Bilder från vår trädgård bortanför hushållsodlingarna

Godaste  Catalanen vi smakat, helt nybakad och nymonterad hos Kakfén i Färila. Lova att stanna till där om ni passerar. Under säsong serveras också de godaste semlorna med varm mjölk!!!

I mullbänken framför huset står irisarna som spjut i backen

Första rosen bland många, okänd sort, blommade blott en dag

Tulpanernas tid är förbi. Tre togs av rådjur, övriga 

vackert överblommade

Nästan irriterande många

En av tusentals på änget

En kort saft och snuspaus

En liten grobänk för sådant som sent kommit i jorden...

...som för till exempel gråärtor

Den kallas snöbollspuske i folkmun och vi tyckte 

länge den var besvärlig, alltså växte så inihelvete. Sedan fick vi höra att

 dess egentliga namn är olvon, alltså en slags 

och då började vi njuta av den mer. Konstigt va?

Sibirisk vallmo, så jäkla vackra och blommar hela sommaren.

Backsippan är fantastisk när den blommar...

...men lika skön som överblommad.

Det är förmånen med att förflytta sig 30 mil norrut 

under våren, man får två vårar i en, just nu ligger 

våra syréner på final här uppe och bjuder fortfarande en 

söt underbar doft i trädgården medan de redan är 

överblommade hemma i Stockholm

Bland violer och smultronblom i mullbänken

 

Helvete så mycket skrivande, bloggen 13 år

Igår fyllde bloggen 13 år, det är ju kul. Man undrar hur det kommer sig att en blogg håller igång?
Jo för mig är det så att jag en gång för 13 år sedan provocerades av Lisa Förare Winbladh, eller snarare blev utskälld för att jag skrev så långa inlägg som svar på hennes skrivande å hennes egen blogg. Typ, Ge fan i att skriva så här på min blogg, "skaffareenegen" typ. Och då gjorde jag det i akt och mening att skriva av mig.

Och det är ju lite lustigt för jag skriver ju egentligen annat, artiklar, manus, böcker. I min värld är jag ständigt skrivande. Skrivande och tecknande och målande - det var det jag lade 14 års universitetsstudier på en gång i tiden.

Kvällar, snarare nätter och morgnar n'är jag ska sträcka ut mig antingen för att vila eller för att komma igång då sätter jag mig här där jag sitter nu vid datorn och gör den där ordgymnastiken, det som blir inlägg i bloggen. Egentligen är jag inte bekymrad över att folk sedan läser den här morgon och kvälls/nattgymnastiken för det är precis vad det är, en slags gympa för själen, för orden, för händerna mot tangenterna och för skallen att komma igång eller slockna. Ett avtryck som är seriellt och som bara fått fortgå. Samtidigt blir det ett titthål in i min högst privata sfär (vilket också bekymrar mig föga) där jag tar ut svängarna, mest om mat och konst, en del om musik och ett uns om barn, partner och hund.

Den uppstod som en utpräglad matblogg och lite tillspetsat så är den det fortfarande.

Berättade jag att vi köpte en ren?
En hel konsumentstyckad ren på 32 kilo - Den är snart uppäten. Återstår några stekar, ribb och bog.
I förrgår gav jag mig på den ena bogen, den högra i djurets färdriktning. Benade ur (inte svårare än att göra det på ett lamm eller rådjur) och lade först i benen i min stora röda stekgryta av gjutjärn, bogbladet och "axelbenet", för att brynas ganska hårt. Välte i köttet, oskuret, i och brynte vidare.
Fem rödlökar och det gröna av två purjo. Fyllde på med en halv flaska rödvin och renbuljong jag kokat från andra renben sedan tidigare och hällde på kokvatten så köttet täcktes. Inget mer. Lite över 100 grader i ugnen. På med locket på grytan och så 11 timmar i värmen. Natten var fylld av väldofter.
Tog upp köttstyckena med hålslev, rensade bort det som fanns kvar av lök och så fick det svalna. Körde buljongen genom en chinoise och kokade ner till hälften.
Rotselleri, morötter, rödlök, palsternacka skar jag i tärningar och lät koka nätt och jämt klart i vatten. Silade ifrån och reducerade spadet. Blandade sedan buljongerna, redde med majsstärkelse och välte ner grönsakerna. Skar köttet i större bitar och lade ner i såsen. Smakade av med salt, lite soja och ett knippe timjan. serverade med matkorn.
Har nu en gryta att snarra av närhelst, himmelskt gott och riktigt limmigt mot läpparna.

Nattvandring XX

Det var alldeles tyst. Inte ens ett flyg i luften. En sådan där nattvandring där allt går långsamt. Där Assar tar sig tid, all tid alltid. Nosar intresserat på allt. En kvist sticker upp och han nosar från snöskaren och hela vägen upp trettio centimeter, sedan ner igen. Oj, det var något han glömde där upp på kvistens topp, något som inte riktigt gick in. Går rund två tre varv och börjar nosa på kvisten nerifrån och upp igen fast om motsatta sidan. Kissar på kvisten och sprätter runt så slasket stänker.

Två meter till och så en tvärvändning och tillbaka till den nykissade grenen i skaren. Det var visst något bredvid han missade, sprätter i igen, oerhörd styrka och kraft i det där. Skakar på sig och så går vi några meter och en ny kvist sticker upp i skaren…det går väldigt långsamt det där med nattvandring med Assar.

Kommer till slut till vändpunkten, en liten trekant mellan några radhus och en stor backe och vid en kopplingsstation fö rel. Det brukar brusa av elektriciteten i stenhuset, men inte så här dags, folk sover. Det är bara några rester av adventsstjärnor i några av fönstren och kanske en och annan har en ledbelysning eller sänglampa tänd.

Uppe längs vägen ser jag på Assar att något är i görningen. Han börjar gå långsamt, tassande med högt huvud, vädrande, nosvingarna slår han får något koncentrerat i blicken. Inte som efter hare eller kanin då det är ett kort väckningsskal och hysterisk rusning. Det är något större. Jag ser ingenting in i trädgårdarna för det är svart och gatlyktorna når inte in. Han ställer sig som i oro. Vädrar de jag inte kan se och ser säkert det jag inte ens kan förnimma. Han är inte säker. Nästan lite kusligt för blicken hans är inte låst, skallet kommer inte, bara vaksam väntan – något är där inne.

Lockar av honom med lite godis och ber honom gå med. Han följer mig några steg, vänder sig om, en, två, ett par gånger innan han ger upp saken. Något var det. Obestämt ett rådjur kan jag tänka

Vi går hem sida vid sida, jävla duktig hund. Tar hissen upp, torkar tassarna. Han tittar på mig och det är något väldigt förtroligt i blicken. Klockan är över ett på natten, denna tjugonde vandring som jag låter höras om.

Jippi, jag är odlare igen!

En bild från min gamla trädgård med all sin rikedom

Det var vemodigt att göra upp, lämna allt, sälja redskapen eller ge bort dem, förlora jorden. Äh, det går inte, det är så nedärvt i mig att det helt enkelt är en del av mig, händernas rörelser vid plantering, vid rensning, vid grävning, vid all grön skötsel, såning, sättning, gödsling.

Hösten blev det oplanerad grävning.

Så var det att det som till slut blev nörderi, sju år med bara adonis stenbrohultensis (sök här i bloggen så förstår ni bättre!) flyttade till landet i fyra år med en gammal köksträdgård fyllt av kirs och molla. Gjorde upp den med täckodling och fick hyfsade skördar för vintern. Har länge varit försörjd med olika slags bönor, ärtor, rotfrukter, grönkål och svartkål ända fram till jul, färskpotatis på julbordet (sök på det i bloggen så förstår ni hur utmärkt enkelt och fantastiskt det är).

Och nu är det så gott som klarat, bara att vänta och vattna och rensa och sköta,
kär sysselsättning och som en slags meditation där man inte behöver sitta still

Så en morgon när jag vaknade förr våren var det färdigt inbillade jag mig, det var över, odlingsentusiasmen hade lagt sig. Vi skulle flytta till lägenhet, bort från trädgården, bort från huset, bort från köksträdgården som låg där nu såmogen, vacker och täckt utan ogräs. Precis då gjorde jag slag i saken. Alla bra att ha pinnar eldades tillsammans med annat trädgårdsmaterial som skräpade, störar, bräder och sargkanter. Det var över.

Icke förväntade snittblommor, blåärt, rosenskära, albanska ringblommor
(snodde fröer vid Nikolai Kammarkörs turné i Albanien för två år sedan,
kom ihåg det alla odlare, sno fröer, överallt)

Hela förra sommaren gick utan att jag märkte en enda längtan efter att vara i jorden.

Så på höstkanten ringde en gammal kompis som jag fått förmånen att lära känna under 25 år. Han är lycklig med kolonilott. I höstas ringde han och sa att han inte har tid med en hel lott och frågade om jag kunde ta halva. ”Ja, ja, tack för att du frågar, absolut, ja”, svarade jag och när jag lade på undrade jag ”Vad sa jag nu?!”

Ser lite ödsligt ut, men vänta bara. Jag har sått så tätt att
det kommer inte att gå att gå in här i juli augusti utan att tränga sig.

Grävde till hösten, lerjord, rik, fuktig, nästan mjäll i karaktären, som kakmaräng på ytan och som fudge längre ner. Ganska kalkfattig, men tänkte att här kommer det att växa.

Så låg den där doftande höst, alldeles svart och jag var alldeles fylld av längtan.

Det blev så. Nu kommer jag att ha gula vaxbönor, gröna bönor, röda bönor, snittblommor, gurka, squash, morötter, dill, grönkål, svartkål, rosenstörböna (Enormt god att stuva som bruna bönor och servera till stekfläsket!) bondbönor, jättepumpa, naketfröpumpa och mandelpotatis. Frysen kommer att bli fylld. Spenat till dagsbehov under sommaren har jag på balkongen jämte krasse som klänger tillsammans med djungelgurkor.

Från min älskade gamla trädgård, så rik! 

Ännu har inte nematoderna tagit sig in i potatis, inga morotsflugor angripit, inga rådjur petat snittblommor, inga sniglar tagit bönorna, inga vandaler trampat ner odlingsbäddarna eller vält vattentunnan (200 liter), än är gott att leva md trädgården. Jag är odlare igen!

Nattvandring XI

Reflektion. Natten är bara min, bara min och Assars. Tankarna får komma och gå som de vill. Jag får prata högt med mig själv, med Assar, han är en bra lyssnare. Det är kallt

Fick ihop ett bra jobb precis före midnatt. Lyckligtvis finns det andra med egna nätter och som svarar på mejl närhelst. Kontraktet skickas i morgon för att landa på kontraktskrivarens desk måndag morgon. Allt är klart.

Lägger strategi för jobben i huvudet. Konstigt, jag antecknar alltid, gör listor, bygger strukturer på papper. Förarbetet är intensivt tankearbete då alla planer, alla insatser, allt jobb får färg och staplar, jobb som diagram och som dras ut på längden efter tidsaxeln och som divideras med önskad timpenning…vänta nu, hur mycket var det advokaten tog för att skriva ut ett färdigt tryckt  formulär för testamente…med långsam skrivare…? Jävligt långsam skrivare måste det ha varit.

Så, knarrande mot snön och Assar med nosen i vädret efter hare och rådjur i faggorna. Där går vi i gula gatlyktans sken och bygger verklighet som sedan renderas till papper, sånt som krymper med automatik då nattens minne försvinner, så bra med naturlig bantning av idéer.

-Assar, ge fan i haren, det är kallt spår och 13 minus i luften.