Det känns som en tröst så här års att det ligger bondbönor i frysen.
Ilva påminde mig – hos henne finns de färska – och när det är säsong här hemma i mitt eget land så äter vi bondbönsvälling med raffinemang.
Det var förresten det enda som Emil i Lönneberga INTE åt; bondbönsvälling, smaka på namnet så förstår man.
Så här skulle den nog inte smakat på Lönneberga:
Skummig bondbönsoppa i kopp
1/2 l spritade förvällda och skalade bondbönor
ca 4 dl hönsbuljong
1 liten gul lök
ev 3 cl pernod
1/2 msk fänkålsfrö
2 dl grädde
salt och peppar
30 g smör
Gör så här:
Hacka löken fint och låt den smälta i smör i stekpanna. Häll eventuellt på pernod och bränn av.
Koka bondbönorna mjuka i hönsbuljong så det täcker samt stött fänkålsfrö. Häll i lökfräset. Mixa slätt. Pressa soppan genom en sil..
Späd med grädde och koka upp. Smaka av med salt och peppar. Vispa ner kallt smör.
Skumma upp soppan och servera den i vackra koppar med smörfrästa krutonger.
4 kommentarer:
Varför blir den limmig?
Jag tror Du har läst inlägget över detta om bondbönor och syftar på TV4 kalopsen där varje köttbit tar med sig en deciliter lagerblads och kryddpepparspäckad sås. Jo, limmigheten är naturligtvis avhängig fondkoket innan, alltså den sky som kokats på de rostade benen. Ska man vara krass så är denna demiglace helt enkelt ett välsmakande benlim och utgör skiljelinjen mellan vad som är kärleksfull omsorg och lättvindigt obekymmer i maten.
åh okej, jag trodde att det var bondbönssoppan som var limmig.
Vad kan jag säga mer än att soppan var fullständigt underbar, ljuvlig och helt fantastiskt god! Alla bara älskade den!
Skicka en kommentar