Alltså - Lovisa sjunger i kulturskolans kör. Hon gör det som förberedelse efter att ha kommit in på Musikklasserna till hösten och där huvudinriktningen är just körsång (landets största folkrörelse - betydligt större än idrotten tillhopa).
I förrgår hade Kulturskolan öppet hus för barn som vill prova på.
Öppna rum med trummor, trumpet, fagott, tuba, valthorn, piano, oboe, klarinett etc etc.
Min dröm har alltid varit att få spela bastuba. Har varit på någora konserter med tuban som soloinstrument, fantastiskt. Drömmen har varit så sann att jag trott mig kunna spela ganska enkelt. Nu slogs drömmen i kras - fruktansvärt svårt, erfarenhet rikare illusion fattigare!
Men döttrarna kastade sig in med liv och lust. Mesta lusten i rummet med fiol och cello med tree underbara pedagoger som fick barnen att hjälpligt och gnälligt fila fram "Blinka lilla stjärna".
Alma fastnade på två minuter, storasyster likaså. Alma släppte helt enkelt inte fiolen, Lovisa satt med en cello. Plötsligt vad det klart - det här var deras instrument.
En timme satt de och tyckte det var magiskt och pedagogerna sa att det händer med ett eller några barn varje öppet hus att de liksom sugs fast och förstår att de bara måste finnas en fortsättning.
Alma spelade sedan luftviol när hon kommit hem ända tills hon grät av trötthet, utmattning, fiolkoma. Lovisa som är trygg, lugn och eftertänksam bara sa att cellon var ett med henne.
Nu ser det ut som att Alma börjar spela fiol redan nästa vecka, hon brinner, hos ömsom trånar och ömsom skrattar. Lovisa ska få spelar så fort pedagogen hittar en tid.
Påminner mig om Gaston, store, store Garren, när han sjöng i gosskör och jag satt i bilen och körde honom till repetition och pustade väl lite stressat för jag hade egentligen annat att göra. Då sneglar han på mig och säger syrligt: "Var glad du för att jag inte är en sportkille, för då hade du fått köra mycket".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar