50 grams kantarell

På vårt svampställe hade vildsvinen bökat till det rejält och en och annan proffsplockare verkar det som. Bara smått, som en matta av gult. Nu fick vi ihop mellanstort i alla fall 2.5 kg ganska raskt och en av svamparna som Rodjana tog med sig vägde vid mätning 50 gram - storkantarell!

Odlingsliv - matliv - bästa tid

Varje vår när jag sätter ett frö tvivlar jag intensivt på att det över huvud kommer att bli något - att jorden kommer att ligga lika svart och öde som när snön dragit bort.
Så är års är det samma visa - jag kommer knappt in i trädgården. Det är ett myller av växtlighet.
Idag tog vi hem märgärter, sockerärter, bondbönor, sticklök, vanlig gul lök, ängssyra, röd sallad, palmkål, brockoli, två liter svarta vinbär, krispig gurka. Tillsammans med lite annat vi har hemma som små fina babypaprikor och fullmogna små tomater från Vikentomater samt citronslemskivling, taggsvamp och kantareller från plockturen igår, blev det en otroligt välsmaklande wok och med soja och bönsås, fisksås och chilli.
Det märkliga är att det inte syns att vi varit i trädgården och plockat hem dessa läckerheter, trädgården är som ett ymnighetshorn.

Hur mycket som helst - känns det som

I morgon blir det märgärtor, sockerärtor, vita morätter, vitbetor, brockoli och små mandelpotatisar samt lök och ängssyra till en höstsoppa. Kokt med fet hönsbuljong och redd med grädde och en äggula (som förr) blir det en klassisk smak på soppan, späckad med smo vitdslökskrutonger - något att se fram mot.

Märgärtor

Hembygd = Överreklamerat och inavlat?

Jag erkänner att jag hyser en avund på människor som har hembygd och hembygdsdräkt - avund som växlas till rent förakt och avsky.
Men jag hanterar olaten.
Det här ovan är en nytagen bild på min tredje hemvist.
Först var det Källvindsgatan sedan Holmstagatan och så Långängsgatan.

Vi åkte förbi på vägen hem från Skåne och parkerade utanför länge och tittade.
Jag försökte "finna fem fel" och det var ganska enkelt. Fasadfärgen är annorlunda, dörrarna och fönstren är nya, På uppfarten var det då rödfärgad kalkstensflis från Öland. Garaget till höger fanns inte utan där var en.gräsbacke och mot gavelväggen odlades luktärter.
Så fanns det många fler äppelträd i en rad från vägen och upp mot huset, bara ett är kvar och det var min morfar som var trädgårdsmästare som planterade dem - det är nog det enda som är kvar som han planterade där.

Jag minns mycket från åren i radhuset, hur vi samlades i en liten hord av pojkar på kvällarna och terroriserade grannarna.
Julborden på andra vångingen, hur bordet förbereddes från grunden i köket och hur grishuvudet kokades till sylta - fan det börjar likna hembygd, visst gör det? - De där stora koken, matglädjen, det gemensamma bordet och ljuskronan som dekorerades med tygremsor i olika färger och röda äpplen, now we talking!.

Tabberaset bara ett och ett halvt år gammal. Pojken utan hembygd!

Så skulle vi ha "radhusfolkdräkt" som smågrabbar när det var högtidligt och det var det så fort det blev söndag; kliande byxor av terrylene, vit skjorta och fluga i gummiband.
För att luggen skulle ligga välkammad åt vänster så klipptes den sådan. Klipplugg!

Jag försökte komma ihåg alla om bodde där och lyckades väl nästan för ingen där kunde rätta mig; Danielsson, Kratz, Eriksson, Eliasson, Schelin, Lager. Mitt emot i villor bodde Fridde och Händel. Var har alla tagit vägen - jag får söka på facebook tror jag.
Men allt runt omkring är förändrat, barndomens väldiga berg och oändliga skogar är överbyggda av dagis, skola och köpcentra, men vad hände med den bottenlösa gölen där vi fångade grodyngel - hur bygger man hus över ett bottenlöst hål?

