rad med till exempel bondbönor, då blir man snålpetig och sparar, eller en rad med vita morötter, rödbetor, linser, bönan Signe, men har man massor spelar det liksom ingen roll, då slösar man och känner sig rik, det liksom gör inget om somt faller på hälleberget...om Ni förstår vad jag menar?

Nu börjar det sina, till och med blomstren ser hängiga ut. Mest är det krasse av olika sorter som gör ett sista ryck tillsammans med hysteriskt blommande squash och naturligtvis olika slags solrosor. Betor och andra rötter är slut hos mig - de på bilden fick jag av grannen som ryckte upp dem i jorden alldeles innan vi tillagade dem, bara kokta rätt av och så tillsammans med en nyslagen majonäs eller lite salt och brynt smör