Förskräckliga frukostvanor, men goda

 Ofta får jag kommentarer om kalorier och nyttan av mina frukostar. Ibland kan man ju inte andas om vitt rostat bröd typ Mothers Pride eller etter värre Mothers Pride som får "rosta" i stekflottet efter riktigt rökigt och rimmat sidfläsk. Och några har synpunkter på croissanter till frukostkaffet bredda med smör och en torr härlig marmelad av jordgubbar eller körsbär.

I morse körde jag en klassiker och till mer brunch än frukost (sena söndagsvanor till SvD och DN) Thailändsk rissoppa, en Kao Tom.

Hade kvar jasminris sedan middagen igår och lagade soppan i all enkelhet. Som bas en kycklingbuljong som blev av efter att jag kokat kycklingbenen från veckans mat och reducerat kraftigt. Förstärkte med lite buljonggranulat av bästa märke och så fick det överblivna kokta riset koka med, spädde med kokande vatten när det blev för tjcokt. Riskornen ska alltså koka sönder och bli nästan som en överkokt risotto. Bäst blir det med billigris typ "broken rice" men gårdagens som fått ligga till sig går lika bra det.

När rissoppan kokar rostar jag lök i olja - långsamt som fan, minst 30 minuter, gärna 40. Sista tio minuterna smular jag i två rostade chilis. Skira rostlöken från oljan och rör ner i soppan, använd några matskedar av oljan för fetmans skull och glansigheten. Smaka av med nam pla (fisksås) och soja av bra märke. Vill man så tar man en tesked nam prig narog till den personliga tallriken och så njuter man. Och vill man njuta ytterligare av sin rissoppa så vitlökssteker man hackade kycklinglår i olja och vitlök intill verklig krispighet och toppar soppan med.

Mitt indiska jag och långt därifrån

 Någonstans bland de böcker jag inte lämnat bort ska den finnas, den där min första indiska kokbok. Den är på engelska och blev ett sådant där läsmöte som blev så fylldes av smaker och hetta att det lockade mig till resor över halva jordklotet.

I förrgår hade vi lite kyckling över, gul lök och gröna linser. Alltså curry, gröna ärter, potatis same same no diff.

Det fick bli samosas med kylskåpstwist: Fyra grillade kycklinglår fins skurna i bitar, en mindre gul lök som hackas mycket mycket fint, tre dl kokta gröna linser, en msk gul curry, en halv msk röd currypasta, mycket smör,några matskedar olja och ett paket filodeg. Koka löken i smör alldeles mjuk. Hetta upp en stekgryta med olja och pytsa i currypastan och det gula currypulvret rör och bryn, lägg i den mjukkokta och smöriga löken, häll i linserna och rör så att allt går ihop, förstärk med lite kycklingbuljong och lite soja, sakta ordentligt och låt sedan svalna.

Bred ut filodegen och håll den fuktig med en våt handduk. Smält mycket smör och pensla på första filodegsbladet. Lägg på ytterligare ett och smöra. Klipp sedan i tre lika stora remsor. Lägg över en hög med fyllning längst ner och vik och så att det bildas en första trekant, vik sedan över en ytterligare trekant och fortsätt så till remsan är slut. Hokus pokus, en enastående samosa är gjord.

Lägg de nygjorda trekanterna på en plåt med ugnspapper, plåtpapper eller vad fasiken det nu kallas för.

Ha ugnen på 210 grader (det skulle jag sagt redan från början). Pensla trekanterna med smör och så in i ugnen exakt 12 minuter.

Det var ungefär då, i förrgår, som jag tänkte, FAN, har ingenting som passar att ha till - tråkigt!

Det låg tre äpplen av importsort i fruktfatet, russin i coronaskåpet (jo vi har ett sådant laddat för eventualiteter) massor av "frysta lingon i frysen" var annars?, strösocker, flytande honung och rostad hel chilli. Körde äpplena som skalade bitar med socker och honung. När sockret smält i med russin och lingon. Mortla chillin och i med den också, rör och koka ihop en tio minuter sådär, till samosorna (?) är gyllenbruna och frasiga. Servera med nåt i salladsväg till exempel rårivna morötter som dressar med neutral olja som hettats upp  och fått i sig en näve svarta senapsfrön tills de poppat som poppcorn. Häll den illerheta senapsoljan över morötterna och rör om. Ställ skålen med äppel och russin chutneyn mitt på bordet så alla kommer åt den och frasa in på samosorna. Härligt!

Tänk om det funnits tid

 Bläddrar bland gamla bilder och återkommer till mitt elevarbete med ett glasfönster. Undrar varthän de andra hamnat - det var flera och stora. 

Det här lilla har jag fortfarande kvar, det hänger i fönstret ut mot rondellen i öster i sängkammaren och jag ser det varje morgon när solens första strålar når över den sargade Brunkebergsåsen och träffar rätt in. Det är vackert och färgar sovrummet i massor. Jag har skrivit om fönstrets historia tidigare.

Om det ändå funnits tid, då skulle jag ta upp det här igen. Var ganska bra med glasskäraren och blylister. 

Obducenten i trädgården

 

Det finns inga fel kleder, bara fel veder...eller hur var det nu.

Bilden tog K  när jag redde mig för en trädgårdsattack för bara 60 timmar sedan i Håvra. Alltså, det får vara vilket jäkla väder som helst där uppe och det spelar liksom ingen roll. Trodde aldrig att en plats skulle påverka mig så, till och med i vintras när det var 17 minus och rena glaciären i trädgården så halt att vi var tvungna sätta på oss broddar på kängorna för att kunna ta oss till dass, till och med då var platsens ande stark och det smittar av sig. 

Jag var väl kanske 17 och politiskt aktiv, alltså ägde afganpäls och rökte pipa och studerade Leo Hubermans Människans rikedomar, drack vino tinto och lyssnade på International Harvester (Träd Gräs och Stenar). En dag när det var regn och jag var hemma hos mina föräldrar och skulle gå hem så snöt jag farsans regnrock av exakt typ ovan.

Efter någon vecka ringde han och var onödigt barsk (det var han alltid) "Har du tagit min regnrock", röt han. Och jag sa JA tydligt som en stamanställd. "Men fattar du inte? Helvete! Det kan ju bli krig!" Röt han.

Det var nämligen så att farsan far plattfot och därför fått kontoristtjänst som värnpliktig, malaj, alltså och det led han alla helvetes kval över. Därför tog han många år senare och gick med i hemvärnet och kvitterade därigenom ut ett mauser (m/96) , kängor, underställ, vadmalsmundering i grått, båtmössa och så en regnrock. Ja, ni förstår, det var den regnrocken jag knyckte...men KRIG!?!?

Det hemskaste i hans värld var att högerpartiet gått och blivit moderaterna och att den amerikanske ambassadören Heath lämnar Stockholm, men krig, What? (Det året i maj lyssnade jag på Olof Palmes förstamajtal på Östermalms idrottsplats som han inledde med att säga "Låt oss bygga en vaktkur ute på Arlanda åt Yngve Holmberg. Där kan han sitta och räkna in ambassadörer och räkna ut vad han ska tycka". Palme tog ju över efter Erlander det året och folk landade för första gången på månen (Apollo 11 den 20 juli), men KRIG? Det var ju en massa positiva grejer och negativa - som att Beatles gör sin takkonsert, det sista offentliga framträdandet, men Pugh Rogerfeldt släpper Ja, dä ä dä som jag fortfarande kan nynna varenda låt från.

Och nu tror jag faktiskt att det är just den krigsregnrocken som hänger på mig inför trädgårdsarbetet i kallt duggregn för lite över 60 timmar sedan i Håvra. Hm, Ja dä ä dä!

När några dagar blir en vecka, axlarna åker ner och man bara vill vara

Ljusnan vid hällarna den 10 oktober

Uppe i norra Hälsingland i helgen som var. Om natten är vintergatan som mjölk på himlen. Går till dasset i månljus. 

Inne, den goda värmen från vedspisen.

