Goliatmusseron på menyn

Den växer på tallhedar i norr och i Japan/Korea. Märkligt eller hur. DNA visar att det är exakt samma art.

Svampen är alltså urgammal och från tiden då kontinenterna höll ihop!

Länge har den ansetts som en av våra främsta delikatesser från skogen (har faktiskt själv hittat ett och annat exemplar som inte varit maskangripet och det är som att steka på och äta en riktigt mör bit biff).

Så ska man veta att den här är guld värd, det är en av de dyraste svamparna som finns och i Japan betalas felfria exemplar med 10 000 kronor kilot. Värdet på svampen har medfört att skogsägare i norr, där den på vissa hemliga växtställen finns i klumpvisa och jättelika ansamlingar, har ifrågasatt allemansrätten (1994). Svampen ger nämligen ofta bättre avkastning är skogen.

Här om dagen, som de flesta vet är jag sedan några veckor tillbaka knuten till och arbetar för Björn Frantzén, hittade Goliatmusseronen ner till Lilla Nygatan 21 för att serveras på Restaurant Frantzén tillsammans med långsamgrillad marulk, lakrits och små blommor från gul lök.

Älskar den här världen!

SvD Brännpunkt om en hotad rätt - Allemansrätten

Ett landskap man inte får beträda? Eller?


Nu är allemansrätten hotad igen, eller är den verkligen det?
Europa som saknar denna alldeles vår egna möjlighet att fritt utnyttja naturen för rekreation och för svamp och bär bankar på dörren och talar om rättvisa. Idag i SvD genom europajuristen Lars Ola Hull.

Egentligen är det samma gamla trams som markägare alltid ägnat sig åt och gjorde tidigt, långt innan allemansrätten skrevs in i grundlagen 1994.

Allemansrätten har varit hävdvunnen i Sverige. Duktigt folk har ansett det som naturligt och självklart att gå på andras marker om de uppenbart inte störde. Självfallet fanns tidigt regler för hur man ska bete sig på andras marker som att inte klampa in över nysådda eller odlade åkrar, inte ta av träd eller mossa och inte heller plocka ollon eller hasselnötter som är undantagna av det vi hävdvunnet får ta ur skogen.

1903 gjordes en notering av hur mycket lingon som plockades ur bland annat de småländska skogarna och skickades till Tyskland mot god betalning och därför var av hushållsekonomisk betydelse, närmare 10 000 ton.

De enorma skördarna fick markägarna att förstå också den delen av skogens ekonomiska betydelse och kände att de, eftersom de ägde skogen, skulle ha del i inkomsterna efter principen ägande.

1908 ville skogsägarna ha ett förbud mot allmänhetens lingonplockning vilket en motion till riksdagen vittnar om. Det skulle dock ta ytterligare fem år innan frågan aktualiserades igen. Då samlades 3000 småbönder till demonstration i Hässleholm för att kräva ett omedelbart stopp mot lingonplockning. Riksdagen gick dock på folkviljan trots hårdföra förhandlare hos bönderna och skogsägarna. Man kan säga att det var dessa år som allemansrätten danades. Dessa år tvingades den hävdvunna rätten till formulering. Skogsägarna förstod det lönlösa i att driva frågan vidare.

Problemet är nu, som artikelförfattaren i SvD ser det att Europakonventionen reglerar ett skydd mot skogsägare mot alla former av intrång.

Nej, Europakonventionen är inte ett hot mot allemansrätten snarare kanske ger ifrågasättandet oss urymme att ännu tydligare formulera denna rättighet.

Räknat i en folkhälsoaspekt är allmansrätten obetalbar i form av minskade vårdkostnader och ökad folkhälsa.

Kommer det nu regn vilket det gör, och värme, kanske man ska gå ut och hämta hem midsommarkantarellerna att helsteka, bara hastigt, som wok i massor av smör och med bara svartpeppar av fin kvalitet och litet salt. Några kanske vill ha en smörgås under? Man frågar varför det? Hellre då ett stycke väldigt lättrökt fett grillat sidfläsk skuret i små tärningar.

