Det är så mycket smärta i den här uppsättningen. Gestaltsmärta. Smärta med leenden och med ohygglig graciositet. Utmanande och vågad koreografi sådan som går direkt in och skapar andra bilder, andra landskap helt utanför.
Jiri Kyliáns meditativa ”aldrig början och aldrig slut” utan att vara upprepning, ”Wings of Wax”. Utmattande vackert med fyra par, en av världen bästa koreografer, och med dansare som förstått det gränsöverskridande.
Vi var alltså på Operan igår, på den ganska korta föreställningen med tre av världens främsta koreografer, Jiri Kylián som sgt och sedan Mats Ek och Ohad Naharin. De två sistnämndas verk kom efter paus och hade inkorporerats med varandra, begåvad mix.
Tänk att man så direkt urskiljer Eks formspråk sedan Cullbergsbaletten som jag fick förmånen att se ett antal gånger i olika uppsättningar. Daria Ivanova dansade (premiärdansare på Stockholmsoperan sedan tre år) och uttryckte det där typiska för Ek, den klassiska baletten med ”trasdockan”, diskrepansen bli inte så lustig som många tycks mena utan snarare ett starkt formspråk med motstånd och en så stark spänning att det är på gränsen till att brista. Som jag inledde, så mycket smärta i uttrycket.
Naharin som vävdes in i Eks eller tvärt om var något helt annat. En gruppdynamik i upplösning med upprepande rörelser, aldrig stilla, fullt tryck från första till sista danssteget, en helt fantastisk blandning mellan det helt gracila till vildsint improvisation som förmodligen bara såg ut att vara det men som säkert var koreograferat in i minsta detalj.
Jag har med mig alla ögonblick, alla bilder, alla associationer, alla rytmväxlingar. Det är fan att jag inte satsade på dans som uttryck och smärta som följd!
