torsdag 1 mars 2018

...en Eskil Fägerholt


För snart 40 år sedan, närmare bestämt 1981, har jag förstått att jag vikarierade i någon sorts arbetsledande position på H-press. Undrar om det inte var på Söder. Annars hade väl inte Eskil skrivit det där hejdundrande vackra brevet.
Tror också det var det året jag träffade Susanne Pettersson som hade ett slags praktikantvik på tidningen och som sedan blev mamma till två av mina stora barn. Jo, så var det nog.
När vi flyttade från det stora vackra statarhuset på Antuna i maj bestämde jag mig för att göra mig av med delar av min boksamling. Det blev över 700 volymer att säljas för välgörenhet jämte två vagnslaster andra överflödor.
Satt där en kväll och valde. En arkivkorg till vänster och en sopsäck till höger. Något vackert jag ville glömma fick skattas åt förgängligheten, annat referensmaterial gick till arkivlådan och sådant jag inte alls ville längre fick bli aska i kakelugnen.
Vecklade upp gulnade brevet. Slogs både till förlägenhet och upprymdhet, skratt och gråt. Det där brevet jag nästan glömt. Brevet från Eskil Fägerholt. Oj, han kunde skriva. Och det var sommaren 1981. Det kändes som att vi jobbade i par, långa dagar, sena nätter och vi hade väldigt kul och grävde ner oss i kulturhistoria, lokalhistoria, skrönor, påhitt, ljug och seriösa djuplodande livsavgörande resonemang. Och djupare och djupare blev ”spickulationerna” ju mer vi drack av starkölen vi hämtade brickvis av från personalrestaurangen. Hittade Eskil i personalbastun, sovandes en morgon då sista tåget gått för natten. Han sov under såar av doftande makulatur.

Stoppade brevet från Eskil i en låda etiketterad: Kolla vidare! Idag kollade jag vidare, nio månader efter flytten, brevet dök upp och jag fick samma, om inte ännu starkare minnesflash. Läste om och kände saknad. Så många begåvade tankebröder som försvunnit, Eskil gick bort 1992, bara 60 år gammal. Ringer till Brittmarie. Hon bor i Södertälje. Hon blev glad. Först alldeles tyst, sedan väldigt glad. Eskil var hennes stora kärlek och det fanns aldrig någon som kunde mäta sig med honom. Eskil var Brittmaries man.
”Jag jobbade inom vården och det var tidigt som vi träffades. Eskil hade någon böld på armen som läkaren skar upp och jag förband. Han frågade vad jag brukade göra på fritiden. Så träffades vi.”
Då jobbade Eskil på Södertäljeposten. Tidigare Sörmlänningen och så Huvudstadspress, bland andra. Han var lokaltidningsjournalisten på riktigt och en sådan som kunde höja blicken.
Brittmarie och Eskil fick fyra barn, ingen blev journalist, däremot polis, elingenjör, socionom och läkare. Så här långt också nio barnbarn. Men Eskil är borta. Han dog ju 1992 och det var hemma med Brittmarie han fick sluta.
”Han var så rädd. Först låg han på sjukhus. Samtidigt ville jag ha honom hemma, men man litar ju inte på sin fru i fulla drag. Han var rädd att vårdas hemma, men han hade läkare och sköterska som kom till honom varje dag. Då blev han lugnare. I tre månader fick jag ha honom kvar innan han somnade in den 26e mars.”
Eskil hade cancer i bukspottkörteln och levern. De hade försökt operera honom, men fått sy igen efter att ha sett hur illa det var.
”Jag har aldrig haft någon efter honom för det finns ingen som han”.
Eskil var totalt färgblind och hade en synskada från barndomen. Han hade rediga glasögon, men kisade ändå. Så var han fullständigt oteknisk också.
”Det där med ögonen bekymrade honom inte alls. Datorer däremot låg aldrig för honom, men skriva kunde han”.
Så var det ölbrickorna på nätterna och från personalrestaurangen. Och annan alkohol också. Inte bara ibland utan ständigt. Faktiskt så ständigt att det blev jämt! Alkoholen var lösningsmedlet till en början för idéer aldrig tidigare tänkta eller på helt nytt sätt. Brännvinet var till en början fördjupning, brilljans och effektivitet. Kröken var det stora ångestdämpet.
”Ja det var ju det där med alkoholen och Eskil. Det blev för mycket, det blev besvärande och det var svårt. Vi samlades hela familjen och några nära vänner så satte vi ner foten och sa vad vi tyckte och vi faktiskt tvingade honom till alkoholbehandling. Det var 1988 och han fick sina sista fyra år som nykter. Orättvist tyckte vi att när han blivit nykter så skulle han drabbas och dö av cancer. Varför skulle han dö när vi hade det så bra?”
Brittmarie är så full av kärlek till Eskil. När jag ringde henne idag efter att läst brevet till mig från Eskil 1981 ångrar jag att jag inte ringt tidigare eller att jag inte höll kvar kontakten med Eskil efter min tid på Huvudstadspress. I backspegeln förstår jag varför jag inte gjorde det. Vi var två suputer med samma flykt, men från olika infall. Året efter Eskils död fick jag min behandling. Jag har 25 års nykterhet. Jag hade önskat Eskil lika många fina nyktra år och att vi kunnat träffats så. 
Den 26 mars skulle Eskil fyllt 86 år.

Inga kommentarer: