Vardagen tränger sig på med en massa grejer som att dra ut en visdomstand. Måste berätta känns det som, kanske för att påminna mig själv om vad som varit. En historia värd att notera, värd att berätta.
Jag har haft bra visdomständer i den meningen att de suttit jäkla hårt, En stabil käft med andra ord.
För länge sedan blev en av visdomständerna infekterad. Jag hade precis passerat min 17 årsdag och jag blev remitterad av min dåvarande tandläkare på Nybrogatan 12, Itzikowitz (?) till en gammeldags kirurg på Östermalm för att ta bort den. Överkäke, skulle vara lätt, men den satt som berget. Minns att kirurgen skar och drog och slant med tången och drog igen så att jag nästan lättade. Där var jag nära till gråten måste jag säga för bedövningen hade inte tagit ordentligt heller. Det blödde och knakade och brakade. En sådan där jäkla tandläkarupplevelse som skrämmer för framtiden, typ att aldrig mer i helvete gå till tandläkaren. Fick starka värktabletter efteråt som knappt hjälpte. Men det skulle visa sig att både teknik och kunnande gått framåt.
Den andra utdragningen minns jag knappt annat än att hålet efter tanden var tamponerat med någon skit och att jag efter några dagar fick fatt i änden på tamponeringen och kunde dra ut en trettio centimeter illaluktande, varig och blodig remsa, fullständigt vidrigt.
Den tredje visdomstanden var en sådan där knepig sak som en ung tandläkare på Folktandvården menade att han själv skulle ta hand om. Det var för tretton år sedan. Han bedövade mig från hjässan till naveln, så började han jobba med bändjärn, mejslar och tång. Blodsmak! Efter en halvtimme mumlade han som ett mantra att han inte skulle behöva be klinikchefen komma, han sa det upprepade gånger liksom för sig själv. Efter 45 minuter sa han något om att jag kanske skulle behöva åka in till tandkirurgen på Danderyds sjukhus eller nåt sånt. Med alla grejer och allt skit i munnen sa jag: "Du får väl ta borren och klyva skiten då." Han svarade att han faktiskt tänkt i de banorna. Svettpärlor på hans panna, såg dem i närbild när han gjorde ett sista ryck så lossnade skiten.
Var helt övertygad om att jag skulle få jäkligt ont efteråt. Utdragningen var ren munmisshandel. Men alltså, tydligen ändå, så skickligt opererat att jag inte ens behövde Alvedon. Första gången som jag skickat ett tackmejl till tandläkaren för det var han värd. Själva utdragningen är väl aldrig ett smärtproblem utan det är värken efteråt, det är det där pulserande onda i såret efter som är bekymret.
Häromdagen den 14 april, var det dags för min sista visdomstand, den fjärde. Tandläkeriet sa redan för ett år sedan att den där ska bort. Och visst, den kändes inte bra i munnen. Röntgenbilder visade på infektion och det är ju inte bra för närliggande oxeltand eller om infektionen tar fart i käkbenet. Tanden kändes öm när man knackade på den. Min utmärkta och skickliga tandläkare i Tureberg, Catharina Brundin på Centrumtandläkarna, som skött mig många år sa att hon visst kunde ta tanden, men tänkte att hon skickar mig till en kompis i stan som är "stor, muskulös, trevlig, snygg och duktig kirurg."
Jag fick tid på Norrmalm. Mottagen av en sköterska och fick hårskydd och plats i stolen på kirurgavdelningen. Så kom han in, skämtsam, glad och väldigt stor.
Trodde det skulle bli en komplicerad operation. Katastroftänkande som alltid. Den store vänlige skrattade och tittade i munnen på mig och sa: "Det här blir kul."
Bedövade så sprutorna knappt kändes vilket naturligtvis skapar en viss oro. Bedövningen var lagd exakt bara kring själva tanden inte som tidigare från hjässan till midjan. och halva käften.
"Så nu ska jag bara känna på tanden. äsch, jag tar den med tång". Kras, och brak. Det tog exakt fyra sekunder, inte mer. Sen sa han med tanden i tången: "Det var lätt, jag tog den med en gång."
Alltså vilken kille! Och nu då, dagen efter, dagarna efter - lätt som en plätt. Blödde kanske två timmar lite smått efter och när bedövningen släppte var allt som vanligt fast bättre i munnen.
Jäklar, Fredrik Jarnbring tandkirurg. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar