Satans böna fan så god!

Så här på kvällskvisten tänkte jag återkomma lite om bondbönor, det tycks ju finnas ett visst intresse och jag har odlat dem själv i min kålgård. Senast fick jag tag i bönor med ett historiskt förflutet. Dt är möjligt att de odlats på samma plats sedan 1700-talet. Nu växte de för första gången i min 1700-talsträdgård. Fem frön fick jag och satte. Lågavkastande är ett understatement. Jag fick ett hundratal nya frön så i höst hoppas jag kunna koka bondbönvälling med samma smak som på 1700-talet – tanken svindlar!
För resultatets skull odlar jag en större yta med ett modernare utsäde i en annan av mina trädgårdar – den där jag har nutidsväxter för svenska förhållanden, högavkastande majs, jordgubbar, thaipumpor och turkiskt squash, potatis etc.
I höst fick vi sex kilo rensad, förvälld och skalad vikt.
Jo, bondbönor ska liksom alla bönor serveras genomkokta. En böna ska kokas så pass länge att de med lätthet kan pressas sönder med tungan mot gommen.
Bönan, när den faller ur sin skida är som ett embryo, början till ett liv.
Bondbönor är älskliga, men har inte alltid varit det.
Man skulle kunna säga att bondbönor alltid funnits i Sverige, men det är inte helt sant, i alla fall inte i den form vi äter dem idag. Förr, och sedan bronsåldern, har en liten variant av bondböna odlats i Sverige. Det är den som kallas för hästböna och som senare gavs som foder. (Vicia faba).
Den stora bönan (Major) omnämns först i mitten av 1700-talet.
Båda varianterna har blommor som är vita med svarta fläckar i. Med ett mått av fantasi ser fläckarna ut att bilda ett kors varför bondbönsblommor en tid användes som dekorationer vid begravningar. Korset i blomman fick folk att fantisera om bondbönans kraft. Enligt Jan-Öjvind Swahn förknippades den med ”dödskult och självföreställningar och åts vid begravningar”.
Jag själv har läst någonstans att bondbönor var undantaget från tiondet till prästen just av den anledningen att bondbönan var satan närstående men fan så god!