Brukar såga - inte idag!

Ja, ST är tydligen kända för att såga ordentligt, böcker de inte gillar, men inte idag när "Döden i skogen" recenseras.
Det är klart man är smickrad och glad.
Yeaaaa!

Bästa nudelkokerskan är min fru, MEN

Jag kommer ihåg att jag fick en ny syn på nudlar efter den här filmen och själv ville träffa den bästa nudelkokerskan i världen (Det gjorde jag), men det var själva filosofin i måltiden som var så mångbottnad. Om fläsket, att stanna upp inför det och berömma det, om smaken på buljongen, om grönsakerna och om nudlarna, textur, smak, yta. Och meditationen i varje smakbit, den l å n g s a m m a eftertänksamheten, vilan i ätandet. ”Tampopo nudlarnas drottning” och det var över 20 år sedan Itami Juzo gjorde den. Han dog för 10 år sedan i år.
Nu hör det till saken att jag gjorde en julserie i Meny i P1, sista programmet sändes torsdagen före nyår men hela serien finns fortfarande att ladda ner i 30-tagarsarkivet. Och när jag satt och skrev manus till den serien så letade jag förtvivlat efter den här filmen som fanns i en stängt minnesfile – hade så gärna berättat om den och kärleken med den rå äggulan som ett par skickligt under kärleksakten för från den enes mun till den andra. Men som sagt filen var stängd ända till att Space Babe i sitt oktoberbloggande öppnade mitt minne. Nu ska jag försöka få ta i detta lilla mästerverk som utstakade en ny väg inom den japanska filmen. Tack Space Babe – den här filmen, kinesiskan, akademien och hennes omedelbara svar fick mig att lägga henne överst på min länklista.

Brutna löften på MacDonalds

När vi åkte på bilsemester i somras lovade vi varandra att aldrig mer äta hamburgare på Macdonalds. Det var efter en superflottig paus på Macdonalds vid infarten till Jönköping med frysskadat bröd, soggig pommes, allmänt otrevlig (obegåvad) personal och ostädad lokal, snuskigt helt enkelt.
Idag satt vi i soffan och hade ingen plan för dagen, klockan hade blivit två och dagen höll på att drunkna i skymningen.
Så var det jag (!) som utan att jag egentligen ville det sa: Vi går på Macdonalds.
Jaaaa!!!!
Och så gjord vi det.
Sollentuna centrum 15:00. Så beställde vi, hönsburgare till den minsta som inte gillar den torra barnburgaren och så tre big mac.
Det var väl som vanligt vad gäller smaken, igenkänning, men inte så mycket annat. Men det vara bara att när fröken bakom disken lagt upp alt inkl pommes så fick vi reda på att hamburgarna skulle ta fem minuter – men, sa vi, då kallnar ju pommesen.
”Då får ni nya – det var ändå pommes som fått ligga ett tag”!
Och efteråt lovade vi varann igen att aldrig mer!
Vi har en indier alldeles i närheten, en liten familjerestaurang, kanske landets fulaste, men med riktigt hyfsat pakistanerkök. Det hade inte kostat mer att gå dit, sa vi och lät tanken plåga oss samtidigt som ”mamma-indienrestaurang” gick förbi oss där vi satt vid bordet och plågade i oss transfetterna (vet inte om det är transfetter på macdonalds, men det smakar så). Det är klart att vi skulle varit nöjdare, gladare och haft bredare leenden om vi gått till indiern istället!
Så skulle Na gå med Alma på dass men kom tillbaka fort som tusan, skitlukt, piss på golvet och dasspapper överallt. Fy tusan! Aldrig mer!

Vardagsvan

Det är lika bra att börja vänja sig vid vardagen igen, så vi gick till centrum och handlade.
Det blev en liten önskevardagsmiddag med en somtam på morötter med rikligt av torkade småräkor och den var världens hetaste – faktiskt så befriande hett att jag inte ätit så underbart på länge – vad är man ute efter då? frågar sig den oinvigde och den som absolut inte kan med när det bränner i sköra munhålans hinnor? Jo, det rika förhöjandet av andra smaker och så den stora tillfredställelsen efter tio minuter då allt lägger sig och man återigen ångar alla smaker. Det är märkligt, de liksom konserveras kvar och lever sitt eget liv.
Samtidigt åt vi en friterad kyckling, först skuren i skåror och gniden med peppar och ljus sojasås och sedan styckad på thaivis rätt över med ben och allt, friterad hårt och serverad med ris. Och jag hade verkligen sett fram emot den här kycklingen och då tillsammans med en ”prig poon nam pla” som är 1.Limen från en halv lime 2. 2 ½ msk fisksås, 2 msk torkad, rostad och mortlad chilli. Blir röran inte tillräckligt tjock så pudra ner mer chilli, mycket chilli. Färgen blir som en gammal falu rödfärg och den stryker man på riset, det är råhett och har en hel regnbåge av smaker både i sig själv och i förmågan att ta till sig och lyfta till och med det enklaste ris.
Jag fastnade vid ostdisken tillsammans med ungarna och gjorde av med en smärre förmögenhet, en ganska ordinär parmesan, en hyggligt kornig Stilton en nötigt härlig extralagrad Gruye de reserve och en saltsyrlig Peccorino. ”Gryjären” äter vi som den är, stiltonosten smakar vi med en honung från Lungsjöns bigårdar, men bara lite och ”peckorinon” doppar vi flisorna av i en söt blåbärssylt. Sedan har vi ju ett antal liter kvar av vår italienska olivolja, en kamrat som jag ska återkomma till bara därför att den har en sådan fantastisk historia om okända systrar som plötsligt dyker upp och för att den kostar sina modiga 10€ litern, drygt!!!

Blå pumpabänk

Ute på den blå arbetsbänken på balkongen är det belamrat så här års med det som finns kvar av förra årets odlingsarbete. Några ensamma pottor med jord i, förmodligen efter några växter som det aldrig blev något av. Gamla fröpåsar, tomma. Bindgarn för bönor, pinnar till majsplantorna som brukar gro i långlådor för utsättning den 8 juni, upp och nedvända storkrukor för kardon och kronärtskocka för att de ska få en tillräcklig jordstock och hinna bli klara före september. Och där någonstans ligger de gamla vinlådorna som jag klär in med svarta sopsäckar och fyller med såjord i april för förgroning (bredsådd) av tusen astrar och lådorna för gurka.
I det glåmiga ljuset just idag andades bordet inte längre ödesmättat slut utan en blå förhoppning.
Ljuset kändes annorlunda, som att snart så – snart är det dags igen och de smällgula pumporna från landet som räddades undan frosten väntar på vinterns heta anrättningar.
En av dem nedan så som Rodjanas mamma lagade till dem, en mild skön kycklinggryta med mjukkokt pumpa och söt kokosmjölk.

Pumpa med röd curry (Gaeng phed faktong)
4 pers.

300 g pumpakött skuret i 2x2 cm tärningar
200 g urbenat lårkött av kyckling
4 dl cocosmjölk
1 dl cocosgrädde
3 st spansk peppar, medelstor.
2 limeblad
2 msk röd currypasta
2 msk fisksås
1 näve thaibasilika (Horapaa)
palmsocker
lite olja till stekning

Skär spansk peppar i centimeterbreda remsor diagonalt över frukten. Strimla limebladen mycket fint (nålsbredd).
Skär kycklingköttet i bitar.
Hetta upp en järnpanna med olja. Fräs currypastan hastigt och vänd ner kycklingbitarna. Häll över kokosmjölk och kokosgrädde. Tillsätt pumpan och låt koka mjukt. Strö över limeblad och chilli, vänd runt och smaka av med fisksåsen och palmrockret. Servera med ris.

China Market - Hongkong Trading

På en annan blogg hyllar Kinna China Market på Olof Palmes gata i Stockholm som den trevligaste och vänligaste asienbutiken i stan och det är den! – det är rent och det är snyggt, välsorterat och man kan alltid slå av en prat med systrarna (tror att de är systrar) som äger butiken, minoritetskineser från Vietnam som talar en ytterst charmig göteborska och dessutom är råslängda på thai vilket de inte är sena att uppfostra mig i när jag kliver innanför dörren.
När vi har kört större fester, matlagningskurser, stora cateringäventyr på thai har vi alltid tagit leverans från China Market = punktligt, korrekt, välpackat, fräscht och förhållandevis billigt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med den andra av ”våra” affärer, Hongkong Trading på Kungsgatan; travar med varor, fiskig lukt, dammigt, skrikigt, trångt och med en toalett som absolut ingen som inte vant sig med public toilets in China ska besöka (så behöver jag inte gå närmare in i detalj). Men med ”mama-san” i kassan som har järnkoll är Hongkong Trading inte mindre charmigt, dessutom saluförs här mer av udda råvaror. Och handen på hjärtat - det är mer originalitet i den butiken, mer "Chinatown". Men som sagt vi går först till ”systrarna”.


Förr när vi hade bil (skrotade när biltullarna monterades upp) så körde vi ofta in och storhandlade på båda ställena. Nu är handlandet ett lördagsnöje. Efter någon utställning eller museum och mat på Konstnärsklubben så passar vi på på hemvägen. Basvaror som saltabönorsås, räkpasta av olika dignitet och fermenteringsgrad, torkade chillimusslor, fisksås, ostronsås och Healthy Boy soja sås (var med om en sojaprovning i Sappemere i Holland (I Kikkomans europafabrik) och den enda sojan som kunde mäta sig med Kikkoman var just den här i avseende renhet, smak, färg och tillsatser. Healthy Boy är mindre salt, har en rikare smak och en klarar färg enligt min åsikt och är dessutom betydligt billigare än Kikkoman. Så handlar vi olika slags nudlar och degplattor och om det finns kvar på lördagen handlar vi en omogen papaya så vi kan avsluta kvällen med en het somtam.
Rodjana spejar genom kylskåpen efter grönt som kan behövas och frysskåpen efter korallrevets frysta fiskar. Jag spanar efter fryst kinesisk anka som är ett prisvärt alternativ när Kjells fågel och vilt i hötorgshallen inte har färska franska för dagen. Sedan är det så kul och komma hem – som efter en svamptur, att ta vara på allt och bli överraskad över vad som ”smitit” ner i korgen utan att man märkt det – småungarna springer runt och plockar med sådant som de längtat efter i veckan som färdiggjorda ”Sakoo” som är kött och vitlöksfyllda små bullar av sagogryn som äts med vårlök och rå chilli och så plockar de ner räk och bläckfiskchips som får hela trapphuset att dofta fiskmarknad när man öppnar påsen.
Detta kom jag att tänka på när jag läste Kinnas blogg och egentligen skulle jag ägnat den här tiden åt att brödskriva för ett av landets stora veckotidningsförlag. Det ska jag göra nu för Rodjana är med sjuåringen på Historiska museet och tar väl svängen om China Market på vägen hem och till dess ska jag vara klar. Man måste ju ha pengar att handla för!

FÄRDIG(Stress)LAGAT

”Vi är stressade så nu ökar inköpen av färdiglagad mat", formulerar TV4s reporter det alldeles nyss i 19 nyheterna.
Det är klart att vi blir stressade när vi så kringgår de viktigaste stunderna för återhämtning som dagen ger, måltiderna.
Det är ju ett aktivt val man gör. Man väljer andra aktiviteter eller jobb före matlagning och måltidsgemenskap. Det är i det valet människor blir stressade alltså av aktiviteter och jobb – inte av att ställa sig och laga mat. Det är något folk gjort i alla tider för att överleva och de har de verkligen lyckats med, till och med att så och skörda maten innan tillagning.
För att få tid för annat än att laga mat väljer folk, givetvis ivrigt insålda på just den livsstilen av dagligvaruhandelns och färdigmatsproducenternas marknadsförare, att handla sådan mat som andra lagat, förpackat, fryst eller arrangerat i plastbox färdig för uppvärmning i mikron.
I tron på att aktiva människor är lyckliga människor glömmer svensken det viktigaste, skönheten i måltiden och det faktum att ”äta bör man annars dör man”.