torsdag 4 oktober 2007

Ostron och red snapper

Synen som mötte mig efter jobbet.

Förmiddagen ägnades åt Studieförbundet Vuxenskolan och en föreläsning som skulle tjäna som inspiration åt förbundets studieorganisatörer bland pensionärer.
Det är så tacksamt att prata mat med de som upplevt. Det finns så mycket igenkännande.
De ville veta mer om min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" och maten som lagats i Astrid Lindgrens bokvärld.
Sedan åt vi Fredrik Söderbergs mat till boken, den som vi lagade upp när boken släpptes på KB. Örtmarinerad strömming på en rostad limpbit. Rimmad oxbringa med rotsaker brunoise gjutet i gelé och toppad med pepparrot. Korvkaka utstansad som bakelser med smält smör och rårörda lingon.
Red snapper, helt annan fisk än den vi tar ur våra kalla vatten - OK koldioxidfisk, men det var det värt!

Efter ett TV möte på eftermiddagen så möttes jag av ett paket pinfärska ostron för öppning och i stekpannan två härligt tjocka filéer redsnapper (pla gra' pong) I en annan stekpanna wokade fläskfärs i ostronsås med grönsaker. Jasminriset gav en söt doft åt hela lägenheten, ett jasminris som fick smak av en riktigt het Nam Prig Kapi.
Het Nam prig kapi, fermenterad räkpasta.

Nu ska jag erkänna - jag vinner aldrig ostron SM - jag är en helt usel ostronöppnare och de första många åren har jag känt mig som Povels kokosnötsson och fullkomligt smulat sönder de vackra ostronen. Jo, jag har blivit mycket bättre det vore väl konstigt om inte tesen "övning ger färdighet" skulle vara giltig även för mig. Idag gick det hyfsat bra och kring det tionde ostronet hade jag fått in vanan och färdigheten, men då var det bara två ostron kvar att öppna. Återstod att njuta vilket vi gjorde av både osron och fisk, ris , stekta grönsakerna, fläsket och den överdjävulska smaksättaren, den fullknökade umamibomben: Nam Prig Kapi.

1 kommentar:

Jessika sa...

Vad skulle jag inte ge för en havsaborre :).
Ostronen får ni mumsa på själva, i Louisiana i USA tillagar man ostron, vilket visserligen är bättre än att äta den råa men vad tusan :).