Redig frukostmat

Så här ska det se ut. Det är så att man längtar till varje frukost och nu har jag toppat med 1/2 timmes cykel till morgonnyheterna. 11.5 kilo sedan 3 maj, 21 kilo före jul.

Nu går drevet mot LCHF igen. Bara några dagar efter sockeratacken mot Annika Dahlqvist

Almas köttbullar igår, halalslaktad nöt som fått en rejäl fettansättning som vandrat ner i muskulaturen vilket tyder på god ålder och mognad vilket sätter sig i smak även i köttfärsen, sedan blev pannan urkokt med grädde 40% och silad före servering, tjoff, sa det så rök ytterligare något hekto - och det av bra smak, längtan och välmående

Den 23 augusti kom första påhoppet i akt och mening att dissa LCHF dieten. Idag gör Expressen en uppföljning och får god hjälp av Sveriges Radios Ekoredaktion.

Sammantaget handlar det om att LCHF-forskningen skulle vara betald av amerikanska köttindustrin och att en ökad köttindustri skulle vara en klimatfara.

Måltavla för detta blir Annika Dahlqvist som vanligt när det handlar om LCHF-kosten. Självfallet tillbakavisar hon at hennes forskning skulle vara betald av köttindustrin, men jag tänker samtidigt: So What?

De olika livsmedelsindustrierna forskar självfallet pågående i vad de själva marknadsför. Jag har själv fått ta del av både forskning kring fisk och skaldjur, mejerivaror och dess påverkan på kroppen, växtsätt och gödning av olika grönsaker och forskning om hur vi påverkas av olika tillsatser i maten.

Annika Dahlqvist anklagas också till att medverka till klimatförändringar genom att ivra för en ökat köttkonsumtion. Hon svarar ekot att nöt som föds upp på naturligt bete, ensilage eller hö inte alls påverkar klimatet utan istället medverkar med naturligt gödsel.

Då kommer frågan. Vore det inte bättre att nyhetsreportrarna, eller den grävande journalistiken, berättade om den i allmänhet dåliga köttproduktionen med kraftfoder till djuren för snabbast möjliga tillväxt och minsta möjliga fettansättning? Vore mer klädsamt att berätta om sådan mat som skapar fetma, allergier, mag tarmproblem och andra till och med allvarligare sjukdomar. Berätta om griskött som inte smakar gris längre och som är snabbframställt ur levande varelser som uppstallas och aldrig får gå ut, om kycklingar som gör tjänst i proteinfabriker och slaktas efter tre veckor utan pardon. Varför inte lyfta fram den goda forskningen, den goda smaken.

Idag när jag ställde mig på vågen visade den en minskning med 11 kilo sedan den 3 maj - helt perfekt - och jag har inte haft tråkigt mer än någon enstaka gång, eller Okey tvåstaka eller till och med trestaka.

Köttet jag äter kommer från djur som jag vet haft det bra under sin levnad, fått rätt foder, fått vara ute, omhändertagits under tiden och som fått bli tillräckligt gamla för att hinna mogna i smak, fett och textur, djur som sedan också slaktats med etiska förtecken. För si, bara för att man ägnar sig åt LCHF så behöver man bry sig om smaken och dessa djur jag beskriver och äter smakar.

Palla äpplen

I äppelträdet hos närmaste grannen i Hollywood, skylten hängs upp varje år efter att familjen själv försörjt sig - de allra sötaste och krispigaste äpplena, klara nu! Och äpplen föder alltid tankebanor.

När jag var barn pallade vi äpplen i villaträdgårdarna. Det var inte så mycket för äpplena i sig som vi pallade utan mest för spänningen över att någon plötsligt skulle utropa: "Gubben kommer" och då skulle alla, med de som de pallat i fickor och famnar, kasta sig iväg över häckar och staket. Det behövde inte ens vara så att gubben kom.

Många år senare, men fortfarande för länge sedan, bodde jag i ett drygt halvdecennium i Norge. Från min lägenhet på Grefsen kunde jag blicka ner mot Holmenkollen på andra sidan dalen. Grefsen var då ett villasamhälle med trädgårdar som dignade av äpplen och så här års var de mogna. Sålunda hittade jag ett staket där äpplena hängde över ut mot vägen på tunga grenar.

Man skulle kunnat tro att jag bara pallade och sprang, men jag var ju en mogen ung man på den tiden och gick artigt in och knackade på huset som hörde till äppelträdgården och frågade om lov. Människan i dörren överraskade mig med att fråga vad jag tänkte göra med äpplena och jag svarade att jag älskade grovkokt äppelmos.

-Ta så mye dere vill og vent litt, sa hon och gick in. Så kom hon tillbaka med tre gigantiska hemkonservburkar. "Eg har ikkje noe børn og er helt alene så detta blir aldrig spised upp, vis du har lyst å ta dem". Det var ett delikat hemkonserverat äppelmos, grovkokt och inte alls översötat. I minnet var moset helt makalöst och försörjde mig med höstsmak ända fram till jul då jag med en inslagen julegave under armen som tack (har glömt vad det var jag köpte) gick tillbaka med de diskade konservburkarna.

Nu har grannen 2011 satt upp en klädsam skylt i sitt dignande äppelträd och med de sötaste och krispigaste äpplen man kan tänka sig. Det är radhuskänsla i det här området vill jag säga. Hoppas ungarna får samma slags äppelminnen av detta faktum som jag av konserveringsäpplena i Norge.

DÖDEN DÖDEN PÅ HERSBY, om avrättningarnas tid

Om en dryg vecka (DEN 4 SEPTEMBER KL 13:00 PÅ HERSBY HEMBYGDSGÅRD I SOLLENTUNA) berättar jag om avrättningsdöden i allmänhet och dödsplatserna i Sollentuna i synnerhet. Det finns tre avrättningsplatser i kommunen, alla tre dolda av skog, kärr och mo. Där ligger de avrättade fortfarande kvar som knotor och som hela skelett i upphöjda gravar - i den mån förresten de inte hyvlats ner som fyllnadsmassa och nu vilar under någon villa eller bostadsrättshus.

Vår närmaste historia, som inte är längre bort än vi kan ta den i hand är lika förskräcklig som nutidens avrättningsplatser om så det är giftsprutedöden i USA, nackskottsdöden i Kina, hängningsdöden i Iran, steningsdöden i Somalia eller svärdshuggsdöden i Afganistan.

Lägger vi vår historiska lagtext över dessa många avrättningskonstens ekvilibristers på andra håll i världen och i nutid är det som man säger i CSI i TV: "A perfect match".

För fem år sedan utkom jag med boken "Döden i Skogen" som berättar om den svenska avrättningskonsten, beskriver fall, låter de döda komma till tals och listar närmare fem hundra avrättningsplatser.

Det var en förskräcklig sysselsättning att skriva boken. På ett otäckt sätt finns det en parallellitet mellan det jag skrev och det som händer i samtid i världen.

Sollentunas avrättningsplatser ägnas av naturliga skäl ett lite större avsnitt i boken, de ligger så nära där människor bor, arbetar, verkar och de var nära för mig att besiktiga, uppleva och närvara i.

Kom till Hersby Hembygdsgård den 4 september. Jag börjar föreläsa klockan 13, men husen och hembygdsgården med kaffe och handelsbod är öppet mellan 12 och 15.

Skockan har slagit ut - nu är det höst på riktigt!

Jag kommer ihåg för en sisådär 50 år sedan då morsan handlade hem kronärtsskockor och kanske någon blev över efter måltiden och självfallet okokt. Då skar hon den så att det blev en färsk snittyta och la skockan på ett fat med vatten. Det var en magisk förvandling, från den slutna skockan till ett lila bombardemang. Därför låter jag skockor och kardonger stå kvar till en del i landet bara för att lysa upp med sin höstprakt.

