Använt av diktare som Tegner (Frithjofs saga), Strindberg /Hemsöborna) och andra.
Finnråg, svedjeråg som växer i tuvor första året och sedan tar fart med flera strån per korn och växer manshög. Sås glest för att få plats och näring att förmedlas (sju korn på ett kalvskinn) och i askan efter svedjebruket för att kornet ska få en skjuts med den första näringen.
Det var något vackert hos Sebastien Boudet, ursprunglig, och tryggt. Igår var vi hemma hos honom för en grötkväll och vilken middag det blev.
Förstå att blanda ärtor och olika slag av spannmål, sådant med historia och från jordar med naturlig näring, toppad med rostad pumpa, med lite hemgjord kimchi, tegelost och linderögris. Spannmålen var huvudaktör. Varje tugga blev en upplevelse, inte som vid den vanliga frukostgröten på havre med "förkokta" valsade havregryn som har samma textur från den ena kanten till den andra av tallriken. Grötmiddagen igår var en sensation i textur och smaker, hetta från chilli, sälta av havssalt från blötläggningen, bollande smaker från olika spannmål, hela blötlagda ärtor som tuggmotstånd och tegelosten som små umamitillskott.
Han släppte för en tid sedan sin grötbok "Den nya gröten" som egentligen inte är ny, gröten alltså utan har rötter i det vi kallar det historiska Sverige. "Ny" i begreppet sammanställning, smak, idé. Men här finns allt från ett Sverige före den industrialiserade maten, ett Sverige där jorden var oförgiftad och naturlig när maten bestod av ärtor (för bara 50 år sedan fanns ett femtiotal olika ärtor på marknaden), bönor och spannmål.
Generöst bjöd Sebastien inte bara på gröt och naturvin utan också på sig själv som bagare, som kock, som entreprenör för ett hållbart matsystem.
"Gröt är revolution i en skål"
Kl 14:00
Galleri Cupido Svartmangatan 27, Gamla stan
Första utställningen på 35 år!
Välkommen
Hela helgen uppbokad av spelmansstämman i Hovra, en institution som nu väckts till liv av en ny generation efter ett decennium i dvala. Otroligt välordnat med spel i varje buske, dans på dansbana och i lôo (dansladan) och med konserter som var outstanding eller vad sägs om "Mor Dansar" med ståbas och viola da gamba och sång, Allan Edwalltexter rätt igenom. Och vad sägs om magiska musikanten Ale Möller tillsammans med Erik Rydvall?
 |
| Stor pastell på utsökta Fontainebleaupapper. Loing uppströms från bron |
Varför gör du så många bilder som liknar varandra, men egentligen inte?
Förstår nämligen att om jag inte hittar något annat nödvändigt kan jag fortsätta flödet av det tema jag redan etablerat, utforska tills det tar slut, tills inget mer finns att tillägga. Inte kopiera mig själv, snarare att förvalta motivet, bilden, pastellen eller målningen. Dra den till sin yttersta gräns. Emblematiskt fortsätta som en slags utgrävning i min egen uttrycksförmåga och inte stanna upp förrän motivet/tanken är helt genomlyst av alla dess möjligheter.
Eller som vännen Janne Enfors påminde mig efter att ha läst sin Slas: "Har man dragit det första strecket har man dragit på sig ett stort problem som det gäller att ta sig ur snarast."
Måste jag då ha alla bilderna framför mig för att förstå processen? Absolut inte för varje enskild bild berättar just hela historien. Varje enskild bild är både en egen helhet och en del av den eller omvänt.
Jag bara SKA till Fontainebleau, behöver stora papper, längtar efter dem, förberett mig två veckor, nu reser jag.
Tar bussen från Grez Lez 4 Routes till Château (palatset som har en svensk anknytning då Drottning Kristina bodde här några år efter att hon abdikerat 1654 och som långt senare togs över av Napoleon som här tog adjö av sitt garde innan han gick i exil 1814) och promenerar genom stan till det stora torget där det är marknad idag. 2:50 € för bussen enkel väg.
Hela torget är fyllt av salubodar, små lokala odlare, charkuterier, fiskmånglare, köttbodar, grönsaksodlare, ysterier. Helvete varför har vi inte detta hemma i större utsträckning. Otroliga kycklingar, fantastiska charkuterier, magnifika bröd och grönsaker som fortfarande höljes av morgondagg! Vilken lycka!
Letar mig fram till konstnärsbutiken, nere i källarn hittar jag de papper jag önskade och av samma slag jag använde mig av senast i september 23. Billigare än jag föreställt mig, svarar utmärkt till mina pasteller och mitt sätt att arbeta på ytan och med en försiktig och fin gräng om ens någon.
Tänkte äta i stan, men kände samtidigt en dragning hem till ateljen. Hittade en bankomat och tog ut tillräckligt för bagaren som inte tar kort under hundra spänn.
"Sista bilden för idag", skriver jag i min dagbok över vistelsen i Grez sur Loing. Det är en pastell på papper från ett ritblock. Skulle jag satsa på att åka in till Fontainebleau och köpa större eller fortsätta ett ta till med dessa på 36.5 x 20,5 centimeter. Det suger att åka härifrån, slumpa bort en hel fredag för några pappers skull.
Slow start morgonen därpå och det är tillåtet. Till ateljén efter en lättare frukost. Ensamheten på Chevillon är behaglig, inte en jävel som fångar mitt intresse eller stör annat än gångsteg i nattkorridorerna, slammer från stora salen och någon som tycks vara i köket, men det är bara röster ur det förflutna, ekon, inga människor, bara skuggor. Jag är med mig själv och det är ett sannerligen trevligt sällskap.
Slåss med tanken på att ändå åka in till Fontainebleau för papper. Längtar efter att få jobba i lite större format. Det som går att ta hem i stora resväskan, väl emballerat, är 60 x 45 centimeter, fullt tillräckligt. Väntar till på tisdag, då är det matmarknad i Fontainebleau.
Väljer att vara i mitt eget hela helgen. Känns nyttigt att vara själv med mina egenskapade rutiner och känner hur erfarenheter bara bubblar upp och växer, samtidigt som jag lider av otillräcklighet något alldeles förfärligt, men det har jag alltid gjort.
Där ute finns det, allt samlat att samla. Landskapet i Grez. Det sorlande violetta ljuset, kalkstensdammet och skenet över vattenvägen. Det aldrig sinande flödet Loing. Färgerna som blir nästan sura av ångestkramp. Så slår det mig ändå att det är riktigt bra, som små karameller dessa pasteller. Det enda jag kan göra är att tränga djupare in i dessa fantastiska franska landskap och därmed också själv jobba vidare förutsättningslöst, slåss vidare mot skapandets demoner.
De första två veckorna, jag trodde aldrig att jag själv skulle kunna uppnå detta fullständiga fokus och denna totala koncentration i min kreativitet. Orädd började jag omedelbart med en rad skisser och lika orädd fortsatte jag med ett slags förfinande. Tillät mig inte att gå vilse, kände en säkerhet i bilderna, precis så jag alltid önskat, en självsäkerhet som kommit till mig efter år av tveksamhet, år av tvivel, år av uppehåll, långa perioder av tomhet.
I över 30 år, av och till, alltid tveksam och alltid med oro, ångest. Plötsligt flödade det. Inser att det är så jag fungerar, varför arbeta mot istället för att acceptera, tar ju bara en massa energi. Bryr mig inte längre om annat än mig själv och mitt eget förhållande till bilderna, det är nog där det förlösande inträffade. Efter femtio år av "to please others" känns det befriande.
Om morgnarna äter jag en snabb frukost i lägenheten och sedan ner i ateljén innan det ljusnar. Sätter mig och tittar genom gårdagen, det lyser om bilderna.
Under slutet av 70-talet hade jag en lektor och mentor i London som frågade mig "were do you get your ideas from?" Pinsam fråga då det var just från honom jag hämtat många av mina idéer.
En professor jag hade i Norge sa att alla konstnärer stjäl av andra, men då ska det ske begåvat!
Den här morgonen i ateljén tittade jag på mina målningar jag klistrat upp med maskeringstejp på väggen och kunde säga att "det här är jag!" Stor befrielse.
Tog en tur ut i byn. Friskt. Köpte ett chokladbröd av Benoît. Tog en sväng till ateljén via Chevillons bibliotek. Hittade den där boken jag inte hade lust att läsa då jag hört att det är ett pekoral. Nu tog jag den i alla fall: "Jag"
