Välljud ur ällgamla strupar

Så är det, att för hemskt många år sedan sjöng jag i kör. Det har väl de allra flesta gjort eftersom körsång de facto är landets största folkrörelse. Det sjunger fler i kär än som går på fotboll har jag hört. Ändå var det lite speciellt med de körer jag sjöng i. För det första så leddes de av körnestorn Anders Lindström och för det andra var vi med om att införa både den anglikanska kyrkans Evensong och den likaledes anglikanska kyrkans Christmas Carols i Sverige och på svenska.

Nu är det här körer som eminerar ur 60-talet, hajja! - Kallt krig, bara en TV kanal så småningom två, Svart/vitt, Hylands hörna och om man skulle ringa gjorde man det i en telefonkiosk. "Du ringer väl" sa man till varandra. Och så varade man "Om jag kommer åt en telefonkiosk så'".

Sedan fortsatte sjungandet långt i på 80-talet. För mig var det ett uppehåll under senare delen av 70-talet då jag under en massa år bodde i Norge, självfallet sjöng jag i andra grupper då, faktiskt med en ökad intensitet än i Sverige och med massor av engagemang i norsk radio och flitigt konserterande, men så småningom och på grund av postakademiska studier i London så ebbade sånglusten ut.

I söndags var det final för några nostalgientusiasters storartade arbete. Med detektivens envishet hade de letat upp nästan två körer. Bland basar och tenorer var inte problemet så stort, hitta.se har ju listat de flesta efternamn, men bland altar och sopraner var det självfallet svårare. På den tiden var de alla förmodligen inte okyssta, men bar fortfarande sina flicknamn.

En handfull bara, var trots detta saknade och några mer saknade för att de dött, helt enkelt och i förtid.

Så hade vi ett orientaliskt partytält och alla, i alla fall flertalet, hade lagade rätter med sig att ställas på ett gemensamt delikatessbordet. Snygg dukning och varierad bordsplacering.

Men förstå, man tycker själv att man är sig lik efter 30-40 år. Man är liksom på sitt 60e, men på sitt 32a i sig självt. Varför hade folk förändrats så, alla dessa kärlekar, alla dessa vackra, unga, skönsjungande. Djävla tid! Djävla goda tid; alla hade fått erfarenhetsfernissa, grå hår och blivit ännu mer attraktiva än förr.

Så tog vi ton med Anders Lindström som tongivare och Jisses, det lät överraskande bra. Så djäkla bra!

Nu är det bestämt. Nästa sommar blir det en konsert med Kummelby och Silverdalskörerna hopslagna och i Rättvik som det verkar. Verkligen roligt. Men roligast var nog att träffa alla människor igen, alla som man fortfarande betraktar som de där viktiga i den egna historien, de som man relaterat till både intimt och nära och som följt med en genom alla åren trots att de varit väldigt långt borta och man trott att man aldrig ska ses igen. Så tänkt blir det ändå lite märkligt med återseenden.