När vi kom till Stockholm planterade morfar ett nytt äppelträd eller om det fanns där från början - spelar ingen roll för det är ändå inte min hembygd - ett Maglemer - jag har löfte om att ta ympgrenar från det om jag någon gång själv skulle få för mig att sätta ett äppelträd.
Hembygd är nog överskattat - Dalarna - Jämtland - Gotland, vad sägs? - överreklamerat och inavlat - det är inte Norrköping och Stockholm.

Bondbönor i stora fält räcker till tusentals liter bondbönsvälling

Bondbönor är en följetong här på tabberaset.se.
Häromdagen åkte vi vid sidan om motortrafidkleden upp från Skåne och stannade vid ett böljande fält - bondbönor!
Det börjar bli i Sverige som på Emil i Lönnebergas tid då bondbönor var stapelföda. Å andra sidan var bondbönor, enligt Astrid Lindgren det enda som Emil i Lönneberga INTE tyckte om. "Mycket för att namnet 'bondbönsvälling' inte lät så insmickrande läckert".
Då hade han inte smakat 2009 års bondbönsvälling som är något helt annat än den soppa han själv fick äta under tiden kring det förra sekelskiftet:



Tabberasets bondbönsvälling i kopp

Det här behöver Du:
1/2 l spritade förvällda och skalade bondbönor
ca 4 dl hönsbuljong
1 liten gul lök
ev 3 cl pernod
1/2 msk fänkålsfrö
2 dl grädde
salt och peppar
30 g smör

Gör så här:

Hacka löken fint och låt den smälta i smör i stekpanna. Häll eventuellt på pernod och bränn av.
Koka bondbönorna mjuka i hönsbuljong så det täcker samt stött fänkålsfrö. Häll i lökfräset. Mixa slätt. Pressa soppan genom en sil..
Späd med grädde och koka upp. Smaka av med salt och peppar. Vispa ner kallt smör.
Skumma upp soppan och servera den i vackra koppar med smörfrästa krutonger.

Ingen spis i nya kommunalkök

Äntligen är framtiden här.
Besökte min gode vän som jobbar på kommunen och som flyttat till en helt ny våning i det stora huset.
Där finns ett personalkök - men ingen spis.
2009 finns inget alternativ till den mikrade maten enligt planerare.
Visst ser det lite ut som ett Jacques Tati-kök.
Väntar bara på att en Monsieur Hulot ska befolka köksutrymmet och börja pilla på apparaturen.
Herrejesus vilken tur att jag inte är kommunalanställd!

CITRON - CHOKLAD OCH TIGRERAT

Det är klart att vi inte kunde hålla oss. På vägen hem från Skåne svängde vi förbi Vikentomater.
Det är en fantastisk känsla att hälla upp stora fruktfatet hemma med alla dessa små smakfyllda bomber och känna skillnaden mellan tomat och tomat. Några smakar hö och ladugård, andra liljor, några med limebladstoner och citrongräs, ljung. En del lämnar en metallisk kärvhet som eftersmak andra med sötma som ananas.
Sådär smakbotaniserar vi från fatet vartefter de olika sorterna mognar i värmen. Det är en trevlig sysselsättning.

Vallåkra med krukor även i år

- One is a single two is a crowd -
Efter den principen kan man säga att det blivit en tradition för oss att åka till Vallåkra och njuta av den varma prehistoriska dalgången och Åsa Orrmells saltglaserade lergods.
Hon har byggt sin plats med dalgång, krog och saltglaserat - sammantaget blir det inte bättre, den helheten är svår att överträffa och i dalgången där Rååns vatten genom sidobäckar grävt sig djupt ner, så djupt att den framkallat skeenden för 200 miljoner år sedan och dinosauriespår. Vi kom tio minuter för sent för att njuta deras oxbringesmörgås med kaffe, men vi fick en god stund med Åsa Orrmell om keramik och om uttryck, men mest om helhet, den som hon vårdar så och känner för.
Jag vill använda mig av Åsa Orrmells keramik i min nästa bok - men det vet hon inte om än.
Det här var vår sista utflykt före hemgång. I morgon landar vi i Stockholm igen, i trädgården, i staden, i vimlet och bruset.
Vallåkra skriver Linné om platsen under sin skånska resa - det är lpngt dit från inledningen , men för mig osökt in på den utlovade ljudliga serien om Carl von Linné och maten vilken går att avlyssna på tabberaset inom kort.