Laris Strunke på Edsvik

Laris Strunke tog sig före att handfast
illustrera sitt eget måleri genom att måla för publik

Det är många år sedan. Jag hade Laris som lärare i mina första stapplande steg mot staffliet. I över 40 år (då var Laris själv 40 och jag snart 20, det är lite märkligt för då, på den tiden var Laris dubbelt så gammal som jag själv - det är han inte längre) har jag burit med mig hans röst i hans ganska tuffa, men underfundiga pedagogik som byggde på att själv se och byggde på krav på insikt och utsikt. Han röst har återkommit till mig ständigt om envishet och fokus som krävs i kalligrafin och jag såg hans oändliga rad av block med det tunnaste papper med tusentals upprepningar av samma ansats, samma streck och samma uttryck (som ständigt förändrades så litet att det inte syntes förrän långt senare).

Den mannen ställde sig på utställningen på Edsvik och nu 80 år gammal hade han inte förändrat sitt uttryck och krav, sitt sätt att se och att berätta om det, hans senighet och blick för det som är viktigt, iögonfallande, så bestämd.

Hans målningar är upprepningar utan att vara seriella, de står solitärt, men är samma rum, utan samma rörelse, samma inre och yttre, eller som Strunke uttrycker det, "Porträtt av mig själv i ögonblicket jag målade dem"!

Jävlar va bra!

Vinterfest med slädar i snön i Edsbergsparken

Bläddrat upp Stefan Tapios fina halvsidesannons i Vi i Sollentuna inför Vinterfesten med slädparti i Edsbergsparken nästa söndag ett samarrangemang mellan Sollentuna Hembygdsförening och Sollentuna kommun. 

Varjehanda ur kyl och frys

Melba utan svan

Det låg och skramlade i kylen, en lammbog, gammal chili, lasagneplattor som säkert gått ut eller inte. Lök självklart i basutbudet, liksom olika rotsaker och kryddörter. Så tänkte jag på det här med Escoffier och coupe Melba uppkallad efter operasångerskan Nellie Melba och med glass, persika och hallonsås där glassen är formad som den svanen som förekommer i standardrollen i Lohengrin.
Så här om dagen blev det en lasagne på chiligrytan. Som i veckan när det blev en pytt serverad med inlagda rödbetor som i sig var överblivor från en vinterrödbetssallad med getost och inkokta med sirap i stället för socker.

Så lever vi i väntan på förstlingar!

Idag gjorde Lovisa en sallad på syrligt äpple, olika salladsblad, bulgarisk fårost, klikärter och morötter dränkt i den ljufveligaste av olivoljor, den vi får direktimporterad från en liten olivlund i Italien, Matilde och Francesco.
Samtidigt tog jag lammbogen och körde i tryckkokaren en dryg halvtimme med vitlök, lök, dillstjälkar morot och palsternacka. Tog upp, benade ur, skar i grova "tuggbitar", kokade ner resten till knappast något återstod. Precis som man gör alltså. Fint hackad lök och en hackad kapsel vitlök i traktörpannan, lite siktat mjöl och så i med buljongen. Grädde och ättikssprit, nävar med hackad dill, stäm av såsröran med salt. Välte i köttet och körde runt lite så att allt blev hett - det räckte, den som inte gillar det här kan gå hem, eller som Ewa (särbo) sa: Mamma! det är precis det här som mamma lagade.

Nu ligger den där och suger, suger till sig i svalnande. I morgon, lite uppvärmd, exakt så ska den göras och sedan ätas. Man äter liksom lite av sin egen historia.
Var uppe hos farsan idag appropos. Han skulle behöva ett shot av minnesframkallande smaker. Ska tänka på det, kanske hjälper honom att komma tillbaka lite. Just nu är det bväldigt mycket sömn...äta lite och sedan sova, på sitt 92a och sina första månader i livet. Det liksom möts igen.

Var förresten hos Andreas Behrens på ICA Metro i Täby idag. Han levererade en utmärkt högrev. Nu får den ligga till sig lite utan plast och vila inför tillagningen. Vad jag ska göra med den vet jag inte...än. Melerad, åldrig, smakrik och amerikansk...NEJ, däg nu inte att jag är miljöbov bara för att jag låter en högrev bli transporterad över halva jorden till mitt kök. jag är väldigt mycket miljötillvänd så länge det passar mina syften, (kritisera mig gärna för det) opch att råvaran håller måttet. Får jag tag på en svenskproducerad högrev så är det självklart OK. Åk gärna till Täby Centrum och gör honom ett besök vid en av storstockholms bästa köttdiskar.

Brödsuccé för andra året i rad

Ytterligare en brödhelg läggs till handlingarna. Den andra. Helt olik den första, men ändå gemensam nämnare: "Brödet som mättar så bra för att det är bakat med kärlek" (fritt efter Astrid Lindgren i Mio min Mio)

Stilla jäser brödet på kyrkans altare under lördagen och besökarna går in i tystnaden för retreat, upphämtning, eftertanke, meditation.
Senare på kvällen tändes ugnen i Rotsundastugan upp på Hersby hembygdsgård. Ugnen borde användas mer, det säger jag efter varje gång den bakats i.

De som kan känna sig stoltas efter helgen är Margaretha och Erik Göransson. De degade ihop under många timmar på söndagen. Exklusivt gott mjuktunnbröd på råg från Hembygdsföreningens egna kvarnar, Landsnora och Överby. Spetsat med fänkål och kummin och brett med gårdens eget och alldeles nyss kärnade smör. Smörgubbe som alltid Heine Henriksson som också trakterar dragspel i Hersby spelmän. När smöret kärnats klart bars bröd ner till Turebergskyrkan för att användas symboliskt i nattvarden under mässan. Heine Henriksson spelade med Hersby Spelmän och mässan dansades av Sollentuna Folkdansgille. En fullsatt kyrka och en brödmässa som till och med blev ännu mer lyssnad till än föregående års.

Det här är ett samarbete mellan huvudarrangörerna Sollentuna Hembygdsförening, Svenska Kyrkan i Sollentuna/Turebergskyrkan och Hersby Spelmän och Sollentuna Folkdansgille.

I ögonblicket är jag på väg till kommunen för att finjustera i planeringen för nästa stora hembygdsarrangemang - ett slädkalas på Norrvikens is med massor av hästekipage och med uppvisning av tournerspel, eldkasar, mat, och musik. Läs mer lite senare, men boka redan nu in söndagen den 17dennes.

Gryningen med himlafenomen

Körde lång natt mot gryning. 

Soluppgången var magnifik när jag loggade ut.

Skrei till vardagsspis

Den har stångat sig fram genom de kallaste och vildaste vatten, flutit med och simmat mot golfströmmen ner från isranden i Bærends hav, efter finnmarkskusten och vikit in vid Røst för att leka i skydda av Væsterålen, Lofoten.
Där, ungefär så är års, pågår skreikampanjen, det stora lofotenfisket.
Torsken är lite större, mer lamellig, tydligare i smak.
Mest tas huvudet av och då är påpassliga ungar där och gör sig en extra hacka på att slita ur tungorna på torsken. Mjölad och stekt torsktunga är en delikatess liksom torskkinderna.

En och annan moped och cykel är bekostad med vinsten från torsktungerenset.
Så hittade skreien ända ner till min fiskbutik på OBS i Rotebro, en indoor butik med kvalifikationer. Filéad låg den där tillräckligt många dagar efter fiskafänget för att ha mognat till perfektion.
Så kokade jag en kanna vatten och hällde över fisken. Lät den stå fem, sex, minuter, sedan upp ur badet med hålslev. Fick rinna ut mot släng och sedan till tallrik.Serverades tillsammans med Augusts favorit, lättkokta romsäckar i skivor. Brynt smör som enda tillbehör.
En alldeles utmärkt spis en helt vanlig vardag i veckan som var.

Farsan och en utsökt Calvados

Han sa det i julas, farsgubben som sitter på ett hem för sin glömska, att "Calvados minns man".
En annan smak ur julen som han inte fick tillfredställd under det kollektiva avdelningsjulbordet på julafton var riktig kalvsylta med röda inlagda betor.

"Kan Du greja det", frågade han

-Calvados och kalvsylta, vilken kombo?

"Den är alldeles förbannat bra", svarade han.