Bara en fredag sen kväll, en helt öppen lördag och en söndag till 17 innan vi kör hem - känns som en evighet, ja i alla fall som en hel vecka.

Fick ändå till slut staplat värstingklabbarna från björken. 

Få se om jag hinner klyva före snön

Assar springer fritt, får upp ett spår ser vi på GPS:en, struntar i det och kommer hem. Han älskar det här livet och ålar sig i morgondaggen.

Får vi presentera rosen Mozart

Sköter om rosorna, de som vi satt i år, en Mozart, en Astrid Lindgren och några fler med musikaliska eller litterär namn. Gräver rabatten mellan vinbären, lägger färska komposten över köksträdgården. Skördar lite krusig grönkål och lite frostig mangold. Purjon får stå till höstlovet och då ska vi täcka med mer kompost, med löv och med granris över rosor och björnbär och över allt det där andra som är känsligt.

Rosmarinen är upptagen ur landet...

...och placerad i kruka för vinterförvaring tillsammans med utepelagonerna.

Skaffade en ny klinga till röjsågen och röjde skogsbacken mellan ladan och dasset. Ljust kom in i duggregnet och allt blev så mycket klarare. Höstlovet blir det några droppar diesel i högen och hösteldning av högen med sly.

Sitter här nu en natt mellan en sketen måndag och sketen tisdag och hade känt mig ännu mer sketen i vardagen dagarna i Håvra förutan. Vad gör jag här?

En Rudbeckia som slåss mot regn och frost.

Från morötterna i landet, ett morotssoppeshot med ingefära och svedd purjo.

Om aftonen på trappen efter middagen har vi för vana 

att inta var sin ädel cigarr

Ljusnan alldeles om morgonen vid strandnära frukostering igår

 

Kohorn, lockar fram ursprunget i landskapet även som nybörjarlåt

 August Lager! Han lyssnade på en låt som Christina Frohm delat här på nätet. Fäbodpsalm med Bengt Jonsson vid hornet, riksspelman.

Hursomhelst var det något i detta som fastnade, liksom klistrade sig in i själen.

När jag fyllde 40 för snart tre decennier sedan fick jag ett kohorn som present. "Ospelbart" tyckte jag. Men det där hornet letade August fatt i och eftersom han får låt i allt som går att blåsa i så självfallet blev det ton även i det ospelbara, så bra att jag kontaktade Bengt Jonsson och frågade stillsamt om det var möjligt att få ett utlåtande om hornet och kanske till och med om August kunde få lite grunder i kohornsspel. Vi hade träffats, Bengt, jag och K i Håvra förra året så helt obekanta var vi inte för varandra och där, den gången stod Bengt Jonsson vid dansbanan och spelade en locklåt så vackert att vi aldrig förr hört något så skönt.

När vi åkte till landet i fredags passerade vi Bollnäs och där i utkanten stod Bengt och väntade. Så snällt gjort att ta emot oss. 

Det visade sig att mitt gamla ospelbara horn inte alls är ospelbart utan rent av fantastiskt, kanske en syster till Bengts eget horn, så bra är det och möjligern tillverkat av en känd kohornsmakare. (undersökning pågår). Sen följde något fantastiskt. Bengt spelade och August försökte härma i tonbildning, i hållning och i allt det vackra som går att frammana ur detta enkla och genuina. Bengt var entusiastiskt över August och August var beundrande över Bengt.

Man pratar ofta om en besatthet vad kohorn anbelangar, när det där stämmer mellan kohornet, tonen, själen och landskapet, det där när ursprunget tar tag i en. Så har det blivit för August som fått i uppgift av Bengt att träna raka, långa toner och leta sig fram till kohornets begränsade mångfald och också öva stötande toner som blir direkta och klara.

Problemet är att nu får grannar stå ut med att August övar - ett kohorn kan locka över en halvmil, kanske ännu längre och någon sordin finns inte att tillgå. Får väl dra ut till Järvafältet för övning.

-Kom gärna förbi när ni åker upp nästa gång, jag delar gärna med mig till August, sa en entusiastisk och ödmjuk spelman innan vi for vidare.