Med mördande reklam

Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.
Det är 40 tal - länge, länge sedan alltså - när Ulf Peder Olrog skriver om något som är superaktuellt även i nutid.
Olrogs grötlåt handlar förvisso om människor som gjorde storkovan under ransoneringstider då olika slags surrogat försåldes med god avans och allt möjligt blandades i för att dryga ut och visst - det fanns konserverad gröt utblandat med samma slag spån som i barkbröd på 1700 talet.

Och appropås gröt så har jag en nära och mycket god vän, jo jag har sådana, som senast berättade om en barndom som av favoritmaten att döma kan tydas som arm och besvärlig, men så icke.
Hans barndom var nära och kär, rik på natur och av omsorg, vänlig och öppen.
Det var i Dala-Järna och den lille vägrade äta gröt - om den inte var stekt förstås då den intogs med största entusiasm.
Hemma hos oss i Norrköping var detta ett stående hot: "Äter ni inte upp gröten får ni den stekt till kvällsmat" - förmodligen ett av de hot som satt djupaste spår i oss syskon - inte syrran förstås som omhuldades med ängamat och ljufveligaste söt klappgröt, men det var för att hon var tjej förstås och inte riskerade att få ägna sig åt tungt skogsarbete...det där sista var bara skitsnack..
-Ja jag åt inget annat än stekt gröt med rårörda lingon, alldeles förträfflig mat, ett slags bröd där smöret var brynt och instekt - det borde provas av fler och nu i dyrtider speciellt.
Mamma fick koka gröten först, sedan låta den kallna och så klicka ut den i het panna med kärnat smör. Fortfarande idag kan jag känna den goda smaken av havre och brynt smör och lingon i kombination.
Jag frågar om han lagat stekt gröt åt sig själv i vuxen ålder.
-Nej, svarar han. Minnet är nog godare att leva på, jag är rädd att bli besviken, att kanske förstå att det alls inte var så gott jag minns.