Många tycker att de där smårödbetorna är mycket bättre. De tuggar man i sig och inbillar sig att de smakar mer. Det faller på sin egen orimlighet - jo, de första gallringsbetorna är fantastiska, inte i smak utan som den oöverträffade känsla det är att smaka en primör. MEN, det är först nu, på senhösten som alla slags rötter når sin fulla mognad i smak och sötma, det är då de hunnit ta till sig av vad jorden ger, hunnit utveckla hela registret. Det här är betor på halvkilot styck och mer!Det är en ambition att få vardagen så smaklig som det går och inte ta några som helst genvägar med taskiga råvaror och smakförstärkare.
Så här års, faktiskt sedan juli, så kommer det absolut mest smakliga från den egna odlingen. Principen är att skörda dubbelt och spara hälften till vintern (förvällt, vacuumförpackat, fryst) och äta nyskördat direkt.
Lika bra att börja ta in blommor, ställa hastigt hopplockade blandningar lite här och var. Det är ju fördelen av att ha mångfald och mångahanda. Har man bara en rad med till exempel bondbönor, då blir man snålpetig och sparar, eller en rad med vita morötter, rödbetor, linser, bönan Signe, men har man massor spelar det liksom ingen roll, då slösar man och känner sig rik, det liksom gör inget om somt faller på hälleberget...om Ni förstår vad jag menar?Nu börjar det sina, till och med blomstren ser hängiga ut. Mest är det krasse av olika sorter som gör ett sista ryck tillsammans med hysteriskt blommande squash och naturligtvis olika slags solrosor. Betor och andra rötter är slut hos mig - de på bilden fick jag av grannen som ryckte upp dem i jorden alldeles innan vi tillagade dem, bara kokta rätt av och så tillsammans med en nyslagen majonäs eller lite salt och brynt smör
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar