Skingrade tankarna med ett årsmöte.

Idag hölls årsmöte i Sollentuna Hembygdsförening. Det var ingen självklarhet att återväljas till ordförande, men tydligen ansåg mötet att den väg jag tillsammans med några i styrelsen slagit an är väl värd att fortsätta. Nu sitter jag som ordförande för tredje året. Övriga i styrelsen är Jan Norling, Heine Henriksson, Anders Boberg, Hanna Ström, Barbro Pettersson, Eva Bysing, Bengt Mattsson, Georg Eriksson med Roljf Kjellström och Scven Andersson som adjungerade.

Min mor Ewy somnade in lugnt och stilla igår

Min mamma Ewy blev 86 år gammal. Kortet tog jag på Lovisas namngivningsceremoni för 12 år sedan.

Ungefär samtidigt som jag skrev om mina gamlingar igår försvann min mamma från livet. Hon gick över gränsen när hon sov, lugnt och stilla, precis som hon själv ville ha det.

Hon var på väg i sitt 87e år.

En sådan här morgon är inte tankarna samlade alls. Hon var mamma, mormor, farmor och gammelfarmor och lämnar efter sig stora tomrum.

Mina första verkliga minnen?
Jag kan vara tre år gammal. Morsan jobbade natt på sjukhuset i Norrköping, hon var sjuksköterska och det måste ha varit vinter. Så kommer hon hem tidig morgon och hon luktar främmande av eter och hon har en mycket kall mjuk kind mot min sömnvarma. Det är nog mitt tidigaste minne.

För tio dagar sedan satt jag på sjukhuset som ett slags farväl när hon fortfarande var nåbar. Efter en hjärnblödning för många år sedan var hon afatisk, men gjorde allt för att ändå förmedla det hon ville säga. Vi höll varandra i händerna, länge. Jag tror så här dagen efter hon dött att hon lika mycket som jag själv visste att vi satt där som ett slags farväl.

"Dör jag nu är det mest sorgliga för mig att jag inte får se mina barnbarn växa upp", sa hon för länge sedan.
Jag berättade för henne senast när vi satt där på sjukhuset att hon skulle bli gammelfarmor igen i september. Hon fick ett sorgligt ansikte och jag förstod att det var tanken på att aldrig få se det nya livet, mitt nya barnbarn, som gjorde henne ledsen samtidigt som hon log, glad över händelsen som skulle ske.

Morsans starkaste sida var att ingenting var henne främmande. Det gick att prata med henne om allt. Med sjukdomen tystnade hon mer och mer. Sista gången vi hade ögonkontakt svarade hon med nickningar, med gråt och leende. När hon blev trött och jag tog farväl tittade hon liksom rakt genom mig som att hon inte längre såg, som om att allt var över. Jag tror hon redan då kände lugn inför det som var omöjligt att ändra på, döden som en del av livet.

Tack morsan, jag är glad över att vi fick sällskapa så här länge.

Trofé i skogen och dröm av glas

Morfar, trädgårdsmästaren sitter med glasögon, magerlagd till höger om farsan till vänster.

Vi har haft några val idag och jag bestämde. Besöka morsan på Danderyd, gå och simma i Väsby eller ta ett par timmar på vårpromenad. Så långt blev det det sistnämnda vi gjorde och så hem för att äta överblivor, kyckling och grynkorv i gryta med tryffel och vita böner förstärkt av danska ugnsbakade rotsaker skurna i bitar. Gott med dijonsenap.

Vårundersökningen gick upp bakom huset över Edsån i sällskap av en brun kärrhök som skrek och krumbuktade sig. Ingen vadare än, ingen tofsvipa, inga tussilago, men jättevackert väder.

Spanade Asp i ån, men såg inte skymten av de stora fiskarna, däremot och plötsligt fick vi syn på en präktig, men halvrutten bocktrofé i ett träd. Någon har tagit huvudet och hängt upp det i en klyka genom ögat. Stora rosenkransar och fina horn.



Uppe på Antuna är det vackert, speciellt det präktiga magasinet och bakom, mindre präktiga, men i sin nedmontering vackra växthuset. Alla är kopplade till en värmecentral med skorsten för vedeldning. Rutor saknas här och var, någon har lagat med plast, det är inte samma sak och över delar hänger vit presenning, fult.

Nu är nedmonteringen för långt gånget, men hade det inte varit för att jag själv är så upptagen hade jag nog ändå, i mån av bättre tid, frågat om de fick användas och jag sa samtidigt till barnen att det nog egentligen var trädgårdsmästare jag skulle satsat på.



Uppe på vedkullen stod en man bredvid en gåhjälp. Han sorterade ved och lade somt i den egna kassen/vedkorgen och somt i en lår. Han hade kommit till Antuna med arrende redan 1956 och specialisierat sig på hallon, mormorshallon. Han hade över tusen plantor..."men de skulle plockas också, och det var på den tiden de såldes i literboxar, och allt blev nästan moget med en gång, en dag plockade jag 700 liter och då var det knappast någon som vill köpa så jag fick sälja för en och sjutti litern".

Är det Dina växthus, frågade och och det var det. Växhus som flyttats dit från Bollstanäs en gång i tiden. Nu odlade han inte längre i dem, bara lite för husbehov, blommor, lite förgroning, men inget annat.

"Hela den där åkern där nere odlade jag märgärter. Nu finns det knappas att få tag i annat än oidentifierbara smaker på ärter, alla de gamla traditionella sorterna är borta. Sorter man måste bespruta för att de ska ta sig, det är inte roligt längre"

Trofén mitt i skogen

Jag skulle nog vilja ha tid och jag skulle vilja ha ett växthus - växthus för gamla sorter vattenmelon, för sådant som faktiskt odlades förr i Sverige under skydd, gamla hederliga smaker och jag vill ha ett sådant här växthus för görgroning av sådant jag sätter ut.

Som liten var jag med min morfar i hans fuktiga växthus i Skärblacka, doftande av klorofyll, sötaktigt av gurka och metalliskt av tomat. Han odlade persika mot södervägg och fann ett nöje i jorden. Han hette Frans Gustaf Hallendorff och var född den 25 mars 1894 (118 år om en vecka). Han dog när jag var tio år på nyårsaftonen 1962.

Toaletten en plats för gastronomiska idéer

Kalvlever Anglais som vi brukade äta den på Edsbacka Bistro, smörigt stekt med brynande smör och ett gräddigt örtsmör till. Fettigt härligt. Idag lagar vi andrättningen på kycklinglever

Äh, det är väl lika bra att erkänna, jag är en långsittare till ungarnas stora förtret. När det är dags irrar jag runt bland vardagsrumsväggens bokhyllor med gastronomisk litteratur i jakt efter underhållning för vad annars är tristare än någonsin än att uträtta dessa långsittande behov.

Inte sällan omsätts idéerna som föds dessa nödvändiga stunder i praktiken. Idag snappade jag till mig Karl Bluncks Gastronomiska handbok och tänkte, att så mycket är glömt. Det var speciellt fågelkapitlet som först fångade intresset, fågelbröst och allrahelst Suprêmes de volaille Marie Louise där hönsbröst steks, skärs i skivor och anrättas på kronärtskocksbottnar fyllda med champinjonpuré och med brynt smör som hälls över.

Så mycket ansträngning för den goda smakens skull, sida upp och sida ner. Och jag tänkte, vad skulle man kunna äta till middag ikväll.

Det blir kalvlever anglais, men inte på kalvlever utan på kycklinglever och med rikligt med kapris (vilket inte är en garni att använda enligt Blunck) och med smörstekta bitar av pancetta istället för bacon.

Gör det, låt stunden i ensamhet bli en ostörd vandring bland smakliga idéer. För övrigt rekommenderar jag "bluncken" till alla även till dem som tycker uppslagen känns nattståndna.

Livets sköra tråd och om oss som blir kvar

Morsan Ewy och farsan Ingemar, bilden är en gammal polaroid förmodligen tagen på Kanarieöarna dit de återvände år efter år. Tänk vad fort det gått, det var ju alldeles nyligen de var där sista gången och ändå inte alls.

Sköra trådar, morsan 86 ligger med dropp på Danderyd och är knappast med ett uns närvarande.

Farsan 90 ligger under uppsikt på geriatriken på Löwet och har repat sig hyfsat efter att ha varit i graven och vänt efter en lunginflammation.

Igår stod mina tre småungar vid hans säng och höll honom i samma stora hand.

"Det var det finaste", sa han och bjöd choklad ur sin Alladinask.

I samma rum låg en lika gammal man och såg död ut.

Om möjligt och om det vänder för morsan, vilket jag i och för sig inte tror, ska jag försöka förhandla mig till ett gemensamt korttidsboende för dem att vara tillsammans i den sista tiden.

Det är märkligt hur förberedd man är. Under snart två år har jag fått förmånen att ha dem nära i eget boende och tillbaka där jag själv bor efter deras flera decennier lång utflykt till Viken i Skåne.

Dags att summera kanske - men i ögonblicket kan jag inte ta på vår snart 60 år långa tid tillsammans. Oroande klartänkande.

Farsan, som ätit alla sina luncher, under sina jobbår, mest på Teatergrillen eller annars på något annat av Tores näringsställen, hyllar nu maten där han ligger. Alltid något, tänker jag, och så viktigt. På avdelningen säger de att de erbjudits matlådesystem, men eftersom det är en geriatrisk institution har de tillbakavisat erbjudandet till förmån för direktlagad "riktig" mat - tack och lov!

Morsan på Danderyd har svårt att svälja, men lyckades äta en munfull med kräm igår, för smakens skull.

Fläsklägg med hårt stekt lök, pancetta och lime

Pancettan som fått mogna med salvia har ett säreget djup av umami som med ansträngning påminner om botten i smaken hos surströmming. Skars i små fyrkanter och frästes med lök i smör i så het panna att det hoppade - bara hastigt och avslutades med saften från en halv lime - så ställdes det åt sidan.

Fläskläggen låg i press över natten. Togs nu ur nätet och skars i jämna tunna skivor som nästan föll sönder av sig självt. Tillsammans med fettet smalt tuggan nästan omedelbart i munnen och lämnade kvar en god sälta, juliga toner av kryddpeppar och lakrits från stjärnanisen - hur djävla gott som helst...enkelt uttryckt.



Perfekta halvor hårdkokt ägg till. Reducerad het buljong hälldes upp i djupa tallrikar som först fått några förstärkningsstänk av en utmärkt fisksås. Pancetta och lök med brynt smör hälldes över den skivade läggen. Vid servering, några avsvalnade skivor fläsk och ägg tillsammans med stekt pancetta och lök med brynt smör lades ner i den heta buljongen.

Detta blev vår brunch.
Att dricka till - Sri Lankesiskt svart Ceylonte med lime.

Dansk rotsaker, confiterad kyckling och fläsklägg med stjärnanis

Häromveckan ringde Christina Frohm:.

"Jag har rotsaker från Danmark hemma som Du måste få testa", sa hon.

Det visade sig vara svärsonens helt fantastiska långa rödbetor, morötter och palsternackor, smakförstärkta genom vintern, otroligt välhållna och med genomträngande ärlig smak.

Hmmm,undrar vad man ska göra med dem?

Att koka och mosa vore fördärvligt, att koka dem i vatten vore att koka ur 60 procent av smaken och kasta ut det i slasken. Tryckkokare då? Njaää!

Återstod ugnen, långsamt, men inte alltför kallt, mer åt så pass att ytan blir aningen bränd. Länge. Så var det och så fick det bli!



Ärlig smak, beskriver jag det som, det var mer än så. Med ärlig menar jag att det smakade på riktigt och mycket, precis som förr innan jordbruket autoproducerade anpassade grönsaker i nedsprutade fält. Med andra ord blev dessa rotsaker påminnelsen om att det fortfarande finns hopp. Stekta försiktigt i ugn gjorde att all smak blev kvar i rotsakerna, koncentrerade genom att vattenånga evaporerat bort och lämnat kvar smak.

Brynt saltat smör till som enda kryddning.

Hittade små vårkycklingar för 19 kronor kilot på Konsum. Vän av ordning undrar då hur jag kan hylla rotsakerna som ärliga och samtidigt köpa vårkyckling på Konsum, kycklingar som varit instängda sedan födseln och som fått gå i konkurrens med åtskilliga andra och endast mätas som tillväxt av levande protein. Tänkte om dem som har synpunkter på mången annan djurskötsel (till exempel gavering av ankor) och har har skrivit om sak samma förr Det återstod intet av alternativ. Riktigt smakande hönsfåglar är nämligen inget som "likt sparvar flyger in i munnen". (gammalt kungligt ordspråk)

Tyckte väl att detta som liknar industriframställt proteinkoncentrat skulle köras kort i tryckkokaren och ätas mjällt med fisksås och chilli som en förenkladKao man gai.



Jag bättrade mig dock på mitt yttersta av middagsplaneringen då vi tagit en vända kring trädgårdens örtagård och hittat lite smaksättare, nymornad timjan som i och för sig inte smakar så mycket så här års, små gröna vilsekomna kvistar av frostnupen rosmarin, några härliga blad från salvia och tänk curryörten som inte alls är van vid våra breddgraders temperaturer har klarat vintern liksom citronverbenan. Det där uppfordrade till confitering så jag också hade något kilo ankfett som mognade på nedersta hyllan i kylskåpet, annars går det att confitera i kycklingens egna fett dock inte med 28 dagar gammal vårkyckling under kilot. För större, som exempelvis majskyckling bortemot två-tre kilo, styckas fågeln, gnids med salt och örter och får rimma över natten, sköljs och packas i kastrull varefter en bottenskyla med god fiskbuljong slås över innan det hela får sjuda långsamt tills skinnet på bröststyckena är trummskinnspända och kycklingbitarna är mörkokta. För övrigt måt kyckling över lag bra av att kokas i fiskbuljong. Från gatustånden både i Bangkoks chinatown och i övrigt doftar det av blandningen kokt kyckling och simmig fiskbuljong.

I samma Konsum i veckan låg några urbenade, nätade fläskläggar och skräpade. För att inte butiksledningen ska tro att de inte går att sälja köpte jag dem.



Från den 6 december är jag begåvad med en tryckkokare. Fläsket fick gå i och täcktes med kokande vatten. I väntan på att få skumma plockade jag fram lagerblad, kryddpepparkorn, svenskt flingsalt, en stång kanel och en stjärnanis. I med detta i tryckkokare och sedan locket på i 52 minuter från första lilla pyset ur ventilen

Fläsket som smakar helt ljuvligt blir frukostmat denna lördagsmorgon. Lite av buljngen hettas upp, fläsket skärs i skivor med supervass kniv och läggs i en skål med kokande buljong och ett hårdkokt ägg, salta med fisksås, vitlök och chilli.