Surströmming - festmåltid

Alltså - jag fattar inte dessa alla människor som måste ha en synpunkt nödvändigtvis, på surströmming. Traditionen att syra fisk och maträtten i sig är äldre än alla dessa samlade lamentatorers erfarenhet och kunskap tillsammans och har ätits i generationer. Luta Er tillbaka och acceptera detta faktum - att det upplevs som en läckerhet av många som kanske minns genom generationer den tid då surströmming var överlevnad och god och närande kost.
Igår åt vi årets andra riktiga surströmmingsmiddag. Vackert dukad av Gittan assisterad av sin partner Janne som inhandlat två burkar Mannerström och två burkar Oscars-tidigare har vi ju testat alltid pålitliga Röda Ulven (god, men liten strömming och alltför många hannar i burken).
Mannerström hade en lite för hög sälta, men var utjäst mogen, stor och "honig" med vacker rom, lättrensad med en vacker djupröd färg kring ryggbenet och med en hårdhet som till och md gav ett tuggmotstånd - nära nog perfekt strömming. Oscar, inte lika salt och med mer sprittighet i smaken, känns att det är fisk man äter(!). Inte lika stor som Mannerströms, lite lösare, men det är gradskillnader mellan producenterna - bäst alltså båda två.
Potatisen är allmogepotatis från vårt eget land - perfekt till surströmming har det visat sig och med en sötma som möter sältan i fisken.
Gittan och Janne estmerar tomat till fisken som en nödvändighet och röd lök i tunna skivor - själv filéar jag och äter helst strömmingen naturell - utan smakbrytare annat än med potatisen och en tunnbrödsskiva med smör - gärna också av det som bjöds på bordet, en lagrad västerbotten och en härligt lagrad Hawarti.
Det är högtidsstunder dessa tillfällen när vi samlas kring finbordet med goda v'änner och med denna djupt nedärvda fattigmat som en slags hyllning till äldre tid, som en hyllning till minnets smakrike.