Värsta pytten

Igår var jag som framgått av rapporter nedan på Serveras mässa i Kista. Det var så mycket folk och trångt och för den skull trevligt (Rodjana var där på kvällen och hade vädligt roligt bland alla andra). Så slår det mig att jag ogillar skarpt allt provsmakande, alla små plastbyttor och allt som ställs fram i alla omöjliga och möjliga, ibland hisnande kombinationer. Jo, jag smakade, en alldeles len och utmärkt hovmästarsås gjord på turkisk yogurt från Lindahls i Jönköping - firman som tar in gott syrat smör från Tyskland och säljer i Sverige. Och jag smakade ett bra amerikanskt kött och så sillen jag nämnde signerad Rickard Nilsson, men annars, nej, blandningarna smakar inte helt enkelt.
Så, igår sprang jag förbi ett näringsställe i centrum och tänkte, "jag tar en pytt".
Det var mycket tärnad potatis och små tärnade bitar av oxkött, inget annat, prefabricerat och så mikrat från fryst tillstånd upplagt med iskalla grönsaker i något som skulle föreställa en ambitiös sallad.
Näringsstället är egentligen ett bager i och café - håll er till det. Försök inte kräma ur folk för detta misslyckade försök att vara restaurang samtidigt - det funkar bevisligen inte. Värsta pytten någonsin, på bilden framgår avsaknad av lök, korv och andra charkuteriprodukter - FAN! pytt SKA vara restmat annars smakar det inte.

Dagens outfit

Jag bläddrade på sökordet appropos bilden i köket och fick reda på att det kallas för "Dagens outfit", det man har på sig för dagen.
Och så skriver man var man köpt sina kläder för dagen.
Kökshandduken har min gamla mamma försörjt mig med.
T-skirten prutade jag mig till i en butik i T- korsningen Soi Bangla och Thaweewongse Road (den som också kallas Beach rd). Det är väl 12 år sedan tror jag. Klockan är en Casio från ur och penn och byxorna några slags svarta jeans.

Här är andra "dagens outfit"
Amanda
Stilas
Jessi
Linda Rosing
Charlotta
Ytligheter
Stilrobin
Ewiiie
Janice

Servera mot TV bilden av skolkök

En senapssill från Fiskexporten i Varberg hade precis rätt smak

Jag vill inte gå in på om bilden av storkökskockar, den som förmedlas av treklövern Andersson, Svensson, Magnusson i TV4s Matakuten är generell eller ens sann, men alla var där idag, alla typer av storkökskockar.
Servera håller nämligen "firmafest" på Kistamässan och har bjudit in alla sina underleverantörer att för storköksrepresentanter visa upp sig.
Jag gick runt mässan idag, bara några timmar efter att den öppnats.
Ur vart och vartannat bås marknadsförs eko-råvaror och proklameras hälsa och god smak (en klassisk kombination som titeln på Maestro Martino bokDe honesta voluptate et valetudine, Den ärbara vällusten och god hälsa fastslår redan 1447). Det är en slående förvandling hur "renare" man nidag vill framställa sig och vilket försäljningsargument "eko" blivit.
Bästa smakprovet bland tusentals:
En senapssill, signerad min Gode Vän Rickard Nilsson och från Fiskeexporten i Varberg. Den första senapssillen utöver min egen, som verkligen har både textur och smak av inlagd sill, den blir min på julbordet!

GodEl och snaskiga affärsmetoder

"Hej, Tack för att du vill bli kund hos GodEl. Vi är glada att du vill byta till oss...."

Plötsligt fick vi ett brev i brevlådan som inleddes så där.
Vi träffade på några GodEl-killar vid entrén till IKEA för någon vecka sedan och de ville "Räkna på om de kunde leverera billigare el än den leverantör vi har idag - och visst, gör det, sa vi. Men därifrån till att plötsligt göra oss till kund är ett steg som med all konsumenträtt i världen borde vara djävligt långt. Nu är det tydligen inte det - men man kan dra slutsatsen att GodEl inte är precis så där God ända ut i kanten utan använder sig av affärsmetoder som är mer än fula och ogoda. Och när jag ringde till GodEl för att omedelbart säga upp den självpåtagna elleverantören fick jag prata med en Jane utan efternamn (som vanligt i Sverige nu uppger inte dem som ska serva Dig sitt efternamn, men mitt personnummer ville hon ha!). Hon satte igång att försvara GodEls ruttna föräljningsknep med att hävda att jag har ångerrätt.
-Jag kan inte ångra något jag aldrig gjort, lika lite sakna något jag aldrig haft, svarade jag.

Som vanligt bad jag att få prats med en ansvarig och nu väntar jag på att den människan ska ringa upp.

Samtidigt ringer en kille från Glocalnet och vill sälja telefon till mig. Uppenbarligen har jag redan telefopn eftersom han ringde till mig, men det förstod han inte.
jag fick ett tips om hur man som opåkallad kund hanterar telefonförsäljare:
-Jag vill inte att Du ringer till mig så nu får du vänta en stund.
Så får luren hänga tills försäljaren tröttnar. Min tid blir hans eller hennes tid.

Avrättning norr om Stockholm

Bara som en liten påminnelse. Lyssna på vetenskapsradion och det här appropos att min bok "döden i skogen" kommer ut som pocket inom kort.

Vetenskapsradions Lena Nordlund och jag går omkring på en gammal avrättningspålats vid Stäket norr om Stockholom som är en av de över 500 avrättningsplatser i Sverige som rapporteras om i boken.

Växthuset en orgie i glaskross

Från vår sida sett.

Jag lyckades, med vissa risker, att riva det gamla ruttna växthuset vi tagit över utan att krossa en enda ruta. Då hör till saken att alla bågar var så ruttna att de gick att frilägga rutorna för hand och sedan varligt lyfta ur dem en efter en.
De gigantiskt stora dubbelfönstren fick jag hjälp av trädgårdsgrannen och min namne Göran att lyfta bort och när vi tog ur det sista av de stående fönstren så rasade hela skelettet. Rötat vek det sig och lade sig sorgligt ned.

Baksidan

Då dyker Gunilla och Heini upp och gör oss väldigt glada. Med sig i en kasse har de två nyskördade och doftande purjolökar och inte minst en burk tysk blodkorv - helt underbart.
Precis som vi själva börjat tröttna för dagen så grep de båda sig an rivningsarbetet och hjälpte till att plocka och bära. Inte minst uppskattade vi glasplocket.

Helruttet tak, livsfarligt att gå in i växthuset. Risk för giljotinering

Den gode rumänen, Emil har nämligen genom åren tryckt ner den ena glasrutan efter den andra i jorden för att hindra jorden från att rinna ur växthuset. Fullkomligt livsfarligt med stora glasfönster som vassa sticker upp. Och det är inte frågan om ett eller två glas. Det är glasrutor i flera lager och en halvmeter ner i jorden - hur fan tänker folk? Heini och Gunilla har förmågan att hålla humöret uppe på en, tack för det. Jag svor nämligen eder över hur man kan så idiotiskt kan förstöra jord.
Inte roligare blir det av att kirskålen fått växa fritt. Det blir en helvetes massa extrajobb i höst har jag märkt, men det ska bli fint!

Så rasade skelettet när sista rutan togs ur.

Sådär ja, nu är det borta.Återstår glasplock efter förre ägarens fulständiga glasidioti

Nu utökar vi köksträdgården

Hösten och vintern ägnar jag åt "Adonis Stenbrohultensis" och jakt på kulturfröer.

Igår ringde vi vår närmaste granne på kolonin, Emil. En över 90 år gammal rumänsk officer som odlat på "Fyndet" sedan starten. Under mina fjuttiga fem år har jag sett hur åldern börjat ta ut sin rätt hos Emil. Under några år har vi pratat med honom om att Rodjana och jag skulle få ta över hans odling. Varje år har han kommit tillbaka och sagt "bara ett år till", så har han samtidigt bjudit på alla sina rabarber till vår saftning.

Under åren har han lappat och lagat på sina växthus - hans passion har varit tomater.
Växthus som med tiden blivit fullständigt livsfarliga och murknat i ramar, gått sönder och bemängt vissa jordstycken med glaskross.
Igår ringde jag Emil och frågade om det inte var dags.
-Oui!, svarade han.
Igår rev vi hans ena växthus och ägnade dagen åt att rensa jorden från glas. Sedan grävde vi och det var som att gräva i sandigt löst smör. Jorden är så omsorgsfullt förbättrad att det är en ren fröjd, men våldsamt efterskött vad gäller näring.
Det gör inget, jag har fortfarande utmärkt hästskit komposterad och före vintern ska jag hinna kärra ut så jorden blir fetare. Några lass algomin och kalkning i vinter på snön kommer att göra underverk.
När det klarnar idag ska jag riva det stora växthuset.
Några välhållna glas ska vi spara och bygga ett nytt före säsongen i mars, om vintern släpper greppet om jorden tidigt.

Nu har vi en sammanhållen odlingsyta på drygt 200 kvadratmeter och nästan 100 kvadrat ytterligare ett stenkast undan för mer rationellt odlande.

Idag lägger vi halm och kompost kring rosorna och gräver det nya landet så långt vi orkar. En hel del planeringsproblem uppstår. Gamla uteplatsen ska flyttas, kryddträdgården ska utökas och så ska vi mäta upp för ett nytt staket.



Så är cirkeln sluten och det är dags att återgå till de gamla planteringslistorna och planera för nästa år - snart ligger jorden svart och väntar igen och det slår oss att mesta tiden av odlandet är väntan och det är just det som är så charmerande.