Trädgården igår

För visst är det höstfeeling i trädgården, blommorna känns spretigare, inte alls skira längre, bondbönorna tog väldigt mognadsfart i veckan så nu står bara de största avelsbönorna kvar, gråärterna blommar fortfarande medan de längre ner är bulliga och sprängfyllda med knastrande, söta, goda ärter. Störvaxbönorna blommar likaså, vaxbönorna är avplockade och jag funderar på att riva upp dem för komposten. Majsens tofsar är betänkligt bruna och det är nog dags att skörda nu, rödbetorna är upptagna och liksom i potatislandet är jorden besådd med perserklöver och lin som gröngödsling. Så påminner mig August om att vi måste hämta mer färsk hästskit till komposten att väga upp all den gröna bladmassa vi får.

Någon som vet vad det här är?

Jag upptäcke den här blomman som en liten bladrosett i sparrislandet den andra juli i år. Förstod att det var ett ogräs, men hade i övrigt inte en aning.



Senast fick jag inga svar. Nu har sommaren gått. Bladrosetten växte upp till en praktfull blomma som nu förändras i både färg och form. De vita lite spretiga kolvliknande blommorna går från vitt till blårött nästan glänsande svart.



Någon som har den blekaste aning om vad detta är?

Fettattackerna mot Annika Dahlqvist går i cykler. Nu dissar sockerforskare LCHF

Den här gången verkar hon inte så förkrossad. På bilden i tidningen EXPRESSEN ser hon mest road ut. Annat var det förra gången för snart ett år sedan då hon gick ut i tidningarna och allvarligt var oroad för sin hälsa efter alla påhopp.

Den handlar alltså om hennes idé om LCHF <"små kolhydratar och stort fet", alltså att spola alla kolhydrater, bröd, ris, pasta, potatis, rotsaker och istället äta sådant som växer ovan jord och så kött, fisk, fågel.

Jag har själv testat metoden sedan den 3 maj och i morgon när jag stället mig på vägen visar den tio kilo mindre än när jag började. Då har jag heller inte tränat en meter eller lyft ett kilo under den tiden, så viktminskningen beror enbart på den goda maten. Undantag har tillgripits ibland, som under några middagar på bland annat f/l, en glass i Strängnäs, en nybakad bisqvi häromdagen, någon macaron, ugnspannkaka med fläsk och till det en hemkokt svartvinbärssylt av egenodlade svartavinbär med bara en tredjedel socker av det som tokreceptmakare sponsrade av sockerkompanierna rekommenderar. För det är lite det som det handlar om, dessa stora påtryckare inom livsmedel. Handeln letar luckor hos Annika Dahlqvist med jämna mellanrum för att trycka ner henne. Nu senast har de kommit på att hon har för höga sockervärden vid ett belastningstest, hur nu i hela friden sådana siffror kunnat läcka ut?



Mina sockervärden, jag var väl att betrakta som diabetiker i dessa tillkallade sockerforskares ögon och med några få pinnhål över normalvärde, har sjunkit betänkligt under sedan den 3 maj. Jag känner mig piggare, klarar av stressituationer bättre, känner mig lugnare och det under förhållanden när jag inte borde känna mig lugnare.

Gammeldags dietister och sockerforskare hävdar att man blir trögtänkt, för att inte säga dum i huvet av LCHF. Jag vet inte riktigt, jag har lyckats skriva den stressiga slutfasen av en ny kokbok (kommer ut i vår, manus lämnas den här veckan) under den här tiden parallellt som jag kommit längre än hälften på en helt annan slags bok som riktar sig till 9-12 åringar. Men framförallt alltså så har jag tio mjölkpaket mindre att kånka runt på och bara det!



Folk frågar mig om jag ska fortsätta och det ska jag,utsätter mig för en hälsoundersökning inom kort eftersom det avkrävs mig för att nytt jobb (ja gissa vad det kan vara för underligt jobb).

Idag flyttar jag ner träningshojen till vardagsrummet - känns bättre att kunna se på TV och samtidigt cykla. 2x20 minuter om dagen så pressar jag tio kilo till före jul.