Hej hopp i blåbärsskogen!

Nere på stranden i Patong låg några skåningar. De "spickulerade" och sa när en thailändsk kvinna med bestämda steg närmade sig med några grejer att sälja:
-Hörru, hon där är ju en riktig liten gobit
-Ja den du med smör på.
-Tyst, förresten hon kanske har varit i Sverige och plockat lingon och förstår vad vi säger.
Hörde bra gjorde hon också för svaret kom reptilsnabbt på klingande norrbottniska:
-Jo, å blåbär plock vi å!

Flera höstar har hon varit i Sverige och jobbat i bärplockningssvängen, ända tills myndigheterna kom på den sanslöst osmakliga idén att skatta bort möjligheten.
Senast statsmakten ville skatta bort skogens röda guld var vid sekelskiftet mellan 18 och 1900 tal. Då plockades 10 000 ton lingon för export till Tyskland. Lingonen omsatte massor av pengar och det var lönsamt att vara lingonplockare. 1908 ville bönderna med statens hjälp inskränka lingonplockeriet, men staten gick på folkets hävdvunna rätt till bären trots att 3000 småbönder demonstrerade 1908 för att ta lingonen från folket.
Det skulle ta till för 13 år sedan att rätten till lingonen skrevs in i lagen i allemansrätten - äldre än så är nämligen inte denna rätt. Trots den beläggs själva plockeriet med skatt! Historielöst och dumt.

Lingon

Ett helt tråg med lingon från Dalarna. Tim och Urban kom förbi med en hink som de plockat i veckan. Man bugar så allra ödmjukast för jag vet vilket arbete som ligger bakom - det är så man baxnar, och gesten att ge bort en del av sitt eget arbete gör värdet på gåvan oändligt stor. Tack, hösten är här, leve hösten - det goda vintersinnet är räddat.
Nu ligger lingonen i det gamla baktråget från 1700 talet och mognar till sig. I morgon skiftar vi från trätråg till lertråg och sedan rör vi med socker - låter vila - rör igen - får vila och så får det gå tills den rårörda sylten börjar dofta av vind, av skog, av mylla, av höst - då är den klar.
Vi brukar packa den platt i fryspåsar och fryser in att ha till hemlagad blodpudding och korvkaka som ett slags blodets lov eller till rågmjölsgröten när det är 13 minus ute och det fyker av kornsnö, eller istället för gelé till söndagssteken (!), till höstens gråa kroppkakor varma svällande härliga, tillsammans i en kraftig reduktion med balsamico att strila över lutfisksalladen (örtskott, rödbetsskott, lollorosso, ekblad, endive och babyspenat med vita delade lameller av god lutfisk), i filbunken, till pannkakorna om lördagsmorgnarna, till isterbanden (många estmerar kombinationen), till den stekta strömmingen eller till de feta saltade flundrorna och med grädde till som sås.

Jeg spiser enebær blå
med Jesu kors oppå.
Jeg spiser tyttebær rød
med Jesu pine og død

(P.Chr.Asbjørnsen)

Med florsocker blir det en rå lingongelé, syltade blir de med sirap (lika delar och kokning 30 minuter, Hagdahl), redd med potatismjöl blir det en lingonsoppa, med päron lingonpäron och med havre en lingonpaj.
Dessa"vinbär från berget Ida" (Vaccinium vitis-idaea) höll på att hamna utanför allemansrätten 1908.
3000 skånsk-småländska småbönder krävde ett omedelbart stopp för allmän lingonplockning, men folkrätten vann och 1994 (!!!) skrevs allemansrätten in grundlagen.
Anledningen till böndernas uppror var naturligtvis pengar. Från 1903 finns det en uppteckning där det framgår att 10 000 ton lingon plockades, såldes och exporterades till bland annat Tyskland för at bli sylt.
Om lingon, krösor och tyttebær finns mycket mer att läsa i min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas"